SAPE

Civitas Humana

2012-01-29T23:30:00.004+01:00

Har du någon gång testat att hålla huvudet blickstill och samtidig röra ögen från vänster till höger om och om igen i snabb takt? Den ena sidan, säg vänster, ska vara mörk, skuggig medan den andra sidan, höger, ska vara ljus, dagsljus. Testa det och se vad som händer med synen efter en sju, åtta ögonsvängningar.

Sådan effekter är intressanta och det finns många liknande övningar med våra sinnen där andra spännande effekter följer.

Men nu säger jag: God Natt!

Intressant, inte sant?

2012-01-28T12:52:00.002+01:00

Jag tycker du ska börja tro på allt du läser och, vad viktigare är, allt det du tolkar ur en text. Tro på det. Det är förmodligen sant. Och skulle det inte vara sant så kan du alltid kombinera ihop tankar som gör att det blir sant. Sätt gärna ord på tankarna ifall andra skulle tvivla, så du kan övertyga dem. Skaffa gärna en blogg så du kan föra ut dina sanningar där. Det är ett bra komplement till att berätta sanningar till folk i kommentarsfält, på facebook, i forum och in real life.

Minns att sanningen, det är det du tycker är sant.

Bloggpost

2012-01-22T21:16:00.001+01:00

Hej!

S/S Branting

2012-01-22T02:46:00.006+01:00

Det verkar som kaptenen på S-båten åtminstone väntade till alla andra lämnat skeppet innan han själv klev av.

Och vad finns i övrigt i vattenpölen där båten nu sjunker?

Jo, dels ett sammanhållet tåg av fyra båtar i vilket den stora lyxkryssaren ligger först. Där drar, styr och ställer det färdriktningen som de vill. Både för de tre båtarna efter och för alla andra som befinner sig i vattnet. Som tvåa i ledet ligger sjömansskoleskeppet barken Viking, ett präktigt skepp med en låtsaskapten som bestämt vill visa andra vad som är sant utifrån utsikten från deras masters perspektiv. Denna skuta har i sin tur en flodångare direkt efter sig, en gammal antik sak som förr om åren drivits fram av ett skovelhjul, men numer blir liveget dragen. Sist i detta led finns en gisten eka som tar in så mycket vatten att den snart inte längre syns, för tillfället verkar den bara som en bromskloss för de andra.

Och dels finns där tre andra skepp. Ett är en flotte byggd av trädstammar som fortfarande har rötterna kvar i strandkanten. Detta för att det inte ska märkas att om de släpps så kommer flotten flyta rakt in i ledet av de fyra båtarna nämnda ovan och sedan stanna där som en naturlig del av tåget. En annan båt är en svårmanövrerad sak vars besättning tror de är ombord på en bogserbåt, men i själva verket är de på en uppblåsbar flotte som aldrig skulle kunna styra eller dra i någonting. Den tredje båten är ett spökskepp med en flagga bestående av två gula rutor och två svarta i ett schackmönster. Den seglar omkring i ständig dimma så att folket ombord inte ser längre än till relingen. Utanför den hägrar faror anser de ombordvarande och sätter därmed stopp för andra att äntra skeppet.

Och så den gamla atlantångaren förstås, den som nu gått på grund och tar in så mycket vatten att alla som en gång var ombord sitter i livbåtar runt omkring och sörjer. De enda som är kvar är orkestern som spelar diverse låtar som känns bra för samman- och underhållningen. In i det sista.

Desperat söker de med blick och öron riktade längs strandkanten för att där hoppas se och höra någon som kan ge dem en morgondag.

Harry Lime

2012-01-21T01:09:00.005+01:00

Plötsligt klämdes jag i bloggdörren. Den stängdes precis när jag var i dess öppning. Jag delades mitt itu och hamnde på var sin sida av dörren. Den ena halvan kvar i allt det gamla invanda, den andra i nya okända bloggvatten. Båda halvorna ställde sig upp efter delningen och bankade förtvivlat på den stängda dörren mellan dem. Båda ville återförenas med varandra och båda ville till den sida av dörren de inte befann sig på.

-Finns det ingen väg tillbaka, ropade den ena halvan, -tillbaka till det som var?
-Jag vet inte, svarade den andra halvan genom dörren. -Gå längs med väggen och försök hitta någon öppning. Jag går åt andra hållet. Skrik om du finner något. Skrik högt.

Så gick, eller hoppade, de båda halvorna åt var sitt håll på var sin sida av väggen, som håller dem åtskilda, för att finna något i den som kan återförena dem igen.

En oavsiktlig vänlighet

2012-01-20T22:58:00.002+01:00

Car Jamming

Ordnande vokabler (plattitydversionen)

2011-12-31T02:25:00.008+01:00

Det går naturligtvis att komma runt det mesta. Som det här med att blogga utan att blogga t.ex. Om du brukar läsa bloggar och surfar runt till de du följer, kanske du snabbt klickar dig bort från en blogg du ser inte har uppdaterats sedan sist.

Det första man ser när man surfar in på denna konstiga blogg har sedan nyårsafton 2011 varit titeln "Ordnande vokabler" och sedan en bild på en kopplingsdosa för el. Ja, det är lite kablar kopplade i dosan också. Ingen spännande bild alls. Under bilden kommer sedan text, för tillfället denna text. Men detta är inte den första texten under bilden. Har man en gång läst den ointresanta originaltexten och några dagar senare klickar sig hit och ser samma titel och bild igen utgår man troligtvis från att texten under är den samma och försvinner snabbt härifrån.

-Den uppdateras ju inte längre den där bloggen.
-Nej, det gör den visst.
-Vad då "nej, det gör den visst"? Så kan man väl inte säga heller?
-Jo alltså, den ser ut att inte uppdateras men på ett sätt gör den faktiskt det. Bilden och titeln är de samma men allt under bilden uppdateras. Då och då.
-Jaså? Det har gått mig spårlöst förbi.
-Mmm, men du har inte missat något. De spännande, viktiga och stora händelserna och frågorna i livet hittar du någon annanstans än på carjamming.
-Jo det är sant, men jag är ju så nyfiken av mig. Vad vill egentligen den där bloggaren säga? Är min känsla rätt när jag bara tycker att bloggen består av en massa plattityder eller går något viktigt mig förbi?
-Du har rätt om plattityderna!

Face vs book

2011-12-26T21:30:00.004+01:00

På facebook kan jag just nu ta del av en diskussion om bloggar. En statusuppdatering av en fb-vän följdes av kommentarer från två andra personer samt statusuppdateraren själv. Ingen lång tråd dock, bara sju kommentarer plus själva statusen.

Det hela handlar om det konstiga med (vissa) bloggar som skapar en känsla av att man som läsare tjuvläser någons dagbok. Eller snarare varför bloggar ger upphov till denna känsla trots att det publicerade finns avsiktligt för allas ögon. Vilket ju inte en dagboks anteckningar gör.

Två stycken behagade svara på denna undran, men inte på ett uttömmande eller särskilt intelligent sätt. Inte att förvänta sig kanske...

Själv tycker jag som statusskribenten att det är intressant detta, hur ord kan påverka oss och få oss att känna på vissa sätt. Även om just detta handlade om (självutlämnande) bloggar.

Nu ska jag tillbaka till fb och se om det kommit in något svar som liknar eftertanke och kunskap.

Nej, det hade det inte. Jag får leva i ovisshet och leta reda på svaret annorstädes. Vad min fb-vän gör vet jag inte. Går vidare till nästa statusuppdatering kanske?

Mimik att spy åt

2011-12-26T18:31:00.003+01:00

Hur länge detta SVTPlay-klipp från Babel kommer ligga uppe till allmän beskådan ver jag inte. Men skynda dig att ta en titt på när två människor pratar om hur källor ska behandlas och lägg märke till hur en korkad troende, som inte förstår ett skvatt av sina egna arumentationsfel eller om hur vetenskap fungerar, diskuterar med någon som åtminstone har koll på det, gör.

Veronicas miljoner

2011-12-26T16:11:00.004+01:00

Fan, nu håller jag på att skriva ett bloggliknande statusinlägg på på facebook igen. Av någon anledning gillar jag inte att jag gör det. Men ändå händer det titt som tätt. Eller ibland iaf.Men jag avbröt mig en stund - för att skriva detta. Som något att gömma mig bakom. Här är det ju bara en (kanske) som läser.

Hmm, jag har funderat över varför jag är så splittrad i huvudet när det gäller mitt fbstatusande. Kanske beror det på flera liknande händelser som denna: För en tid sedan sprang på en fb-vän, en av dem som jag i vanliga fall aldrig träffar irl. Vi pratade en stund och personen i fråga nämnde lite i förbigående hur konstig jag var med en vink åt mina fb-inlägg. Detta var inte första gången en person sagt så.

(Här någonstans, i tiden och mellan bloggorden, återgick jag till fb för att slutföra statusskrivandet. Det är "skickat" nu och tillgängligt för allmän beskådan av kritiska, bedömande fb-vänners ögonpar i Göteborg med snäv omnejd.)

Och så är det väl. Jag skriver konstiga fb-statusar. Och jag är inte nöjd med den bedömningen av dem, inte i det sammanhaget i alla fall. Men min fantasi begränsar mig till att vara konstig. Förbannelse.

Om du läser detta, vilket du gör, och undrar vad det aktuella statusinlägget som föranledde dessa ord handlar om, så är det om antalet femkronor i en glasburk.

Mindre människor

2011-12-26T12:43:00.003+01:00

Så, vad stör du dig på i språket? Det verkar ju som om alla projicerar åtminstone någon av sina inre demoner på något de fått för sig är språkfel. Typ användningar av ord i, hos vissa, nya eller ovanliga kombinationer. Skapande av idiom, metaforer eller andra sägningar.

Om man vill läsa om språkpolisers (=människor som tror sig värna om språket men som har fel i tio fall av nio) försök att få sina villfarelser bekräftade som sanningar kan man söka sig till språkbloggar eller läsa böcker av språkvetare som i ett eller annat medium svarar på frågor om språk.

Inte alla frågeställare tillhör de korkade (språkpoliserna) utan de flesta ställer intressanta och bra frågor. Jag är tacksam över att de finns eftersom jag aldrig hittar fram till de frågor jag behöver ställa. Däremot hittar jag fram till den av mina demoner som gör att jag stör mig på språkpoliser. Den värsta bok jag läst är Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Även om den påpekar många felaktigheter så gör den det på ett sådan föraktfullt sätt uppifrån och ner. En attityd av "jag vet minsann hur det ska vara och föraktar den obildade pöbeln som inte vet". Jag föraktar dem som gillar denna bok.

Fram för fler stavfel, fler konstiga ordlekar, fler nya betydelser ja allt som gamla trötta stofiler inte förstår, fler grammatiska fel, fler fel hela tiden. Bara för att reta de jävlarna.

Spröjs

2011-12-25T14:15:00.007+01:00

Detta blogginlägg blev mycket längre än jag tänkt mig. Därför lät jag det vila bakom kulisserna ett tag. Dessutom blev det inte riktigt färdigt. Jag ville gör en liknelse mellan GnRs ständigt förhalade album Chinese Democracy och Retorikförlagets utgivning av Aristoteles Retoriken och en koppling till retoriska grepp om att hålla intresse vid liv. Efter ett tag tappade jag inspiration eftersom det hela naturligtvis är en luftkoja byggd av mig, vilket iof alla mina blogginlägg är, och luftkojor med för många ord blir sällan bra. Nåväl, nedan finns den ofärdiga texten med alla sina stav- och syftningsfel kvar (jag tror jag lyckades stava fel på democracy vid varje tillfälle).

Vad är retorik? Det är lätt för dig att googla och wikipedia fram ett svar på det. Så lätt att jag inte tänker föklara det djupare. Men jag antar att du inte behöver det eftersom du har så allmänbildad koll på läget att du redan vet. Då vet du att retorik inte bara framförs med talade och skrivna ord utan också med bilder, attityder, med klädval, bilval, partnerval, karriärval, ja med allt som har med framtoning att göra helt enkelt. Men, det bör påpekas, inte allt som man ser har en retorisk tankte bakom sig. Effekten kan vara den samma av såväl o- som retoriska handlingar, men det betyder inte att de alltid skulle vara medvetet retoriska. En hel del sitter i huvudet på betrakteren också. Till visst förtret.

Konsten att övertyga. Konsten att sälja. Konsten att hålla kvar intresset om sin person. Och så vidare.

Hösten/vintern 1991 släppte gruppen Guns n Roses två album: Use Your Illusion I samt Use Your Illusions II. Precis som tidigare skivor de släppt blev dessa storsäljande och gjorde upphovsmän och skivbolag rika på dollars. GnR kan väl anses ha stått på toppen av sitt skapande och skivsäljande. Två år senare släppte gruppen sin nästa skiva, coveralbumet The Spaghetti Incident?.
Kaos hade redan uppstått i gruppen, det är ju en naturlig följd när stora egon som använder droger får framgångar och tjänar enorma summor pengar. Medlemmar slutade och bandets sångare skapade bara tidingisrubriker.

Men trots att det inte släpptes något nytt album, från den nu vingklippta gruppen, väntade fansen på det efter hand mytomspunna Chinese Democrazy-albumet. År efter år. Det hade ju faktiskt annonserats ut att detta var på väg.

Nån gång kommer det, måste väl varit fansens tanke och förhoppning. För då och då skrevs det att det närmade sig ett CD-släpp. Men inget hände. Bara en massa tidningstext om alla komlikationer under skapandet av albumet. Dock inga låtar att tjuvladda ner och ingen CD att köpa. Men så, 15 år efter The Spaghetti Incident? och 17 år efter de båda tidigare albumen släpptes till slut Chinese Democrazy. Till vems glädje kan man undra om man gillade UYI I & II samt tidigare alster. Säkert någons, som alltid.

Men, vad hade hänt om skivan inte ännu hade släppts men ryktena om den fortsatt att medieflorera? Hade folk och fans fortfarande gått och hoppats då? I år är det 20 år sedan dubbelutgivningen av klassikerna i sammanhanget. Många nygjorda låtar från andra band har laddads ner via bredbanden sedan dess. Många unga fans har gått och blivit medelålders. Hade det varit bättre att Chinese Democrasy bara varit en myt? Jag vet inte. Efter ytterligare några år hade naturligtvis förväntningarna försvunnit och intresset svalnat. Men kanske har det varit så att historien om det sista albumet har hållt intresset av gruppen mer vid liv än om det officiellt lagts ner?

Aristoteles skrev om retorik. Av alla som skrivit om retorik kan jag mycket väl tänka mig att Aristoteles ses som den bäste. Han hade kollegor under antiken naturligtvis som, precis som han, ses som grundpelare inom retorikens teori. För en sådan som mig är förutsättningarna att jag ska kunna läsa Aristoteles att hans verk ges ut på svenska. Ett bokförlag, med det passande namnet Retorikförlaget, har sedan länge haft på sin agenda att ge ut Aristoteles Retoriken.

Om man går in på exempelvis Bokus och skriver in Retoriken i sökrutan dyker denna titel upp med Aristoteles som författare. Gör man det idag, den 15 december 2011, står det dock att boken inte än är utgiven. Ett datum är satt till den 20e januari 2012 för boksläpp. Gick man in för ett år sedan var det maj 2011 som gällde och frågade man en representant från förlaget på årets bokmässa i Göteborg fick man som svar att den definitivt kommer före jul i år.

Trading places

2011-12-25T12:52:00.003+01:00

Hur lätt är det inte att förirra sig mellan internets olika sidor och sajter? Speciellt om man använder några av dem på likande sätt. Som blogger och facebook. Ibland när jag bloggar så tycker jag att det hade räckt med att skriva något i en vanlig statusuppdateringsstorlek. En till sex meningar ungefär. Och ibland låter jag mina fb-vänner ta del av underliga bloggliknande haranger.

Frukost på Guldfynd

2011-12-19T22:17:00.004+01:00

Har du någonsin läst en blogg? Det har jag. Jag har till och med följt en och annan blogg. Idag, när bloggeriandet inte längre är nyhetens behag, tittar jag som mest då och då in på ett par bloggar. Bloggar som jag en gång i tiden följde kontinuerligt. Men inte alla bloggare uppdaterar sina bloggar varje dag. De som får betalt gör väl det, men sådana följer jag inte. Att jag inte gör det är ingen principsak utan bara pga att jag aldrig hittat någon tillräckligt intressant.

Privata, obetalda bloggar, kan ha nya inlägg allt ifrån flera gånger om dagen till ett i månaden. Att vänta för länge med att publicera kan dock få effekten att läsare slutar söka sig dit och till slut glömmer av den. Men det finns ju fler sätt att tappa eller inte få nya läsare. Exempel på några sätt är att skriva konstigt, internt, oengagerat, okunnigt, slarvigt, ostrukturerat med mera. Jag trampar nog i mer än en av de där groparna.

Vänta lite här nu! Ska även detta blogginlägg bli semimetatrams om blogginlägg? Och ska det avbrytas efter cirka två stycken med ett inlägg som ifrågasätter allt och gör det på ett självrefererande sätt? Kommer svaren på dessa frågor tas upp i dialogliknande form nedan?
-Ja, det verkar så.
-Men, har du inte fått nog av att göra så, du upprepar ju dig?
-Jo, men jag kan inget annat. Jag vet inte vad jag ska skriva om.
-Vill du ha ett tips?
-Ja, jättegärna!
-Skriv inget då. Det är bättre att inte säga något utan ord än att inte säga något med ord.
-Jaså, det tycker du.
-Men det finns ju så mycket du skulle kunna skriva om. Ta dina bussresor till jobbet på morgonen till exempel. När du står där i buss nummer 18 mot Johanneberg och betraktar dina trötta medpassagerare. Hur du känner igen vissa av dem, de som precis som du, åker samma tid morgon efter morgon. Berätta om dem som sitter där och ser hålögt ut i intet och om dem som sovandes hänger med sina huvuden. Berätta om dem som påminnner om folk du sett på TV. Han som stiger på på hållplatsen efter din och ser på pricken ut som Gunde Svan till exempel. Och kvinnan som ser ut som en finsk Linda Evans. Eller kommer du ihåg den tjejen som steg på bussen nere vi Balladgatan och aldrig fick någon sittplats utan fick stå, precis som du gör, men så fort det blev en plats ledig smet hon iväg till den. Som en iller. Oavsett vilken plats som blev ledig, hur knökad än bussen var på folk och hur långt bort hon än stod; hon skulle dit och sätta sig och hon fick, nästan alltid platsen.
-Det stämmer. Henne hade jag glömt. När var det? I våras tror jag. Nej efter semestern måste det varit. Senare på hösten försvann hon. Tyvärr.
-Så var det nog. Men kamrern är kvar? Och fascisten? Varför kallar du honom så, det är väl taskigt.
-Men jag har ju inte sagt det till honom. Dock envisas han med att ha såna speciella kängor på sig, som knarrar högt när han går, och när jag ser honom tänker jag på uniformklädda fascister och deras stövlar. Men jag vet ju att han inte är fascist, det har bara blivit...
-Hur vet du det?
-Nä, det är klart, det vet jag ju inte. Inte till 100%, men jag tror inte det. Jag utgår inte från det.
-Ok, bra. Nu måste jag dra en stund. Men jag kommer tillbaka om nån dag eller så.
-Gör du det, du är välkommen. Själv ska jag gå och lägga mig.
-Jaså, redan. Ja gonatt då.
-God natt.

M ord eller fler

2011-12-18T14:47:00.013+01:00

Åh nej, så tänkte jag när jag nyss öppnade min julklapp. Nej, det var ingen julklapp. Men det kändes lite som att öppna en julklapp när jag för en stund sedan tog min batterinyladdade kamera och tryckte på on-knappen för första gången på över ett år. Det var dags att se vad för spännande bilder som legat gömda där sedan dess.

De första bilderna som visades var de som var senast tagna. Det var tre bilder, från sent 2010 gissar jag, på Göteborgshjulet i mörker.

Men varför tänkte jag 'åh nej'? Jo, de bilder som kommer sedan är från bokmässan 2010, då jag och ett gäng andra stod i montern för Vetenskap och folkbildning. Bland gänget av andra finns ett ansikte jag inte varit så förtjust i att se under 2011. Inte sedan slutet av mars i alla fall.

För att jag ska slippa se den där människan här på blogger också, blir det ingen bild från bokmässan. Istället får en bild av skuggan av mitt forna jag symbolisera detta elände.

Nåväl. Minneskortet i kameran är fullt med bilder på och från det ena och andra. Det är från julfester, från semestrar, från bröllop, på katter, trappor, istappar, gator, väggar, träd och på diverse löst folk samt mycket mera.

Det förvånar mig inte om jag redan använt några av dessa bilder i min blogg redan. Men eftersom de är så otroligt vackra att titta på och proffsigt tagna gör ju det inget att de får synas igen. Eller hur?

Den här kranen är som synes rätt stor. Men, som vanligt, är den än större i verkligheten än vad den ser ut att vara här på bilden. Den användes i byggandet av en järnvägsbro i Gamlestan för några år sedan.

Maskiner på byggen tar plats oavsett vilken typ det är. Det kan vara hjullastare, truckar, lastbilar, kranar eller cementblandare. De har en förmåga att placeras i vägen hela tiden. Eller så kör de som biltjuvar inne på byggområdet. Jag är alltid livrädd för dessa monsterfordon när jag jobbar. Men så är jag en feg typ också.

Då är det bättre att hålla sig på lugna gatan. Gå till antikvariaten i Haga till exempel. Där finns bland annat ett antikvariat som snott sitt namn från en roman av Frans G. Bengtsson. I Uppsala finns ett antikvariat med samma färg i namnet, även detta namn är stulet från en roman men nu författad av en August Strindberg. (Du läste väl Ååågust nu? För det är viktigt enligt de viktigpettrar som tror sig vara kunniga inom litteratur. Mitt namn ska till exempel uttalas Såpé, när jag ska göra mig speciell. Sånt här är viktigt!)

A Day in December

2011-12-17T19:16:00.003+01:00

För en stund sedan satte jag min kameras batteri på laddning. Kameran har stått oanvänd under en allt för lång tid. Skulden för det lägger jag på mobilen vars kamera jag använt istället. Men hur jag än trixar med tekniken får jag inte till det med mobilkameran. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska få en bild direkt från mobilen till datorn och sedan hit till blogger. En väg är att gå via facebook för dit kan jag skicka bilder direkt från mobilen. Och det är ju inget problem egentligen, om jag inte vill att bilden enbart ska visas här på carjamming förstås. Så därför laddar jag nu batterierna på kameran.

För någon månad sedan tänkte jag ta den där omvägen med en bild från min mobil hit till blogger via facebook. Men bara sekunden efter att jag publicerat den på fb fick bilden ett gillande och sedan ett till. Min tanke hade varit att ta bort bilden från fb så fort jag fått kopierat den till hårddisken men med ett par gillanden av personer jag själv gillar lät jag den vara kvar på fb och strök den från ett möjligt blogginlägg.

Men, som sagt, nu håller jag på att ladda batteriet i kameran och jag hoppas att det inte blivit gammalt och trött under tiden i vila. Om jag sedan kan ta en och annan bra bild kommer jag att fixa så att även denna blogg, återigen, blir lite bildligare. Då kanske jag kan skippa texten helt eftersom en bild säger mer än tusen ord och så många ord brukar jag ju sällan använda. Fast å andra sidan, om en bild har tusen ord eller fler att prata med så har kanske en metaforrik text än mer ord? Hur det är med det låter jag vara upp till läsaren av denna blogg, dig, att bedöma.

Hursomhelst, inom kort: bilder.

Havet

2011-12-17T17:50:00.003+01:00

Ibland får jag orationellt för mig att jag ska göra saker i någon typ av ordning. Som när jag upptäckte Mare Kandres böcker. Då, av någon anledning, skulle jag läsa dem i den ording hon hade skrivit dem. Eller snarare, i den ordningen de getts ut. Detta trots att böckerna inte hänger samman på något annat sätt än via sin författare. Nu blev det inte så i alla fall. Redan efter andra boken föll denna plan. Anledningen är dubbel, dels sansade jag mig och dels kunde jag inte hålla mig från att läsa bok nummer 7 och bok nummer 8 precis efter bok nummer 2. Bok 7, för att den stod ut på ett speciellt sätt med både titel och vad jag läst om den, bok nummer 8, för att den var så svår att få tag på.

Då jag köpte hennes böcker var de sedan ett tag slut i bokhandeln. För att få tag på dem var det antikvariat som gällde. Ett problem var att vid denna tid, tidigt 2006, hade hennes böcker nästan enbart kommit ut i originalupplagor. Inga upplagor tryckta i Guilloumängder med följande pocketutgivning fanns att välja bland hyllorna. Hon var ju ingen storsäljare precis. Därför var exemplaren ute i andrahandsbutikerna få, väldigt få, oftast färre än en. Men efter idogt sökande i antikvariat - på nätet och i butiker - lyckades jag få tag på alla utom nummer 8. Men så, till slut (när annars?) fann jag den och samlingen var komplett. Strax efteråt gavs den ut som pocket och var inga som helst problem att få tag på.

Efter bok 1, 2, 7 och 8 lämnade jag Kandre ett tag. Som läsare alltså. Men har man läst någon av hennes historier så dröjer de sig kvar i både tankar och känslor. De beter sig som en intensiv dröm som hänger med i vaket tillstånd.

För ett par år sedan gick en nästan timmes lång dokumentär om Kandre på SVT. Jag skulle gärna se den igen, trots att Horace Engdahl var med. Men, man kan ju inte få allt. Däremot kan man få lite till. Tidigt nästa år, till exempel, påstår närbokhandlare att Mattias Fyhr ska ge ut en bok som heter Skitigt vackert mörker. Om Mare Kandre. Det är något att se fram emot.

Cosinus

2011-12-17T12:30:00.005+01:00

Nu blir det lite matematik.
För några årsedan hörde jag ett påstående om att de som skriver populärvetenskapliga böcker (främst) om naturvetenskapliga ämnen, skrämmer iväg en potentiell läsekrets med exponentioella proportioner broende på hur många ekvationer som visas i texten. Jag vet inte hur nära sanningen detta är men säkert ligger det något bakom orden. Många verkar ju maniskt rädda för matematik. Det räcker förmodligen bara att nämna att det kommer komma lite matematik så ger ett gäng upp att läsa med en gång.

Varför då? skulle man kanske fråga här. Men jag tycker inte att det är så konstigt. Intuitionen om matematikens teknik är väldigt liten för de flesta av oss. Och, lustigt nog, det finns de som säger att det inte är någon idé att lära sig matematik eftersom det inte finns någon logik i den. Ja, om detta är sant, att den matematiska intuitionen är liten och en tro på obefintlig logik i matematiken finns, är det inte så konstig att det ryggas tillbaka då den dyker upp i texter.

Kanske kan man lägga till hur matematiken behandlas i skolan också. Ett ständigt räknande av matematiska problem, om och om igen, är väl inte det roligaste ett barn kan ägna sig åt. Så tråkighetsstämpeln finns nog där också.

Dess abstrakta natur kan också vara en bidragande orsak. Ja, det är väl därför intuitionen sviker oss. Men den är inte bara abstrakt inom sig utan det kan vara svårt att förställa sig var delar av matematiken används. En ofta förekommande fråga för matematiklärare från uppgivna elever är troligtvis: När har man nytta av det här?

Ja, när används all den där matematiken vi ska lära oss utöver plus och minus av hela tal egentligen? Inte alla har ju för avsikt att bli ingenjörer eller ekonomer. Nej, så är det ju och skulle vi ändå hamna på ställen i livet där det behövs räknas finns ju alltid miniräknare. Nu i var människas mobil dessutom. Så varför måste vi lära oss konstigheter där exempelvis X ingår?

Det blir din uppgift att räkna ut.

Avgrundskrok

2011-12-16T23:46:00.004+01:00

Hej! Det är jag som är Sape.

Så skulle jag kunna börja ett inlägg, men jag låter bli. Och varför det? Jo, för jag tycker att en sådan inledning antyder att Sape, jag, skulle vara känd på något sätt. Men så är ju inte fallet. Så därför låter jag bli.

Men hur ska jag börja ett blogginlägg då? Jag vet inte. Det är svårt med början. Det är svårt att hitta på en mitt och ett slut också. "Hitta på"? Hittar jag på? Gör jag det? Kanske. Ibland. Gör aldrig du det? Jo, det är klart du gör. Vi hittar alla på då och då. När man hittar på något och berättar det som om det vore en sanning, vad kallas det? Lögn?

Det finns olika typer av lögner tydligen. Vita lögner till exempel. De skulle väl vara som nödlögner. Man ljuger för att rädda en situation. Om det är moraliskt klandervärt att ljuga så skulle en vit lögn vara ett undantag från denna klandervärdhet. Snarare skulle det vara så att en vit lögn vid rätt tillfälle är det som är mest moraliskt just då.

Kanske.

Som så många gånger förr närmar vi oss slutet på ett blogginlägg. Jag närmar mig det både läsandes och skrivandes. Du närmar dig det läsandes. Vem av oss tror du kommer till slutet först?

Nåväl, hur ska jag INTE avsluta detta inlägg då? Finns det några ord, någon mening, något uttryck som jag inte tycker passar som ett avslut? Just nu vet jag inte det. Kanske är en fråga som sista mening något som jag inte ska göra? Men jag kan inte komma på varför det är något som jag inte ska göra. Kan du?

Do They Care it's Christmas?

2011-12-15T23:04:00.003+01:00

Nu är det snart jul. Vi spenderar ganska mycket pengar på julmust under december. Vissa läskeblasktillverkare börjar morra så här års. De vill ju inte tappa marknadsandelar om det så bara gäller för en månad. Men det verkar som om de får se sig slagna under denna månad. År efter år.

Julmust ja, hur många kronor lägger vi svenskar på det? Det sägs ju att vi lägger ganska många kronor varje helg på chips och annan fredagsmysmat. Kolla t.ex. in i en matbutik, typ Netto, någon timma innan schlager-SM eller annat stort evenemang på teve. Hyllorna töms. Så när vi vill mysa, då gör vi det. Och julmust är ju mys, så det blir nog en rejäl slant som tjänas för dem som tillverkar drycken.

Ja, vi handlar mycket. Denna månad, förutom julmust: skinka, nötter, julklappar, senap, köttbullar, röda servetter, stearinljus, vörtbröd och glögg. Och mycket, mycket mer. Det är bra. Pengar ska rulla.

Men tänk på att en och annan krona i din plånbok, det behöver inte vara många, kan gå till annat bra också. Till vaccinationer till exempel. Och mediciner, läkarhjälp, operationer, stöd, vatten, myggnät, skolor med mera. Läs mer här:

Läkare Utan Gränser
UNICEF

Något litet om träd i mängder

2011-12-14T07:45:00.004+01:00

Det är lätt att utan att skoja till det säga vässpennare istället för pennvässare.

Ja, det där ovan skrev jag natten mellan tisdag och onsdag. Jag hade ingen som helst fantasi till att skriva något, så det fick bli meningen ovan. Ja, skulle du nu inte ha varit här innan detta skrivs (onsdag kväll klockan 18:40, ca) så låter säkert allt det här konstigt. Men så här ligger det till:

Igår tänkte jag skriva ett nytt blogginlägg. Jag satte mig ner och började formulera några meningar som blev till ett stycke som blev till två. Sedan tittade jag på dem, med lite distans. Ett tvivel började då gro om huruvida de där orden inte var något att publicera. Men, jag fortsatte trots det, att skriva ytterligare ett stycke om samma ämne. Därefter läste jag igenom allt igen och beslutade att nej, detta var inget bra, inte underhållande, inte informativt. Ja bara en massa inten helt enkelt. Så jag tryckte ctrl+A och sedan Delete.

Men, jag ville ju ha något sagt, skrivet, här, egofixerad som jag är när det kommer till denna blogg. Vad skulle det vara? När jag suttit och skrivit något som inte passerat min censur så är det inte bara en text jag deletar utan också en del av mitt självförtroende. Därför dyker tankar upp som "äh, jag ska väl inte skriva något, jag som skriver så uselt och jag som aldrig har något intressant att säga". Istället för att se mig om i fantasin för en ny text sitter jag i skämsvrån för mina egna alster och tar till en mening som den översta. Jag skrev alltså den, enbart den och publicerade den sedan med en liten fördröjning.

Idag har jag inte heller något att skriva om, jo, om detta jag just skrivit om, alltså om att jag igår inte hade något värt att publicera och att jag således valde att enbart skriva den där första meningen. Men istället för att göra denna text till en egen bloggpost, med egen rubrik och allt, gick jag in och redigerade denna redan befintliga bloggpost med dessa fyra, för stunden, nyskrivna styckena. Förutom dessa styckena har jag lagt till ett par ord, de två sista, i rubriken samt rättat ett stavfel, penvässare till pennvässare, i den första meningen.

Namn plus blogg

2011-12-13T00:33:00.003+01:00

Åh, nej! Nu missade jag precis att du varit här och kollat läget. Hade jag vetat det skulle jag skrivit något direkt till dig. Du vet, det är inte så många som kommer hit och hälsar på med sina läsögon. När det väl kommer någon vill jag ju gärna ha skrivit något som kunde uppskattas av denna läsare. Du vet, ungefär som man gör när man får gäster hemma, man städar och fixar mat som de gillar. Sedan umgås man i soffan en stund med lite tilltugg och givande samtal. Men när besöket blir så här oförberett, ja då får man som gäst hålla till godo med vad som finns.

Nu skriver jag detta som om du skulle se det men så kommer det ju inte att bli. Du har ju redan varit här, kollat lite, och sedan dragit dig tillbaka till de vanliga nätställen du huserar på. Därför blir detta ett litet konstigt inlägg som riktar sig till dig men som inte kommer att läsas av dig. Men ett "konstigt inlägg" sådana finns det ju gott om här redan, så, ja, det blir ju bra i alla fall.

Hoppas nu att jag kommer vara lite mer förberedd nästa gång jag googlas fram, förberedd med ett inlägg som får mig att verka någorlunda normal. För det har jag inget emot att verka.

Flerfaldig

2011-12-12T23:52:00.005+01:00

Titta på bilderna 1 och 2 nedan och jämför dem:

Jag antar att du tycker att de är lika varandra men att det finns några små skillnader. I bild 2 har två L lagts till samt ett par punkter där linjer möts. Annars är de identiska.

Bild 1 är tagen härifrån. Det inlägget är från januari 2007.

Och bild 2 hittar du här, från ett foruminlägg på byggahus.se av en "puttrix", gjort 11 februari 2008.

Är det inte lustigt att den halvusla paintbild jag en gång gjorde för det där blogginlägget, på en så kallad sparkoppling och "puttrix" skiss har blivit så lika varandra? Tänk att vi suttit och ritat en sådan där koppling och fått dem så lika, ja med de få knappt märkbara olikheterna.

Kanske är det så att den där "puttrix" sitter någonstans just nu och får lust att rita en ny skiss på samma koppling och sedan lägga ut den i något käckt nätforum igen. Om jag nu gör en ny ritning jag också, kan vi googla detta om några månader och se om vi råkat göra dem näst intill identiska då med.
Här är min nya sparkoppling:

Dejafema apma juju auseokno

2011-12-12T18:18:00.000+01:00

Titta på fliken där uppe som tillhör denna sida. Före idag, måndag 12/12-11, stod där bara namnet 'SAPE', idag, som du ser, står det 'SAPEs blogg'. Små saker i vardagen kan betyda mycket. Fast detta var nog för litet för att betyda något alls. Inser jag nu. Nu när jag skrivit den där meningen om "Små saker i vardagen..." och läst den.

Ärligt talat så är det där tillägget på fliken där uppe inte värt någonting, det enda det orsakade var att jag nu har skrivit ytterligare ett blogginlägg i denna, väldshistoriens mest olästa blogg om just tillägget. Imorgon, om inte förr - troligast förr, kommer det att vara glömt samt ouppmärksammat även av mig, dess semistolta skapare.

Översättarens anmärkning IX

2011-12-12T12:12:00.000+01:00

Det är den tolfte december idag. Vad mer kan sägas om denna dag? Att det är måndag, att det är dagen innan lucia, att det är som längst till fredag (efter helgen sett), att det snart är jul, att lucka nummer tolv på de flesta julkalendrar ska öppnas, att den tolfte december var en söndag förra året, att den tolfte december blir en onsdag nästa år.

Bara en massa självklarheter som du lätt kan räkna ut själv. Inget spännande alls. Men, har det hänt något ovanligt denna dag någon gång? För dig. Något som lett in dig på en helt annan väg än den du hade för avsikt att gå? Kanske inte än. Men idag kanske är just den 'tolfte december' som kommer att föra dig till helt andra äventyr, där horisonten får en helt annan profil än den du blivit van vid.

Utvärdering väntar.

Lady Radio

2011-12-11T20:59:00.005+01:00

Om en minut och 28 sekunder kommer timern på min mobil att ringa, för då har två ägg kokat i åtta minuter på spisen i köket. Åtta minuter gör dem perfekta om man lägger i dem från början då vattnet fortfarande är kallt. De blir då perfekt hårdkokta.

Hårdkokta ägg, alltså. Men som du vet finns det de, kanske du?, som föredrar löskokta ägg. Själv gillar jag inte lös gula i kokta ägg. Däremot brukar jag gilla det på stekta ägg. Nå, vad tycker du är bäst? PC eller Mac? SAAB eller VOLVO? Ericson eller Nokia? Iphone eller android? Pepsi eller coca? Hund eller katt? Björn Ranelid eller riktiga författare?

Själv är jag fortfarande, efter alla dessa år, väldigt förtjust i The Clashs många sånger.

Titantelefon

2011-12-10T12:34:00.001+01:00

Eftersom jag är anställd på ett företag på dekis och dessutom både är LO-medlem och står först i LAS-kön att bli utknuffad från arbetslinjen, finner jag en enorm tröst och trygghet i att så många högutbildade vänstermänniskor med stort patos för arbetare, viger sina liv åt att formulera ord och meningar på diverse papper och skärmar om sådana som mig.

Och, de vet vad de talar om ty de saknar inte heller själva en gedigen arbetarbakgrund. Deras föräldrar har allt som oftast haft, eller har fortfarande, ett av de där jobben. De där jobben. Och själva har de minsann slitit som djur på golvet, med städmoppar, med brevlådor, med disk, i kassor mellan alla högskoleterminer fram till skrivbordet i kontoret med datorn som sedan blivit deras länk ut i den lönegivande åsiktsvärlden.

Men, det är framför allt från ett annat håll än från deras tidigare proletära vy de finner sina nuvarande argument. Efter både examen samt en rumslig och själslig distans till det egna tidigare blåställsjobbet, förlitar de sig nu på diverse dagsaktuella politiska filosofer och tänkare, vars alster de läst från pärm till pärm och sedan diskuterat i inspirerande miljöer med likalärde vänner. Filosofer som står på en bred teoretisk grund med Marx som den dominerande ingrediensen. Med detta som bas är de mer än beredda att berätta, och med sylvass analys förklara, vad som gäller för oss alla i världen, genom att med ord trycka ner sina ideologiska pusselbitar mellan diverse samhällsfenomen och -problem. Överbyggnad.

Denna högutbildade förtruppselit bör vi andra vörda högt då vi helt kan sätta vår tillit till att den vet att formulera både problem och lösningar för oss. Fackföreningsfolk och enskilda arbetare kan lugnt jobba vidare på sina fabriksgolv med sina maskiner, på vårdhem med tvättlappar och variga liggsår, på byggen med stegar och borrmaskiner och i kassor med kvittorullar och varuhögar. Arbetslösa kan stämpla vidare.

Så, när de utbildade, från sina kontor, vid sina datorer, klär av högerns förment arbetarvänliga retorik genom att publicera sin ktitik på diverse bloggar, ledar- och kultursidor kan vi LO-anslutna arbetare, arbetslösa och andra proletärer lugnt luta oss tillbaka i våra fredagsmyssoffor och känna att segern är vår. Och därtill kanske vi till och med håller en bok i vår hand som de skrivit. För det har de ju. Men, om vi läser den, kommer vi förstå den?

Tjenslor

2011-12-09T15:19:00.004+01:00

"Deras blickar undviker mig då jag söker dem. Deras tankar går tyst förbi mig. Mina tankar hör jag desto ljudligare. Frågor om vad de tänker återkommer gång på gång. Vad tycker de? Borde jag inte ha sagt något? Borde jag hållt tyst? Ska jag hålla tyst i framtiden? Mitt dåliga självförtroende producerar oavbrutet frågor och oro. Jag måste tänka på annat, och göra annat, för att det inte ska ta över. Tänka på annat! Borde jag hållt tyst?"

Där slutar detta citat från en människa med väldigt dåligt självförtroende. Känner du igen texten? Om du gör det så hjälp mig snälla för jag har ingen aning om vem författaren är eller, följdaktligen, vad boken ur vilket texten är tagen heter.

När jag för snart tjugo år sedan läste svenska på komvux fick vi ett häfte i vilket ett urval berättelser var kopierade. Passager som sa något om de alster från vilka dessa var tagna. Det enda jag har kvar från detta häfte är det sista bladet med texten ovan. Häftet föll, om jag minns rätt, i delar redan under min studietid och jag bemödade mig aldrig att häfta ihop det igen eller att sätta in det i en pärm. Sedan några år tillbaka sparar jag detta häftets sista sida med denna text, av nostalgiska skäl, i en plastficka förvarandes i en mapp. När jag då och då tar fram denna mapp för att söka efter andra papper stannar jag alltid upp och läser de där raderna när jag i bläddrandet passerar plastfickan.

Jag vet inte om texten är mitt i eller i slutet av en roman eller novell. Början är nog utesluten eftersom texterna vi fick sträckte sig åtminstone över ett par sidor, aldrig bara ett enda stycke långt, och detta står högst upp på en sedan tom sida. Jag har ingen aning om författaren är svensk eller inte. Texten borde dock komma från en "klassiker" eftersom, vill jag minnas, fixeringen vid sådana var stor inom gymnasieutbildningen. Men att läsa klassiker är jag inte bra på. De jag läst som möjligen platsar i den fåran enligt gymnasielärartyckandet har inte haft med raderna ovan.

Nåväl, en dag kanske jag springer på dem i en bok. Eller kanske inte. Det hade varit intressant att veta varför människan har så dåligt självförtroende och om vad hen kanske borde hållt tyst. Och, man kan känna igen sig lite i dessa ord ibland. Eller hur?!

Frågor och svar

2011-12-08T12:46:00.004+01:00

På sjuttiotalet gick det många amerikanska deckarserier på teve. Kojak, Cannon, Columbo och Baretta är de jag minns. I den sistnämnda spelade Robert Blake titelrollen. I en film äldre än serien spelade Blake en mördare som tillfångatas tillsammans med sin kumpan, döms till döden och hängs. När jag såg denna film, vars titel är In Cold Blood, då jag var liten, kändes det jättekonstigt att Baretta, kunde gjort något sådant hemskt att han fick dödsstraff...

1995 dök en helt ny rockgrupp - Deep Blue Something - både upp och ner, med låten Breakfast at Tiffanys. Låten handlar, som jag förstått det, om ett par som glidit isär men där den ena parten försöker att finna minsta gemensamma nämnare att återbygga förhållandet på. Och något de båda verkar haft gemensamt är att de gillade filmen Breakfast at Tiffanys. En bra grund att bygga vidare på? Kanske. Denna låt gick inte att missa detta år då den spelades titt som tätt såväl på radio som på MTV.

Ett par år tidigare, 1993, läste jag engelska på komvux och vår lärare tyckte att vi alla i klassen skulle läsa två romaner var. På engelska naturligtvis. Den ena fick vi välja själva och den andra blev en gemensam, som hon valde åt oss. Hennes val var To Kill a Mockingbird av Harper Lee.

Vill man så kan man hitta gemensamma saker i princip allting. Bara fantasin sätter gränser. Men ibland finns det gemensamma saker som inte är långsökta, där fantasin inte behöver tänjas och som faktiskt är menade. Ta de tre styckena ovan till exempel. De har något gemensamt. Vad då? Svaret fås lätt om du googlar eller wikipediar rätt ord från de respektive styckena.

Kanalisation

2011-12-08T11:10:00.004+01:00

Vad gör man (ja, generellt sett vem som helst alltså) när man läser något på facebook (bästa exemplet, men kan även vara ett internetforum, en blogg, det famösa twitter eller liknade), skrivet av någon man knappt känner (men ändå lite) och så väldigt, väldigt gärna vill svara men avstår då svaret hade varit för elakt?

Man svarar inte, helt enkelt. Man avstår från att vara elak. Nu är det inte så lätt alla gånger. Dels kanske man vill, vill, vill! svara elakt, dels kanske man svarar ändå men håller sig på mattan, läser sitt svar noga innan man skickar det, tar bort möjliga elakheter, men ser sedan ändå att det mycket väl kan tolkas som ett syrligt påstående på adressatens text.

Så, när det där behovet faller över mig, det att jag så gärna vill ge ett svar eller en kommentar på exempelvis facebook, och detta svar eller denna kommentar med nödvändighet kommer att bli elakt och säkert osakligt, då vänder jag mig hit, till blogger. Här loggar jag in på carjamming, Sapes blogg, skriver en undran, först lite generellt, om hur man går tillväga då man vill men inte förmår sig svara eller kommentera. Sedan lite längre ner ger jag ett svar för att avsluta med hur jag faktiskt går tillväga.

Med glasögon på

2011-12-08T00:53:00.001+01:00

Är det konstigt att man längtar bort nån gång? Gör du det? Jag brukar göra det när jag är på jobbet. Men jag längtar inte så långt. Visst, det finns säkert något bortom bergen, men jag är ganska säker på att det är lika bra det som finns på denna sida också. Det gäller bara att hitta det. Och att tillåta sig gå dit när det väl är funnet. Att man sedan får tillträde till det är kanske inte så säkert, men man kan ju både hoppas och försöka.

Vad fint det låter - att hoppas och försöka få det man vill. Ja, då går det mycket bättre. Då kommer man lyckas. Till slut. Men, verkligheten visar sig alltid vara något helt annat än en värld gjord av gröna kullar och ovan där en ljusblå himmel med ett och annat rosa sockervaddsmoln samt en sol som ler och skiner mot dig. Tittar man lite närmare på varje positivt tänkande persons förslag om positivt tänkande märker man snart att på nära håll finns de många mellanliggande svarta nyanserna.

Grindarna i staketen som omgärdar hagarna är höga och tunga och låsta med kättingar och hänglås (made in China). På var sida av varje grind står två tungt beväpnade vakter med gåtor så kluriga att inte ens en sfinx kunde komma på dem. Och det bibliska nålsögat ser ut som en ocean av utrymme i jämförelse med öppningen bakom grinden. Staketen mellan grindarna är gjorda så höga och oöverstigliga att alla gamla DDR-politiker skulle bli högröda i ansiktet av avund.

-Nej! Stopp! Vänta! Vad är det du håller på med?
-Jag försöker förklara hur jag ser på verkligheten.
-På verkligheten?
-Ja. På vissa delar av den i alla fall.
-Mhmm, gör nu såhär istället för att med text bygga upp en dystopisk världsbild i vilken ingen känner sig välkommen och alla som läser detta, inklusive du själv, bara blir deppiga: Välj ut en film i din filmhylla, värm den där värmedynan för din rygg, häll upp ett glas cola och sätt dig och glo på filmen. Fly verkligheten en stund, så kanske du inte blir så mörk i ditt bloggande nästa gång.
-Ok, nu har jag valt film.
-Bra, glöm nu inte colan och det andra. Vilken film blev det?
-1984. Med John Hurt. Och Richard Burton i hans sista roll.
-En klassiker.

Redigerat inlägg

2011-12-07T13:00:00.003+01:00

Blä, jag gillar inte när jag skrivit ett inlägg här, nog så obetydligt, och sedan censurerar det genom att inte publicera det. Varför gör jag så? Vem av dig som läser detta skulle bry sig? Och, dessutom, vad kan det vara för texter, vad kan de innehålla, som jag inte släpper igenom med tankte på vad jag är beredd att publicera?

Jo, det kan jag säga, det är texter som passar sig bättre enbart för mina ögon, texter jag skulle skrivit i en dagbok eller liknande och sedan låst in. Sådana texter. Är det.

Men jag funderar på andra texter också. Andra texter jag (kanske) inte bör publicera. Sådan som exempelvis består av konstiga korta meningar. Som. De här. Tre. Att skriva så ger ju en viss effekt - av trötthet.

Efter att ha funderat över mina blogginlägg ett tag märker jag att jag står inför ett vägval (den liknelsen är ovanlig i situatioiner som den här). Den ena vägen är rak, platt och bred som en motorväg till Malmö. Den leder till ett ställe där jag inte längre har några texter att publicera. Där finns istället många andra bloggare. De med en tydlig och duktig dagordnig. De med ett spännade liv att presentera i ord och bildform. Eller de, kanske främst de, som är överjävligt övertygade om sin politiska hemvist och med hjälp av den sedan berättar för oss andra hur världen egentligen funkar. De som kan läsa texter på newsmill och andra avskrädeshögar här på internet och sedan länka dit i sin bloggtext där de samtidigt kommenterar med ris eller ros.

Vart den andra vägen leder är svårt att se eftersom den är så övervuxen med grenar, gräs och mossa samt full med hål, stenar och uppskjutande rötter. Den är smal och ser mest ut som en lerig stig. Plötsligt reser sig den upp mot himlen för att strax efter stupa rätt ner i avgrunden. Den kränger än till höger, än till vänster och för det mesta ner i diket. Den är omgiven av en snårig, tät, skog vars träd höjer sig till en sådan höjd att solen knappt existerar under dess grenverk. Djupt inifrån den mörka skogen hörs konstiga klagande ljud från varelser ingen någonsin har sett, varelser utan namn. Mitt i detta kaos av natur går vägen då och då genom en till synes lugn björklund. Men en björklund skulle inte vara en björklund om inte de allra farligaste faror väntade mellan dess stammar med sin vita, förledande, bark. Allt detta kantat med ett soundtrack av Shania Twain.

Inget är vad det ser ut att vara på eller längs denna väg. Inte ens vägen ser ut att vara. Men det kan vara spännande att testa den. Kanske. Eller?

MCMXC

2011-12-06T12:36:00.004+01:00

Årsböcker kan vara småtrevlig läsning ibland. Trots detta påstående av mig äger jag bara en sådan bok. Det var för kanske en månad sedan som jag fick Bra Böckers årsbok för året 1990. Den följde med i en gratiskasse böcker som jag naturligtvis hade tackat ja till att få.

Men 1990, vad minns du av det året? Själv minns jag en del självupplevda saker ganska tydligt, som då jag ryckte in i det militära uppe i den norrländska obygdens minst lysande håla Sollefteå. Jag tog, efter många, många, körlektioner mitt sedan dess begränsat använda körkort, jag besökte Berlin för andra gången, nu postmur. Jag lärlingsjobbade med el på Ringön, på Linnégatan samt i Högsbo. Detta, plus en del andra händelser.

Inget av detta står till min förvåning i årsboken. Men där står bland annat att Margaret Thatcher avgick som Storbritanniens premiärminister efter nästan 12 år på tronen, att Nelson Mandela släpptes ur sin mångåriga fångenskap (dock nämns inte moderaternas betydande insats för detta, vilket är synd, äras ska den som äras bör), att Västtyskland vann VM-guld i herrarnas fotbollsturnering efter att Sverige förlorat tre matcher av tre spelade med resultaten 3x2-1.

Vidare kan man läsa om bokåret 1990. Inget stort bokår enligt skribenten Göran Hägg som själv aldrig någonsin bidragit till att göra litteraturen bra med sina egna alster. Av böcker som gavs ut det här året nämns bland andra Osalig Ande av Carina Rydberg, Den hedervärde mördaren av Jan Guillou samt Marianne Fredrikssons Syndafloden. Den bok som fått mest beröm bland nya författare var, enligt årsboken detta år, en bok med titeln Mördarens öga skriven av schlagerfenomenet Björn Ranelid.

På bio kunde man se Martin Scorseses Maffiabröder men även filmer som Döda poeters sällskap där Robin Williams lärare får sparken, Pretty Woman som visar upp den vackra och lyckliga sidan av prostitutionen, Ghost i vilken en död Patrick Swayze går igen. Ville man istället fly verkligheten en stund, kunde man titta på den aldrig sevärda Madonnas film Dick Tracy eller, om man också ville känna ångest och äckel, Wild at Heart av David Lynch.

Detta var ett urval av händelser och saker tagna från en årsbok som själv gjort ett urval av det som hände året 1990. Dags att se framåt. Snart är det 2012, vilket innebär att ovan nämnda bok skriver om ett snart 22 år distanserat år.

Förundersökning

2011-12-05T11:02:00.010+01:00

Det låter i min lägenhet om dagarna. Men ljuden kommer inte enbart här inifrån utan även från mina grannar. Från klockan 5:25 till cirka 17:30 fram till 18:00 brukar jag åka till, från eller vara i arbetslinjens tjänst på vardagar. När jag nu läker min rygg här hemma, hör jag lite av vad som pågår under den tid då jag vanligtvis brukar vara någon annanstans.

På morgonen sätts morgonteve på av en granne. Jag hör hur det soffpratas från teven och hur samtalen titt som tätt avbryts av nyheter, väder och sport. En annan granne, han i lägenheten ovan min, tappar som vanligt något tungt i golvet och svär den gamla vanliga visan: "Helvetes jääävlar!!!". Under förmiddagen lyssnar någon på radio. Till detta hör jag hur stolar dras längs med golven, disk diskas, toaletter spolas och tvättmaskiner centrifugerar.

Ute på loftgången delar brevbäraren ut brev och släpper ner brevlådelocken med ett litet dovt plastskrammel som följd. Det lämnas inget roligt i lådan till mig. Skator landar på balkongräcket och trippar där fram och tillbaka innan de kraxande flyger sin iväg igen.

Själv går jag omkring och skapar ljud genom att hasa fram på golvet och högt undra vad jag ska äta idag, om jag vågar mig tillbaka till jobbet snart och vad som kommer hända där med min rygg, då jag väl valt att återgå.

Jag surfar på nätet, tangenterna knattrar lite och internet berättar för mig med ett klickande ljud att jag nått en ny hemsida. Mitt surfande går mellan facebook, där inget kul händer; boksiter som jag redan besökt vid flera tillfällen; bloggar som jag kan vid det här laget och vidare till någon text av Åsa Linderborg jag läst ett okänt antal gånger.

Dags att lämna lägenheten för nya perspektiv och en ryggstärkande promenad? Och för en chokladkaka? En liten. Som motivation.

Svenska Akademiens ormlista

2011-12-04T10:41:00.004+01:00

Nu vet jag inte hur länge jag har suttit här framför en väntande skärm utan att skriva något. Jag försvann nämligen bort i en bok för en stund.

Jaha, hur är det med dig då? Själv är jag trött just nu. Och ryggen gör sig påmind. Annars är det ganska bra. Jag har nämligen gjort mig förtjänt av en pizza idag. Man har ju det då man druckit öl kvällen innan. En sådan förtjäning går ju inte annat än att njuta av. Då jag ska iväg på lokal ikväll och äta även där, får jag därtill beställa pizzan ganska snart. Klockan har hunnit bli 11:06 i detta nu. Men jag väntar nog en timme till med beställningen. Under denna timme hinner jag förhoppningsvis plocka fram en film som jag vill se och förbereda den i DVDn. Ja, det kan ta tid det där med att välja film. Ska jag se en film jag inte sett förut? Ska jag se en gammal favorit igen? Överväganden att göra.

Därmed, eller härmed, sätter jag punkt för detta blogginlägg. Tack för visat intresse och på återseende.

Tre bokstäver i fem är färre än fyra bokstäver i fyra

2011-12-03T12:53:00.003+01:00

Idag är en speciell dag. Det regnar och blåser ute på ett sätt att jag helst vill vara inne. Men här inne måste jag stå eller gå. Inte hela tiden, men främst. Detta för att min rygg inte riktigt pallar stillasittande eller liggläge. Jo, den pallar men den blir stel och att resa på sig tar tid. Just nu sitter jag visserligen. Med viss bävan. För när jag snart ska ställa mig upp, det är då smärtan gör sig påmind.

Men för att låta tiden gå och för att försöka glömma ryggen så bloggar jag bland annat. Och det är i och med det som jag fann att det är en speciell dag. Jag har nämligen en liten låda ur vilken jag hämtar det innehåll ett blogginlägg ska få. Inte förrän nu upptäckte jag att lapparna i lådan, på vilket innehållet är skrivet, börjar ta slut. När jag tog upp lappen för detta inlägg så var det den sista. Jag skakade på lådan, vände den upp och ner, lyste ner i den med en starkt lysande ficklampa, men nej, inga lappar.

Betyder det att jag inte kommer skriva några fler blogginlägg? Jag vet inte. Nästa gång blogglusten faller på ska jag titta ner i lådan och se om det finns något där. Under kan ju ske. Om inte får jag väl börja hitta på saker. Hur nu det ska gå till. Jag som är så beroende av stöd och hjälp.

Hjälp!

Inte Thomas Wassberg

2011-12-03T10:02:00.004+01:00

Jag vet inte hur många stavfel jag gör när jag skriver. Här eller där. Här går väl an, då kan jag ju rätta dem när som helst. På papper blir det mer synligt (om jag inte skriver med blyerts och har ett sudd till hands).

Vanliga stavfel jag gör här, på blogger, är de som beror på okunnighet eller osäkerhet om hur ett ord stavas. För det mesta handlar det om huruvida det ska vara två lika bokstäver efter varandra. Som ordet "enskilt" till exempel. Skulle jag skriva det kan jag mycket väl skriva "enskillt" först och vara nöjd med det. Men så tittar jag lite extra på det när jag läser igenom texten och undrar om inte ett 'l' ska bort. Och det ska det.

Ett annat vanligt fel är att jag är för snabb och slarvig när jag skriver på tangentbordet. 'Jag' vill gärna bli 'ajg', 'och' blir 'coh' med mera. Dessa stavfel upptäcker jag relativt snabbt och jag känner mig inte det minsta osäker på att de är fel.

Ett liknande fel jag gör är att missa en bokstav i all hast. Ovan blev 'läser' först 'läer'. Det är ofta det blir så. Jag är på tangenten i fråga, 's' i det här fallet, men trycker tydligen inte ner den tillräckligt.

Då jag försöker använda mig av (nästan) alla fingrar då jag skriver, men inte gör det helt enligt konstens alla regler, kan förskjutningar förekomma då och då. Med det menar jag att jag använder tangenterna bredvid de jag egentligen ska använda. Ordet 'och' kan bli allt från 'ich' till 'ixj'.

Sittandes vid datorn har jag en något sånär koll på var bokstäverna finns framför mig. Jag kan skriva utan att titta på tangentbordet hela tiden. Men jag är långt ifrån 100%ig. Ett konstigt fel jag gör, trots att jag har relativ koll på var bokstäverna befinner sig är att jag kan byta ut ett 'å' eller 'ä' mot 'a' som liggar på andra sidan tangentbordet. Något måste koppla fel i huvudet vid dessa tillfällen.

Till slut, ett ganska irriterande fel, det är då datorn hjälper till. Inte sällan skickar ett tagenttryck iväg två bokstäver. Alltid på fel plats.

Det är ett under att en text som den här inte publiceras med fler fel än vad den gör. Skulle jag låta alla stavfel vara kvar hade texten blivit i det närmaste oförståbar men kanske läsbar. Inga av de stavfel du upptäckt i denna text har jag lagt märke till själv, men om du bara visste hur många jag rättat för att det ska se ut såhär...

Äkta ägg

2011-12-02T21:14:00.005+01:00

Just nu rasar... Nej, jag är väl ingen rubrikmakare eller journalist? Nej, jag är bloggare (och det är väl sorgligt nog). Då behöver man inte ha sensationsöverord för allting. Så det så.

Just nu pågår en debatt på Aftonbladets kultursidor om en film som jag inte har sett. Filmen heter Play och är regisserad av Ruben Östlund. Debattörer är bland andra Aftonbladets kultursidors chef Åsa Linderborg och America Vera-Zavala som på svenska wikipedia presenteras som vänsterpartist, författare och debattör. Andra som kommenterat filmen med kritik i orden är författaren till boken Ett öga rött, Jonas Hassen Khemiri.

Filmen tar tydligen upp ett känsligt ämne, ungdomar från förort med invandrarbakgrund som rånar ungdomar från ort utan för och utan invandrarbakgrund. Som upplagt för debatt alltså.

Och det debatteras naturligtvis. Om huruvida filmen tar fram rätt eller fel fördomar ur oss, om filmen väljer rätt eller fel vinkel att ta sig an detta getingbo till fråga, om regissören tar eller inte tar ansvar för sina rörliga bilder och de gör det på ett sådant sätt som bara debattörer vana att debattera kan.

Men, som läsare undrar jag hela tiden varför. Jo, jag vet ju att någon som har möjlighet att uttrycka sig, såsom Östlund, bör tänka på vad de säger, visar, förmedlar och hur, men... Men detta är konst. Och det är näst intill dumt att dels, utgå ifrån att konstnärer har den intellektuella förmågan att göra annat än belysa ett (samhälls)problem. Att göra konstnärer och deras alster större än deras förmåga är att göra problemet en riktig björntjänst. Och dels, utgå från att konst är något som ens kommer i närheten av att vara fakta.

Precis som man inte kan basera sin kunskap om Sveriges underrättelsetjänst efter att ha läst nog så många av Jan Guillous Hamiltonböcker, hur påläst och insiderkunnig än Guillou är i ämnet, kan man inte heller säga något om svensk psykiatrivård utifrån ett verk av Anna Odell, islamfrågor med hjälp av Vilks, prostitution och människoutnyttjanden från Pål Holländers filmer eller om arbetare och underklass via en text av Joe Strummer etc.

Låt konstnärer stå där och betraktas utifrån sin konst och döm deras verk som inget annat än konst.

Konstnärer kan belysa ett problem med sin konst, men sedan är det stopp. Det är dumt att göra ett konstverk mer än det kan vara. Börja gärna med en konstnärs verk, men hämta sedan fakta att debattera, lära mera, med mera från andra källor. Typ vetenskapen. Och finns den inte där, vad är då "faktan" tagen från? Gissningar? Vad är de då värda? Vad blir de då? På sin höjd konst.

Ja, ja, jag vet, det här är ett komplext ämne, för stort och ett typiskt sådant som, vad man än säger, hur man än uttrycker sig, så kommer det att kännas som att man blir missförstådd när man kritiseras snarare än kritiserad men förstådd. Och min knapphändiga text är som gjord att bygga halmdockor från. Folk som gillar konst, vilket även jag gör, kan kanske tro att det är konsten jag vill åt. Men så är det inte. Vad jag vill åt står i texten ovan. Fatta den och du fattar mig.

Lugna gatan

2011-12-02T10:38:00.006+01:00

Nu när jag befinner mig i gränslandet mellan arbetslinjen och utanförskapet passar jag på att läsa lite. Partiprogram, pamfletter och diverse annat underhållande från våra riksdagspartiet roar mig av någon anledning. Här nedan ger jag dig ett litet texturval ur ett politiskt partis program som jag nyss tagit del av. Det är de första tre styckena ur programmet som citeras ordagrant sånär som på ett ord nämligen namnet på partiet. Det har jag bytt ut mot "[Partiet]". Detta för att du ska få nöjet att själv gissa vilket parti det kan vara. Det kan väl vara kul?!

Nåväl, här kommer de inledande tankarna från detta partis, inte senaste, program:

"[Partiet] är ett på konservatismens idé grundat framstegsparti. Dess åskådning bygger på ansvaret för vad vi ärvt och skall utveckla för att överlämna till kommande släktled.
[Partiet] slår fast, att Sveriges folk av ålder är ett kristet folk och att den kristna tron är en oumbärlig, uppehållande och renande kraft i samhället.
[Partiet] vill bygga Sverige på den nationella samhörighetens grund. Det kräver en demokratisk, av klassintressen oberoende statsmakt skickad att hävda lagsamhällets auktoritet och trygga envar vid fri utövning av medborgerliga rättigheter och lagligt näringsfång. Det ser i rättssäkerhet och laglydnad grundförutsättningarna för kultursamhällets bestånd och enskilt väl."

Ja, med dessa ord är det kanske inte så svårt att gissa? Eller åtminstone ringa in några partier. Vissa ord och beskrivningar (som "konservatismens idé", "av klassintressen oberoende...", exempelvis) utesluter ju en del partier men får en att tänka på andra.

Om du vill veta vilket parti det är så får du markera det som står mellan hakparenteserna nedan. (Sätt markören vid första haken, håll ner vänsterknappen på musen eller pekplattan, dra musen, eller fingret på pekplattan, nedåt till sista haken. Nu kan du släppa vänsterknappen om du vill.)

[Texten kommer från skriften "Högerpartiets principprogram Fastställt av Högerpartiets riksstämma den 4 juni 1956".

Högerpartiet bildades som ett rikstäckande parti under namnat Allmänna valmansförbundet (AV) 1904.

AV var en sammanslutning av de båda riksdagskamrarnas olika konservativa högergrupper. 1938 bytte AV namn till Högerns Riksorganisation och 1952 till Högerpartiet, ett namn de kom att ha till 1969 då partiet tog namnet Moderata Samlingspartiet.

En av de konservativa grupperingar i den gamla tvåkammarriksdagen under förra sekelskiftet hade namnet Förstakammerns moderata parti men kallades ofta bara Moderata partiet, så namnbytet 1969 var, skulle man kunna säga, lite grann av ett ansvar för vad partiet har ärvt.

Förutom Moderaterna i femtiotalstappning kan jag tänka mig ytterligare två riksdagspartier som, än idag, skulle kunna skriva sina namn under texten ovan. Vilka de är får du gissa.]

Lumbago

2011-12-01T16:11:00.004+01:00

Detta är anledningen till att jag tillbringar mina dagar någon annanstans än på jobbet just nu. Det står under rubriken Behandling att man ska hålla sig i rörelse så gott det går. Aldrig har jag längtat efter att få vara på jobbet som nu, men de rörelserna jag gör där är helt omöjliga att genomföra just nu. Jag fick med stor nöd på mig mina strumpor idag. Det tar nån extra minut att sätta sig på en vanlig stol och att sedan ställa sig upp är ett äventyr som går via många spännande smärtsamma strålningar från rygg och utåt.

Det hela tog sin blixtrande start igår. Jag hade precis bytt om till företagets grå/orange-ställ (blåställ med andra färger) och böjde mig ner efter min lunchlåda som jag lagt på bänken framför klädskåpet. Som en kamerablixt framför ögonen och, ja jag hittar inga ord, for genom nedre delan av ryggen och ner över röven. Efter det spelade det ingen roll vad jag gjorde eller i vilken ställning jag befann mig i. Jag var invärtes skadeskjuten på ett helt annat sätt som denna gång inte innehöll hjärta och sorgligt sökande efter kärlek. Nu var det ryggen som brustit. Vilket i jämförelse är det goda som kommer med det onda.

Gubbarna på jobbet kom snabbt till min hjälp samtidigt som jag roade dem genom att inte kunna vare sig stå, gå, sitta eller ligga. Men något av dem måste jag ju göra och resultatet blev väl, ja, komiskt. I en svag stund satte jag mig ner, det var när arbetsledaren sagt till mig att åka hem och någon annan precis gett mig en brustablett. Alla gick därefter ut och jobbade medan jag satt kvar på bänken med intentionen att klä om och åka hem. Men hur skulle det ske? Helt ensam i en arbetsbod fanns ingen hjälp att få. En timme senare hade jag parerat och gränslat smärtor av en helt annan värld, fått av mig arbetskläderna och på mig mina egna.

Jag ringde sjukvårdsupplysningen och berättade för dem om min värk. De konstaterade ryggskott och, om jag ville, ett läkarbesök på min vårdcentral så jag kunde få smärtlindrargodis. Just då kändes det som en bra idé. Efter besöket hos läkaren, som lät mig göra diverse böjningar av rygg och lyftningar av ben för att se om det "bara" var ryggskott, gick jag till ett av våra befriade apotek och tog ut mina piller. Max tre om dagen.

Smolken som fick bägaren att kasta vatten

2011-11-29T23:25:00.001+01:00

Min läsestund om Martin Scorseses film om George Harrison på Aftonbladets kultursidor stördes betänkligt idag. Och det berodde inte bara på att jag fick Harrisons låt My Sweet Lord med alla sina halleluja, Hare Krishna, Hare Rama etc på huvudet, även om det också var enerverande. Nej, det var en annan liten artikel strax intill som fångade mitt intresse under läsandets gång.

Trots intressanta ord om Scorsese och Harrison kunde jag inte låta bli att slänga en blick då och då på den där andra texten. Efter ett tag gav jag efter och började läsa den istället. Jag får återkomma senare till Scorsese, tänkte jag. Den andra artikeln var kort och anklagande. Men vad kan man vänta sig om man läser Aftonbladets kultursida?

Den handlade om arbetstider, löner och levnadsvillkor. Enligt artikelförfattaren så har VOLVO, du vet de som gör bilar, anlitat arbetare att köra bilar, dragbilar i det här fallet, till utskeppningshamnar runt om i norden. Dessa förare får enligt uppgift 1000 kronor i månaden plus traktamente för att jobba 80 timmar i veckan 30 dagar i månaden. Dessutom bor de 18 personer i ett litet kontor, på Hisingen av alla ställen.

Det där låter ju som "exploatering" av arbetskraft, precis som artikelförfattaren kallar det. Men om vi stannar till här en stund och tänker efter. Först läser vi ett par ord från artikeln: (redan nämnda) exploatering samt slaveriåkeri. Det är hårda ord från artikelförfattaren om VOLVO och den underentreprenör de använder för jobbet.

Stämmer verkligen detta, att det är så? Att det handlar om slaveri och exploatering? Ska vi inte liberalt utgå ifrån att de där 18 ihopträngda arbetarchaufförerna faktiskt vill har det så? De har ju valt det själva. Man gör ju det i friheten och liberalismens namn, väljer. Och de har, precis som alla vi andra, alltid ett val. Så varför moralisera över detta deras val?

Men, som sagt, vad kan man väl vänta sig av en kultursida i Aftonbladet? Där har tiden tydligen stått stilla och den befolkas verkligen inte av avsossefierade männisor än. Efter detta upprörande hade jag tappat all möjlig koncentrationsförmåga att fortsätta läsa texten om Scorsese. "Exploatering", ha!

---
-Är jag klar nu, med texten ovan?
-Ja, jag tror det.
-Går den att föstå?
-Hmm, det är en knivig fråga det där. En del kanske tycker att de förstått en text men så klampar det in någon annan med ett helt annat perspektiv om ordens betydelse, som även det verkar rimligt. Det kanske rent av motsäger det, det första tyckt sig tolka.
-Jo, jag är medveten om det. Men ofta ligger väl folks tolkningar av en text ganska nära varandra? Tror du inte det?
-Kanske. Men finns det någon riktig tolkning av en text då? Borde inte intentionerna hos den som skrivit texten vara de riktiga, egentligen? Även om alla andra tolkningar är ok, de med, så borde ju det vara den riktiga betydelsen, den som författaren av texten har för avsikt att förmedla?
-Som sagt jag tror vi rör oss i en rätt snäv tolkningsvärld ändå om texter. De flesta kan nog vara ganska överens om en texts betydelse. Men du, nu tar vårt samtal nästan över detta blogginlägg. Det var ju inte meningen.
-Nej, det var det verkligen inte. Dags att sova kanske?
-Ja! Vad skönt. God natt!
-God natt!

Kärnor och kallt kaffe

2011-11-29T01:35:00.001+01:00

Idag och just denna tidpunkt är det sex år sedan mitt första blogginlägg. Och tänk, för sex år sedan befann sig dagens datum också på en tisdag. Och till synes lika stillastående som det: på sex år har jag inte utvecklats någonting som bloggerikonstnär. Jag får fortfarande inget vettigt sagt, jag skapar inga vettiga rubriker och jag vet fortfarande aldrig vad jag ska skriva när jag sätter mig ner för att skriva.

Riktiga bloggare, de vet ju allt och kan allt. Jag är deras motsats. Dessutom bara på låtsas. Liksom mina inlägg.

Men oavsett det, från mig till min blogg: Grattis på sexårsdagen!

Somnartider

2011-11-28T22:40:00.003+01:00

Grekland, Italien. En av Sveriges alla dags- och kvällstidningars tråkigaste kultursida innehas av GP. Med få undantag, de finns alltså, får den mig att vilja göra som vår konung. Men eftersom jag är så naivt lojal fortsätter jag att läsa dessa sidor, morgon efter morgon. Dock är mina vardagsmorgnar knappa och för det mesta hinner jag inte ens med att läsa krönikan, ständigt placerad längst till vänster på uppslaget.

Imorse hann jag bara med de första raderna innan klockan påminde mig om min verklighet. Men det var rader som satt kvar hela dagen och som jag, kluvet, både ville veta mer om och helst inte veta något alls om. När jag kommer hem, tänkte jag flera gånger under dagens arbete, ska jag läsa vidare, men avslutade alltid tanken med ett 'eller?'.

Vad var det då som var så spännande och skrämmande? Någon, jag visste inte vem krönikören var, hade inte hunnit läsa det, skrev om "en extrem vision på väg att förverkligas". Denna vision, menar krönikören, handlar om att vissa ekonomer och till och med vissa politiker (men de kan inte säga det rakt ut eftersom de måste "tänka på oppositionssiffror") förespråkar att de lågt utbildades och lågpresterandes löner bör halveras. Detta för att det är bra för... tja, ekonomin? Samhället? Staten? Företagen? Hursomhelst: "Hungriga lejon jagar bäst".

Ja, i texten tas Grekland och Italien som exempel på länder där denna vision nu håller på att genomföras. Du vet, där det behövs som bäst. Min rädsla inför denna text handlar naturligtvis om att jag passar så bra in på lågt utbildad och lågpresterande och att visionen skulle spridas hit. Men, så påminns jag om att min rädsla både är irrationell och obefogad. Här kan inte ett sådant tänkande få fäste och något sådant skulle således aldrig genomföras. Inte så länge vår moderatledda allianskvartett sitter i regeringsställning. Ett tryggare stöd kan en arbetare inte ha.

Utkognito

2011-11-27T23:59:00.001+01:00

Det stundar en ny vecka inom kort. Om en minut är det måndag. Som vanligt kommer jag att jobba måndag till fredag mellan klockan 7 och 16. De flesta veckor har jag på min höjd inplanerat två saker att göra efter jobbet. Och det inkluderar helgen. Jag är alltså ingen händelsernas människa. Denna vecka, dock, har jag i förhållande en himla massa inplanerat. Kolla här bara.

Måndag- och tisdagskvällarna är lediga men på onsdagskvällen ska jag inspektera en lägenhets el, torsdag är det födelsdagskalas, fredag julfest, lördag engelsktalande ölkväll och söndag musikquiz.

Men denna vecka är ett undantag i mitt liv. Så här mycket action skulle jag aldrig klara av vecka efter vecka. Jag får gå till vackoministeriet och be om fler dagar denna kommande vecka. Jag behöver vara ledig också. Ha egentid, då jag kan rå om mig själv.

Men vad gnäller jag för? Redan veckan därefter är ordningen återställd och då sitter jag här vid datorn varje kväll efter jobbet och hela helgen och undrar hur alla de andra gör för att fredagsmysa tillsammans. Det är det jag bör påminna mig om nu.

Lek tio ner

2011-11-27T09:55:00.004+01:00

Det faller snö ute. Från mitt köksfönster kan jag se en hare sitta intill ett träd. Den är blick stilla. Den verkar inte se lejonet som smyger i buskaget tio meter bakom. Lejonet däremot har blicken stadigt på haren.

Nu hukar sig lejonet, det smyger genom snön, stannar till, tar sats och hoppar mot haren. Haren har inte en chans, nu är det hans tur att räkna till hundra och sedan leta efter lejonet.

Eclips utan e

2011-11-27T00:08:00.001+01:00

Detta är ett blogginlägg som jag inte behöver skriva eftersom jag redan skrivit ett idag, lördag. Men så kom jag på att jag kan se till att blogger kan publicera det imorgon, söndag. Om jag gör så behöver jag inte skriva något blogginlägg imorgon eftersom detta redan är gjort idag.

En som också har skrivit är Jan Guillou. Fast han har skrivit en bok (egentligen flera stycken). Den är nyutgiven och finns att köpa i boklådor och på nätet. För den som vill ha den. I en bokhandel jag befann mig i igår (egentligen idag eftersom jag skriver detta på lördag men det, som sagt, publiceras på söndag) hade personalen stuckit ner ett förformat styvt papper och på det skrivit "Jan Guillous nya!". Lite låter det i mina öron, eller snarare i min hjärna, som att de orden säger: "Nu är väntan slut för alla er, och ni är många, som väntat på att Guillou ska komma med en ny bok och nu, nu är den äntligen här och värd att läsa eftersom det är Jan Guillou."

Men det är ju inte så de där orden är tänkta att tolkas, det vet jag. Det är bara min löjliga fantasi som springer iväg med mig. Och mig lurar den inte.

Med ögon känsliga för indigo

2011-11-26T21:59:00.003+01:00

Det behövs förnyelse ibland. Pizza varje dag kan bli enahanda. Därför är detta mitt sista blogginlägg. Men bloggen fortsätter, så var lugn. Den som tar över det är...

...Det är jag! Här passar det bra att presentera mig själv. Jag är en idealistisk kapitalist som inte har något som helst vinstintresse i att blogga. Att blogga ser jag som en god och altruistisk gärning gentemot omvärlden. Att blogga ser jag som en god och egoistisk gärning gentemot mig själv. För att kunna ta över detta uppdrag som inläggsskapare i Sapes carjammingblog har jag även tagit över hans övriga liv. Om jag tog mig an bloggeriandet med glädje och entusiasm får jag väl säga att ta över det andra var, lite diplomatiskt, med delade känslor.

Nåväl, jag är från och med nu precis som den tidigare Sape. På alla plan. Då kanske du undrar varför detta var tvunget att ske. Det behövs ju förnyelse ibland konstaterade den gamle Sape där uppe.

Om jag nu känner, tycker, tänker, agerar och (stackars mig) till och med ser ut som den gamle Sape, varför då byta ut honom mot mig när det är förnyelse som är bra?

Jag vet inte. Jag har funderat en stund sedan jag skrev senaste frågan och mitt svar är att jag inte vet. Kan det vara så att vi, jag och gamle Sape gjorde ett misstag? Eller åtminstone något onödigt som lika gärna kunda vara ogjort? Kanske. Men å andra sidan, skulle detta inlägg blivit skrivet om bytet inte ägt rum? Troligtvis inte. Så allt är inte som det skulle varit då? Det finns redan skillnader. Kanske de kommer fortsätta. Det får vi dock aldrig veta. Eller?

Strax i bakhåll

2011-11-25T21:36:00.005+01:00

Det ska dras ut en kabel från elcentralen till rummet längst bort från centralen sett. Det är ungefär trettio meter mellan central och rum. Kabeln blir däremot lite längre eftersom den inte går fågelvägen utan läggs på en kabelstege längs korridorens väggar och avvinklingar. Dessutom går den även i vertikallägen vissa sträckor. Kabelns längd kanske slutar på femtio meter. När denna kabel är dragen är det dags att dra en till. Samma väg och samma längd. Den första kabeln ska ge rummet, som är ett så kallat boenderum, ström till belysningen, den andra till vägguttagen. Sedan fortsätter det med liknande kabeldragning till rummen som är närmare centralen. Kablarna blir kortare. Förutom rummens el dras det även en och annan kabel som styr andra funktioner. Det kan vara belysning i korridorer, matning till vägguttag för städapparatur (ett annat namn är väl dammsugare?). Det finns även andra rum på väg bak mot cenralen än de som bara ska ha el så som nämnts ovan. Det finns gemensamma utrymmen så som kök, som är ett väldigt kabelintensivt rum med spisar, fläktar, ugnar med mera och vardagsrum. Utöver det tillkommer tvättrum med tvättmaskiner och torktumlare. Även värmekablar på tak, alltså kablar som alstrar värme och läggs på tak, i hängrännor och i stuprör för att hålla snö och isbildning borta i den bistra vintertid, ska ha en matarkabel dragen till sig. Överallt skall dessa kablar dras. En ska dras ut på gården och försörja en eltändare med ström. Denna eltändare fungerar som en cigarettändare i en bil. Fast denna variant är fastsatt i en vägg. Där ska de boende kunna tända sina cigaretter utan att ha tillgång till tändare, sådana med gas i, du vet.

Ja, så du förstår att det blir mycket kabel i ett sådant hus. Och någon måste dra ut denna kabel. Och jag måste ha pengar till mat, hyra och förströelse. I detta fall är jag någon.

Hjälp mig nu

2011-11-24T23:11:00.003+01:00

Jaså, du är här och läser. Du också. Spännande. Men, då blir det ju genast jobbigt för mig. För vad ska jag skriva om då? Jag vill ju visa mig från min bästa sida. Skriva något tänkvärt och roligt och jag vill ju inte använda för många "ju" heller. Nu när du är här. Ungefär som att jag skulle byta ut mina vardagsjeans och min gamla tröja mot fina nya... ja vad det nu är som räknas som fint i byx- och tröjvärlden.

Hur hittade du hit egentligen? Det var ju (satan - de dyker bara upp) länge sedan jag avslöjade denna bloggs existens för någon. Och av de som känner till den tror jag bara S (hej :)) tittar hit då och då. Du måste hittat den av en slump, eller hur?

Det blir nog inget annat skrivet i detta inlägg än om dig och ditt oväntade besök här. Jag hade tänkt skriva om annat, det hade jag. Jag valde mellan att skriva om ett mejl jag skickade iväg tidigare idag, ett mejl till löneadministratören (heter det verkligen så?) på det företag där jag jobbar. Eller så kunde det blivit ett inlägg om en artikel jag läste igår i en av våra kvällstidningar.

Mejlinlägget skulle handla om, tror jag, min knapphändiga kontakt med företaget. Det låter ju (...) jättetråkigt, det ser jag nu. Det andra, kvällstidningsartikelinlägget, skulle handla om mitt favoritämne - liberalism. Men de får vänta, båda två, det ena kanske för gäves, att bli skrivna.

Ja, ett avslut kanske? På detta inlägg. Hur skulle det se ut? Vilka ord skulle jag välja? Eller: ska jag välja? Det vet jag inte heller. Kanske, kanske? Kanske inte?

Kokta ägg

2011-11-23T23:34:00.003+01:00

Bakom mig står teven på. Det skjuts med vapen och pratas breda brittiska dialekter just nu. Ord och fraser som searge, fire back, return fire, proper soldiers, them bastards, keep your head down återkommer ofta. Då och då får jag för mig att jag ska vända mig om och se vad det är för ett program, men jag kommer inte för mig att göra det.

För lite mindre än en timme sedan pågick det första avsnittet av en ny amerikansk serie på en av svts kanaler. Precis som pågående program följde jag det enbart med öronen. Lite halvhjärtat.

Så gör jag med de flesta program nu mera. Jag vet inte varför jag ens har teven på. Kanske för att det inte blir så tyst utan den vevendes i bakgrunden. Men jag gillar ju tystnaden, så det är lite konstigt.

Öde morr

2011-11-21T21:50:00.003+01:00

Detta är ett nytt inlägg. Gjort alldeles nyss. Snart kommer det visserligen att vara gammalt. Men det är det ingen, eller i alla fall få, som kommer att veta.

Att veta. Vet du ett annat ord för strategisk kommunikation? Eller kanske jag borde ha skrivit "Kan du ett annat ord..."? Jag kan ett. Jag kan flera. Men det kan jag bara för att jag just nu kan läsa innantill ur en bok som heter just strategisk kommunikation. (Med stort s.)

Om du nu inte tröttnat: Visst låter strategisk kommunikation både byråkratiskt gråtrist och lite spännande? Den kombinationen håller jag på i alla fall. (Det är konstigt hur gärna man vill ha med sig folk på det man själv tycker.) Om du vill veta ett ord som man kan säga istället för strategis kommunikation och mena samma sak så kan du ta och lyssna på denna låt från det Tysksynthiga 80-talet:

Låten (länk till youtube)

Röttigheter

2011-11-21T06:01:00.001+01:00

Vet du egentligen vad du säger när du säger något? Eller vad du gör när du gör något? För, har du tänkt på det, att vad du än har för avsikter med dina ord eller dina gärningar, så finns det alltid folk runtomkring som kan, för att de är duktiga, tolka dina intentioner på ett sätt du inte hade en aning om att du var kompentent nog att inneha.

Det kan vara bra att veta det.

Det finns tekniker och strukturer så vardagliga och inkörda till osynlighet i vårt medvetande, som av vissa är så utplockade, utbenade och analyserade att de vet vad du egentligen menar när du använder dig av dessa. Även om du inte hade för avsikt att mena det de påstår att du menar så är det just det som menas med det du menade annat med.

Visst låter det krångligt? Men du är inte ensam om din oförståelse och förvirring i Kafkaland. Vi är många som inte fattar vad vi säger och gör egentligen. Våra vattenpölsdjupa antaganden av vad vi säger står sig slätt mot de djuplodande analyserna från de upplysta. Vi får förlita oss på att de som vet hjälper oss istället för att döma oss när vi trampar snett med ord och gärning.

Vad menar jag med detta? Den som det visste.

Oktober, november, december

2011-11-20T17:57:00.000+01:00

Redan inledningsvis måste jag be om ursäkt för det usla skämt som ingår i detta blogginlägg. Det är dock nödvändigt.

För jättelängesedan stod jag och en klasskamrat från gymnasieskolan och väntade på buss nummer 40 mot Angered. Under tiden vi väntade kom buss 40-turen åt andra hållet, mot Johanneberg. Min klasskamrat läste på skylten längst uppe på bussens front: 40 Johanneberg.
Så sa han "40 Johanneberg, inte visste jag att det fanns så många."

Åtminstone är det så jag minns det.

Många år senare, när gymnasietiden sedan länge var över och våra vägar delat sig åt olika håll träffades vi igen. Vi promenerade tillsammans i centrala Göteborg och förbi oss åkte en buss med ett nummer och en sluthållplats. Förmodligen inte samma som den gången för länge sedan. Men jag drog skämtet utifrån denna buss nummer och destination. Min forne klasskamrats reaktion var, "Jaha, är det från dig jag hört det skämtet." Men så var det ju inte. Det var ju från honom jag hört det.

Åtminstone är det så jag minns det.

Saga från Sagogången

2011-11-20T11:46:00.003+01:00

En granne, en man vars fåriga ansikte skvallrade om att han måste närma sig de åttio, om han inte redan passerat det strecket, ringde mig för en tid sedan.
-Du, jag sitter här och läser din blogg och undrar om inte jag skulle kunna få vara med i den.
Jag blev förvånad över att någon, utöver en som jag känner, läser min blogg så jag hade ingen aning om vad jag skulle svara.
-ööh, joo, men... Läser du...?
-Ja, du vet, det hade varit roligt att få känna igen sig lite. Dina inlägg är ju, milt sagt, lite konstiga.
Så blev det tyst en kort stund innan han kände att han behövde rädda situationen.
-Ibland! Ibland är de konstiga. Men oftast är de... är de bra. Då menar jag inte att de konstiga inte är bra utan att de är... ja, konstiga. Men vad säger du? Kan du inte komma upp till mig en kväll, jag har god Whiskey, så kan vi prata lite och du kan få lite uppslag till ett inlägg i vilket jag medverkar. Det låter väl bra?

Min förvåning var forfarande lika stor. Dels för att jag överhuvud taget blivit uppringd av en person som visserligen bor nära men som jag aldrig säger annat än hej till och det kanske som mest tio gånger per år. Dels för att någon läste min blogg och dessutom ville vara nämnd i den. Nu var det dock dags för mig att låta lite bestämd och låtsas ha båda fötterna på jorden. Men hur? Och med vilka ord? Det enda jag kom att tänka på var Whiskeyn som han lockat med.

-Tyvärr, jag gillar inte Whiskey, så vi får nog hoppa över det.
Allt skulle alltså falla på grund av att jag inte gillar Whiskey?

-Äh, strunt i Whiskeyn. Jag har öl, vodka, saft eller vad du än vill ha.
Det gick alltså inte. Men då slog det mig, att jag helt enkelt borde vara ärlig. Jag kan säga att jag inte vill, att jag inte har lust. Jag kan säga att jag kan nämna honom ändå utan att vi ses. Eller, att jag inte gör blogginlägg på beställning. Eller vad som helst. Låta bestämd och sedan säga adjö.

-Du, började jag, det låter trevligt men...
Mitt under detta "men" avbröt han mig.
-Visst gör det. Ska vi säga lördag kväll? Jag vet ju att du inte jobbar då och att du nästan aldrig är ute dessa kvällar.

Fan, han hade koll på mig också! Och hans gåpåiga stil fick mig att vekna.
-Javisst. På lördag. Svarade jag och kände hur alla förvirrade och förvånade tankar och känslor byttes ut mot en klump i halsen och orden "jag vill inte" som ekade i huvudet.

-Jättebra, lördagkväll klockan sju. En Whiskey ska du allt få i dig, skrockade han, det är bra för inspirationen.
-Säkert, svarade jag vilket var en prestation då jag egentligen inte riktigt var medveten om vad som hände längre.

Lördag kväll, klockan 18:59. Min telefon ringer.
-Du, det är din granne. Vi får tyvärr ställa in ikväll jag kommer få dambesök.
Han lät inte ledsen.
Inte jag heller.
-Vad kul för dig. Vi får ta det en annan gång. Sa jag trots att jag inte ville. Jag hade i ärlighetens namn inte ens varit på väg upp till honom ens denna kväll utan hoppats på att det obemärkt skulle rinna förbi. Nu var lättnaden stor.
-Ja vi får ta det en annan gång, sa han och lät egentligen väldigt ointresserad. Kanske för att han hade tankarna på sitt kommande besök.

Jag hörde hur någon gick i trapporna utanför min dörr när vi påbörjat vårt hejdåande och precis innan vi la på luren hörde jag genom den hur hans dörrklocka ringde. Hans dambesök var troligen på plats.

Fjäril

2011-11-20T10:00:00.004+01:00

Söndag morgon. Klockan är 10:00. Jo, det är så här att jag har en egen, väldigt personlig indelning av dygnet.

Morgon - det är det när jag vaknar av mig själv, oavsett vilken tid på dygnet när jag vaknar.

Förmiddag - kanske inte alltid finns. Framför allt inte på helger eftersom jag ibland kan sova förbi 12-slaget. Vaknar jag exempelvis kl 13:xx då är det morgon en stund sedan följer eftermiddag.

Natt - när det är mörkt ute och/eller när jag väcks av väckarklocka och måste gå upp. Som exempelvis vardagar då jag måste gå upp 04:50. Då är det natt. Skulle jag å andra sidan vara ledig en dag och vakna av mig själv den tiden, då skulle det vara morgon.

Idag är det söndag, som nämnts* och jag ska lata mig hela dagen. Det känns skönt. Ett undantag kommer jag göra från min grönsakstillvaro dock, och det är att gå och handla. Det finns mat i mitt kylskåp som saknas. <-(Det blev en konstig mening.)

Nu har jag nämnt lite av hur jag ser på dygnsindelning (igen, det var ju inte länge sedan sist) och lite om vad jag ska göra idag, söndag. Det kanske räcker så? Du som läser detta har säkert annat att göra än att sitta här. Därför ska jag låta dig göra det. Här är sista meningen, förutom den som står nedanför efter asterisken och som nämner något om en mening ovanför som jag tidigare har skrivit och som också innehåller en sådan stjärna.
---
*"som nämnts" - så skrev jag ovan. Jag skulle också kunna skriva "som jag tidigare har skrivit", men det jag alltid vill skriva är "som sagt", men av någon pedantisk anledning gör jag inte det, för sammanhanget visar ju att jag har skrivit det och inte sagt det. Men vem skulle bry sig? Som sagt, vem?

Kaftoner

2011-11-20T01:40:00.002+01:00

Det börjar bli gott om Q igen. Åtminstone i den bransch jag befinner mig i vardagar mellan 7 och 16. Varför är det så ont om Q?, frågade ju Hasse Alfredson i en boktitel 1968 och skrev en hel bok som svar.

-Nej, så kan jag inte börja ett blogginlägg.
-Jo, det kan du. Det är redan gjort.
-Ok, men påståendet ska snarare ses som att denna början, eller inledning, inte genererar någon bra fortsättning.
-Varför då? Du kan väl fortsätta precis hur du vill efter den starten?
-Kan jag det? Det kanske jag kan. Fast det är ju så att jag är fast i ett tänkande om just bokstaven Q nu. Nu när jag börjat skriva om den.
-Men skriv om den då. Jag vill veta. Det är ju inte så ofta man kommer i kontakt med den. Så berätta.
-Nu ger du mig prestationsångest. Även om jag blir lite smickrad av att du vill veta vad jag har att säga. Problemet är att jag inte har något vidare att berätta om Q. Bara några...
-Ursäkta att jag avbryter men jag...
-Det är ok.
-... kan... Va? Jaha. Öh... jag... jag... Nu kom jag av mig här.
-Oj då. Men jag kan berätta lite om Q så länge då?
-Gör det.

Elkablar, eller sladdar som en del hellre säger, gjorda för fasta elinstallationer, har namn. Eller bokstavskombinationer (de också). Vanliga kablar som finns runtomkring oss, i våra hem, butiker, på våra arbetsplatser och annorstädes har bokstavskombinationer som EKK, EKLK, EKKJ, EKRK, med mera. Den sistnämnda har faktiskt ett namn, ett smeknamn: Kulo. Men det är under dessa bokstäver de lever sina officiella liv då de exempelvis ska beställas från grossister.

På senare år har det gått framåt i brandbranschen. Brandingenjörer och annat välutbildat folk har kommit fram till att dessa, ovan nämnda kablar, utvecklar en giftig gas vid brand. Därför har nya kablar framställts. Numer är det halogenfria kablar som, för det mesta, gäller. Dessa avger inte lika farlig gas vid eldsvåda som sin tidigare variant gör. Vilket är bra. Utseendet och funktionen är den samma i övrigt. Men namnmässigt måste de särskiljas lite från sina äldre syskon och det görs på följande sätt: Kabeln som heter EKK heter EQQ som brandvänlig variant. EKLK blir EQLQ. Ja, K:et byts alltså ut mot ett Q. Därmed är det inte så ont om Q längre. Inte i elbranschen i alla fall.

-Jaha! Ja då blir det ju många fler Q nu då. I din bransch.
-Ja. Men det finns fler ställen, för nu när jag satt här och skrev om detta kom jag på att det kommit ut ett bokverk i tre band, eller delar, vilka alla har Q i titeln. De tre delarna heter ju i och för sig samma så Q:et följer ju med liksom.
-Jaså? Vilket verk då?
-Det är Haruki Murakamis verk 1Q84. Jag har inte läst det, men jag har läst lite om det och tydligen ska han vara inspirerad av George Orwells roman 1984 vilket låter spännande. Och kolla vad titeln i Murakamis verk blir om du skriver den med ett litet Q istället för ett stort. Q i gemen påminner om en siffra.
-Q är komplext.
-Det är det.

Sosapopesos kokododeror

2011-11-19T14:51:00.009+01:00

Ta en titt på valfritt blogginlägg som jag har skrivit. Ta en titt efter siffror, konnektiv, inskjutna bisatser, förkortade ord, inledningsord, inledningsbokstäver etc. Märk i vilken kombination de är satta till varann, vilket antal de har, i vilket tempus de används. Kolla vilka egenamn som använts, kolla vilka ord som finns på primtalsplatser, ord (inom) parenteser,
radbrytningar, styckeindelningar, "felstavningar", ord satta mellan sitattäcken, klockslag de är publicerade på, ja det finns hur många sätt som helst att få ut ett och annat
(hemligt) meddelande
från mina blogginlägg.

Eller? Testa så får du se. Av naturliga skäl kan jag ju inte avslöja vilken kodnyckel som gäller för ett speciellt inlägg. De jag räknat upp ovan är några, om än bara en bråkdel av vad som kan finnas. Finner du något meddelande är du bara att gratulera.

Nästa fråga är, till vem är dessa eventuella meddelanden avsedda egentligen?
Till vem?
Och.
Innehåller även detta meddelande ett (kodat) meddelande?

Tovor i håret

2011-11-19T10:02:00.003+01:00

Lördag morgon, klockan är 10:02. Eller är det förmiddag? Jag vet inte. Jag är så dålig på var gränserna går och att bestämma själv känns bara som om jag bestämmer enbart för mig. Men säg så här att det är morgon klockan 08:00. Nej förresten, först delar vi in dygnet i sina olika delar.

Delar av dygnet:
1. Morgon
2. Förmiddag
3. Middag
4. Eftermiddag
5. Kväll
6. Natt

Så, det där borde ju stämma, inte bara för mig utan även för dig? Nu kan vi kombinera ihop dessa dygnsnamn med olika klockslag.

Vissa klockslag är rätt säkra. Då tänker jag på:

1. Morgon 05:00, 06:00, 07:00, 08:00
2. Förmiddag 11:00
3. Middag 12:00
4. Eftermiddag 13:00, 14:00, 15:00, 16:00
5. Kväll 18:00, 19:00, 20:00, 21:00, 22:00
6. Natt 00:00, 01:00, 02:00, 03:00

Det är ju inte säkert att det hålls med om detta överallt, naturligtvis, men om vi (du och jag) nu utgår från att ovanstående stämmer, då har följande klockslag ingen riktig hemvist än:
04:00, 09:00, 10:00 samt 17:00

Hur ska vi komma vidare nu då?

For once and for all

2011-11-18T23:16:00.003+01:00

Nu ska vi se hur många av Liza Marklunds Annika Bengtzon-romaner som hade kommit ut då jag flyttade hit...
Kollar
Tre stycken. Dessa tre läste jag strax efter inflyttandet. Sedan har jag fortsatt läsa dessa böcker alltefter de kommit ut. Förutom den senaste, En plats i solen, som jag av någon anledning la åt sidan en bit in i den och sedan lät den ligga. Trots att jag tyckte den var läsvärd på samma nivå som de tidigare. Ja, bortsett från Prime time som var rätt tråkig.

Nu i dagarna kommer det ännu en bok i Bengtzon-serien. Jag måste rota fram den jag inte läst ut än och se till att göra det så att jag sedan kan köpa den nya och se vad för spännade som händer i Annika och Tomas liv.
---
Tänk att jag sitter här och skriver om Liza Marklunds deckarromaner... Jag menar, samtidigt som de europeiska ländernas ekonomier faller en efter en. Borde jag inte engagera mig i det istället? Som bloggare kan man ju göra underverk har jag förstått. Det är bara att blogga om något, vad för problem som helst, så blir det bra. Eller hur!?

Incandescent

2011-11-16T22:02:00.004+01:00

Här, ett litet axplock av vad som passerat mitt liv under onsdagen den 16 november 2011:

På Nils Ericsonterminalen köpte jag i morse, vid sex-tiden, två stycken "gårdagens mackor" för att ha till frukost på jobbet. I vanliga fall tar de tio kronor för en halv ostfralla och 13 kronor för en hel. Idag tog de sammanlagt 26 kronor för denna kombination. Jag opponerade inte i kassan utan betalade artigt, gick till hållplats 32, hoppade på buss 520 mot Gråbo och halvsov till hållplats Rågården där jag hoppade av.

På jobbet fick jag berättat följande anekdot av en kollega:
Vi hade fest hemma hos mig och min kompis X somnade på soffan. Han gick inte att väcka på något sätt. Då passade jag på att med en tuschpenna rita lite streck och symboler i hans ansikte. Dagen efter när han vaknade sa jag till honom att han får se till att pallra sig iväg. "Ja, ja", sa han bakfylletrött och gick hem. Men innan han kom hem gick han till en pizzeria och köpte pizza. Senare på kvällen ringde han till mig och sa att han hatade mig. Då hade hans mamma väckt honom och undrat vad han hade gjort med sitt ansikte.

Denna historia sades med ett flin på läpparna som väl skulle visa hur nöjd han var med sitt tilltag. Själv hade jag lite kul åt historien men jag tyckte ändå att han gått för långt i sitt practical joke. Det nämnde jag dock inte utan log och nickade med under berättandets gång.

Efter jobbet promenerade jag planlöst inne i centrala Göteborg en stund. Eftersom bussen tillbaka stannade på NEplatsen gick jag först en sväng inne i det närbelägna Nordstan. Trots det överflöd av affärer som finns där finns det bara en knapp handfull som tilltalar mig. Men denna kväll gick jag utanför handens gränser och besökte GameStop, Hobbex samt Rocks. Rocks prylar, CD-skivor och DVD-filmer, är ju intressanta, men deras utbud är så... är så enahanda på något sätt. Jag är väl bortskämd med de gamla skivgiganterna Bengans och Skivhugget.

Hobbex, ja, vad ska jag säga. En butik som är en blandning av Buttericks och valfri leksaksaffär samt pryldelen av Netto. Radiostyrda plan, bilar, helikoptrar, skämtartiklar av det grabbiga slaget, byggsatser men även gummibollar. Där finns allt för den grabbigt barnslige.

GameStop - jag vet inte om butiken heter så. In i den, gick jag av misstag. Där låg en annan spelbutik en gång i tiden, med ett något bredare utbud. Efter tre, fyra steg in i butiken såg jag att där bara fanns spel för datorer och spelkonsoler och inte som då, även brädspel och annat analogt.

Väl hemma satte jag mig framför datorn och scannade facebook samt följde Brynäs match mot Skellefteå via webbtexttv. Brynäs vann, vilket glädjer mig. Facebook däremot, klyver mig. Det är helt enkelt så att det är kul att läsa vissas statusuppdateringar medan andras bara gör mig nedslagen. Och det faktum att några aldrig skriver något gör inte saken bättre. Själv har jag tröttnat på mig själv på fb.

Efter ett tag på nätet - och i köket - hamnade jag här, på blogger, och skrev detta. Samtidigt har jag ätit en jättegod köttfärspaj från Felix. Nu är det dags att sova, ty imorgon är en annan dag.

AVSLUTANDE DISKUSSION
Nu har du förmodligen läst detta inlägg. Tycker du att det ovan verkar trovärdigt? Om det har hänt eller inte kan du ju omöjligt veta, du får helt enkelt lita på mig. Men om du tvivlar på något, vad är då det och varför? Jag avslutar med följande sanna ord: allt ovan är sant!

Upptagetton

2011-11-16T03:37:00.001+01:00

I en anteckningsbok jag köpte den 29/12-10 klockan 16:12 (jag har kvittot kvar...) har jag skrivit ner varenda bok jag köpt eller fått i år. Den första boken som står uppskriven är Den nya gröna vågen och är författad av Maria Wetterstrand. Politisk litteratur, minsann. Spännande. Den boken och de övriga åtta, antecknade på samma sida, köpte jag samma dag på samma ställe. Dagen var måndagen den tredje januari och bokhandeln var Akademibokhandeln som låg på Avenyn. Jag kan inte gatunumret, däremot vet jag att det låg en Dressmann-butik där innan Akademibokhandeln flyttade in. När jag var där i januari hade bokhandeln utförsäljning av allt på sina hyllor. Butiken skulle nämligen upphöra.

Strax efter mitt inhandlande av dessa böcker begav jag mig till Bishops Arms lite längre upp på Avenyn. Där skulle jag träffa några personer för ölsamkväm. Jag var först, beställde en öl i baren och satte mig vid ett av alla tomma bord. För att fördriva tiden tog jag upp mina nyinköpta böcker samt mitt anteckingsblock och en penna. Jag skrev ner böckernas titel och vem som författat dem, detta utan att ha i åtanke att fortsätta göra på detta sätt med kommande bokköp.

Av de personer jag satt och väntade på var det en som var lite mer speciell än de andra. Jag visste att denne skulle komma, vilket gjorde mig glad och förväntansfull men samtidigt, och mycket starkare, orolig och nervös. Därför var det ett bra sätt att få bort tankarna från detta, att skriva ner de där böckernas titlar i den där anteckningsboken. En anteckningsbok vars omslag är målad av Carl-Johan De Geer och har namnet "Monster".

Det skulle bli mycket mer "monster" och "Carl-Johan" under året som nyss hade börjat. Men det visste jag naturligtvis inget om då.

Kin mamp 3

2011-11-14T21:13:00.004+01:00

Bredvid mig, nej, bredvid min dator står ett dricksglas. Det är tomt sånär som på en klyfta lime. Jo, jag har lime i min cola, jag är inne i en sådan period. Fint ska det vara. Colan är uppdrucken men jag suktar efter mer. Det doftar lime här överallt och det påminner mig om colan. Snart ska jag fylla på glaset med mer cola. Cola med en smak av lime.

Jag har hörlurar på mig. Just nu är de tysta. För bara några sekunder sedan lyssnade jag på London Calling med dem. Det var när jag skrev det ovan om lime och cola. Nu känner jag att jag vill att det ska komma mer ljud, musik, ur hörlurarna. Under tiden som jag skriver detta, just detta, funderar jag också på vilken låt jag ska söka upp på youtube härnäst.

Cola och musik, det är vad som drar nu. Det finns visserligen mer som drar, alltså som jag vill ha, men de där två, colan och musiken, de kan jag göra något åt ganska omgående. Andra önskningar tar längre tid att få igenom. Vissa blir aldrig uppfyllda.

Så här blev detta blogginlägg. Jag hade inte en aning om vad jag skulle skriva när jag loggade in mig här och vilka ord jag än började med så stämde det inte, inga ledde mig in på något intressant spår. Så jag skrev om det som var närmast och mest påfallande för tillfället, glaset med limen och de nyss tystnade hörlurarna.

Första bokstaven

2011-11-13T21:08:00.005+01:00

Testpublik. Jag tror det heter så, testpublik. Det är den publik som i förhand får se exempelvis en film, och sedan får personerna berätta vad de tyckte om den. Jag har också för mig att vissa filmer görs om, typ att slutet ändras, om de inte faller denna publik i smaken. Jag skulle vilja ha det så i livet ibland. Först kolla vad en viss handling ger för konsekvenser. Gillar jag det inte så regisserar jag om scenen. Fegt? Javisst, men inte desto mindre efterlängtat. Ibland.
---
Om jag tittar på ett fotografi av en människa som i sin tur tittade rakt in i kameran när bilden togs kan jag bli lite förlägen. Jag vet ju att personen inte ser mig, men ändå, så känner jag. Inte alltid, inte för alla. Men ibland. För några.
---
Redan de gamla grekerna, har du hört det uttrycket? Det har du säkert gjort. Redan de gamla grekerna använde ju det. Då och då.
---
Som sommaren heter en låt skriven och framförd av Danielsson och Pekkanini. Det är en låt som de flesta har hört men som kanske inte alla vet vad den heter och ännu färre vet vems den är. Men nu vet du. Kanske det är så att du sitter där du sitter och undrar vilken låt det är? Ta då youtube till hjälp. Där kan man också hitta min favoritlåt av det här paret: Ishockey och fotboll. Det händer att jag emellanåt klickar in mig på youtube och lyssnar på dessa låtar. Emellanåt.
---
Det som göms i snö kommer upp i tö. Det finns alltid de som vill dra saker till sin spets. Och det kan ju vid vissa tillfällen vara bra och belysande. Men inte sällan blir det bara löjligt. Som om man skulle ifrågasätta sanningshalten i detta styckes första mening med: Om jag gömmer en istapp i snön, kommer då den fram när det töar? Det gör den ju inte. Men det betyder ju inte att uttrycket inte stämmer i det flesta andra fall. Så om du behöver, använd det.
---
Anta att ponera är ett ord som förutsätter att man kan tänka sig in i saker.
---
Gsg är en förkortning som jag första gången hörde då jag jobbade på ett helt annat företag än det jag jobbar på idag. Det utläses "går det så går det" och betyder väl att man chansar på att få något som man kanske inte har rätt till. Detta uttryck stod i ett irriterat brev skrivet av företagets VD till ett par av gubbarna på golvet. De hade tydligen skrivit något på sina tidssedlar som inte var förankrade hela vägen upp till den heliga topp, något som i VDns ögon skulle ge dessa gubbar en fördel i lönekuvertet. Men argt satte han stopp för detta gsg-sätt med sitt brev. Brevet blev sedan inramat och uppsatt på en av de fyra väggarna i det utrymme som kombinerade lunchrum med verkstad och lager. Ja, så var det. Vi fick sitta och äta i en verkstad. Gsg. Och det gör det ju ibland.

En klockren urskogsälg

2011-11-10T03:11:00.001+01:00

Jag har inte tittat så mycket i den än, boken jag köpte idag, men den verkar ju väldigt intressant. Pizzaresan - en slajs av Sverige, heter den (ja, underrubriken är ganska skitnödig) och är författad av Thomas Löfqvist och Daniel Rydén. De två åker genom landet och besöker pizzerior, intervjuar pizzabagare och tar bilder.

En sak jag hoppas på är att få läsa om hur pizzeriainnehavarna funderar över sina livsöden. De kommer från alla möjliga länder till denna nordliga (och ibland jävligt inskränkta) avkrok högt uppe i europa för att finna fred, trygghet och ro. Vad än de har i sitt CV-bagage* från sina tidigare hemländer tvivlar jag starkt på att pizzabagare står där som merit hos dem som nu är det. Snarare är det nog snickare, sjuksköterskor, elektriker, kulturarbetar, studenter, bönder, ingenjörer, lagerarbetare, kommunalarbetare, trädgårdsmästare, godissorterare, bilmekaniker etc som nu står och knådar deg åt bakfulla svenskar.

Nåväl, om boken säger något om detta återstår att se. Själv ska jag starta apotek - för vårt gemensamma bästa.

---
*Ursäkta mig för att jag använde begreppet CV. Ja, ursäkta mig om du tycker och känner som jag inför det. I milda ordalag gillar jag det inte.

Fem myror är färre än fyra pelefanter

2011-11-09T03:29:00.001+01:00

Det är farligt att spela hockey. Även boxning, mma och fotboll har sina farliga stunder.

Nu sitter jag här och skitbloggar igen. Tänk om jag kunde ta upp något viktigt istället och belysa det på ett konstruktivt sätt. Om jag kunde kommentera det ideologiskt intressanta med privata vårdbolag eller fördjupa mig i vad konsekvenserna blir i Trollhättan med omnejd när SAAB inom kort gjort sin sista bil. Ett eftertänksamt blogginlägg där jag belyser ett riktigt elände i världen, du vet, så att själen kan få ro och det dåliga samvetet bjuds på kaffe och bulle.

Anteckningsanfall

2011-11-08T03:33:00.001+01:00

Det märktes att det var måndag igår. Eller hur? Det stod i almanackan, folk var på jobbet och fredagen, den kommande, kändes oändligt långt borta. Nu är det tisdag. Om jag inte minns fel är tisdagen uppkallad efter den gamla Peps Perssonvisan Hyreskasern i vilken det bland annat sjungs om tissel tassel. Efter denna epokavgörande kulturgärning kunde inte veckodagsministeriet göra annat än att ge Peps den cred han så väl förtjänar. De tog tis ur tissel och satte dit dag och veckans andra dygn hade sitt namn.

Det bör tilläggas att inte alla dagar har ett namn, dagen mellan fredag och lördag till exempel, vad heter den? Det vet inte du. Det vet inte jag heller. Och allvarligast av allt, det vet inte wikipedia. Tur då att vi har kosmos femte dimensions energi att luta oss mot. Utan den hade inte våra astrala jag varit så närvarande i den stukturella a-administrationen ur vilket livets väsen en gång hittade sin mening.

Förvånad? Det är bara förfrågan. För att inte tala om mig, här sitter jag i ett ensligt hörn av internet och småpratar för mig själv. Inget att göra? Jo då, massor. Mauro Scoccos låtar till exempel, de måste ju lyssnas igenom. Det gäller att välja perspektiv.

Åh gud, vad en massa trams. Men det var meningar som blivit över sedan tidigare inlägg. Meningar som inte riktigt passat in någonstans. Och det var dags att städa upp lite på carjammings bakgård där de legat och skräpat ett bra tag nu. De hamnade här, och bakgården, den är renare och finare än på länge. Dags att ha fest!

Mellan blad och gräs.

Nyktert berusad

2011-11-07T06:28:00.002+01:00

Kan man vara motsägelsefull? Nej, det kan man. Alltså, det är naturligtvis svårt att vara motsägelsefull. I och för sig, att säga en sak och göra en motsatt, det går ju. Och det kan tyckas vara motsägelsefullt. Men handlar motsägelsefullhet bara om att säga vs att göra? I så fall är motsägelsefullhet bara lögner i kombination med motsatta ageranden. Eller?

Min fråga är uppriktig. För jag vet inte. Det finns en del saker som är lätta att svänga sig med, som exempelvis att påpeka att någon eller något är motsägelsefull(t), utan att man (jag) egentligen har benat ut begreppets fulla betydelse i huvudet.

Vad för exempel jag än kommer på just nu handlar det bara om att göra motsatsen till vad man har sagt/skrivit. Här är ett: Jag skulle aldrig kunna tänka mig att blogga!

Fast det är klart, att exempelvis gå med i ett extremhögerparti och agera utifrån deras ideologi samtidigt som man ägnar sig åt humanitära aktiviteter eller intellektuell verksamhet är ju inte omöjligt. Men motsägelsefullt. Och kontraproduktivt. Ungefär som att slå någon på käften för att sedan visa hur god man är genom att plåstra om den samme.

Så nu, när jag tänker efter, kommer jag på hur man kan agera motsägelsefullt. Men vad bra, då var det löst. Kanske. En liten bit på väg i alla fall.

Brunnslock, trottoarkanter och asfalt, blöta av regn

2011-11-06T01:03:00.001+01:00

-Du har du någon gång reflekterat över de där konstiga dialogerna som en del korta teckande filmer har?
-Menar du sådana där tecknade kortfilmer som ska vara lite konstnärliga och...
-Ja, ja, precis såna. De är kanske i svartvitt, utspelar sig i undergroundmiljöer, gärna med...
-Ja, och så avslutar karaktärerna meningarna åt varandra samtidigt som...
-Exakt och de pratar lite i munnen på varandra, låter inte den andre prata färdigt. Förmodligen för att det ska låta naturligt, som det gör i verkligheten men...
-Men det gör inte det eftersom det låter så tillgjort. Kvasidjupt. Man blir lite irriterad.
-De talar föri varandra också.
-Ja, det gör de. Och så tar de upp ämnen som ska vara lite kontroversiella som knark, udda sex och våld.
-Och gärna prostitution.
-Ja, det också. Så pratar de om det som om det vore självklara saker som är en del av vardagen... av deras vardag, smutsiga vardag, och som är accepterat.
-Accepterat av dem ja.
-Ja, hos dem. Men inte hos medelsvenssons...
-Det är där det kontroversiella ligger, ska ligga, att de uttrycker sig om sorgliga saker som om det vore självklara saker, accepterade saker eller rent av uppskattade saker för dem.
-Exakt... det är... det är...
-Mmm, jag gillar det inte heller. Det stör mig på något sätt.
-Vi verkar vara överens om det här du och jag!
-Ja. Lustigt.

Övningsjaget

2011-11-05T22:23:00.000+01:00

Kan du se bortom klyschor, floskler och andra slentrianuttryck? Eller fastnar du i dem när du läser en text eller ser en film som är fulla av dem? Förbannar du i så fall författare och regissörer som kan anses skyldiga till dem?

Eller är du en sådan som kan se längre? En sådan som kanske stör sig på det möjligt torftiga med sådana uttryck, men inser att det ändå finns något där bakom av värde? Inser du hur mycket du själv ligger till skuld då du dömer ut texter och filmer? Att en films tråkighet och banalitet, en boks klichéer och plattityder, är något som du kan kompensera med dig och ditt inre och således skapa något helt annat?

Eller är du böjd under tron att det finns ett rätt sätt att läsa en bok, tolka en text eller förstå en film? Ingår du bland dessa stelbenta?

Det gör vi väl alla, lite då och då. För det kan ju kännas lite duktigt att recensera böcker och filmer (muntligt eller i skrift, idéellt eller kommersiellt) och där berätta vad som egentligen är, vad som egentligen gäller. Och duktiga, det vill vi gärna vara. Det är viktigt.

Läs ur detta vad du vill

2011-11-05T10:23:00.004+01:00

Att bli dykinstruktör i Thailand, det vill jag inte bli. Inte i Thailand och inte i något annat (turist)land heller. Det finns många drömjobb som jag inte har det minsta lust att ta. Det finns många drömaktiviteter som jag inte har så stor lust att göra heller. Att resa till exempel, har jag inget emot, men ser det absolut inte som en nödvändighet i mitt liv.

Alltså, det här med "dröm-..." med det menar jag att det är många som gillar och vill detta. Det låter stundom som om det finns en total konsensus människor emellan vad gäller vissa saker. Ibland är det visserligen inte många utan få, men dessa få är rätt så högljudda, vilket får dem att låta som många*.

Med vädret är det likadant. Det väder de flesta älskar att älska och förbehållslöst hyllar jämt och ständigt - klarblå himmel, gassande sol, osedvanligt varmt i skuggan - är inget jag längtar efter. Det är snarare så att jag lider mig igenom sådana dagar.

---
*Märk hur jag inte definierar hur många "många" är. Varför gör jag inte det? Jo, för att jag inte har något svar på hur många "många" är. Men jag kan ju spekulera lite: Det behöver inte vara en majoritet, men det bör (enligt mig) vara så att en önskan/åsikt/etc återkommer då och då från olika personer. Om man träffar tio personer och två yttrar en liknande önskan, sedan tio till och då är det en som vill och så vidare. Alltså, det räcker med en till två för varje nytt gäng på tio personer som vill och sedan får de medhåll från några, fem till tio, av de övriga i aktuellt gäng. Tycker jag. Få, däremot, är när det är en på tjugo och den inte får samma positiva respons som de ovan nämnda. Typ.

Observera att denna spekulation kommit till i bloggandets stund, vilket gör den lite hafsig och kanske något jag inte håller med om till hundra procent då jag suttit och tänkt efter lite. (Alltså, mina blogginlägg är inte gjorda av eftertänksamhet?)

Lauren Bacall, tror jag att jag såg

2011-11-04T20:50:00.005+01:00

carjamming

Jag och mina nuvarande arbetskamrater har en arbetsledare som avslutar nästan varje mening med orden "du vet", du vet. På ett tidigare företag hade jag, och de andra elektrikerna där, en arbetsledare som sköt in det lite svårförståeliga "vittu" här och där mellan orden. "Vittu" betyder "vet du" som är lite som "du vet", du vet. Vid en rast satte en av mina kollegor ett streck för varje "vittu" han hörde och redovisade sedan resultatet för vår arbetsledare. Det var inte populärt, du vet.

En något avlägsen bekant i, nu mer utanför, min snäva krets av umgänge undrade titt som tätt: "är du med mig?" Ja, det finns ju många sådana ord- och frasticks vi kan slänga oss med. Typ.

judgement day

Frigg

2011-11-04T00:34:00.003+01:00

Är det inte fredag idag? Jo då, det är det. Veckans mest mysomspunna dag. Den dag då det ska hända. Det. Den dag då det ska mysas, festas, gås på bio, after workas; den rätte ska träffas, diskobowlas med mera.

Vad ska du göra? Vad har du planerat att göra när jobbet är slut ikväll? Blir det någon film kanske? Tintin går ju på biograferna nu. Eller after work, ett litet ölstint samkväm med kollegor innan helgen börjar? Om så, ta det lugnt bara. Eller det kanske ska mysas hemma i soffan med familj. Chips med dipp köps på väg hem från jobbet. Kanske lite öl till? Eller vin?

Och sedan då? Ska du facebooka om det? I realtid. Uppdatera din status med meningar som "chipsen på bordet, vinet i glasen, teven på doobidoo, jag i soffan" eller "aw, inne på tredje ölen. Gött e de."

Nåväl, fredag är det i alla fall, hur nu än dagens innehåll planeras och vad än det blir av det.

Den frånvarande stuckaturen

2011-11-03T21:26:00.007+01:00

Jag undrar om en plats. Eller kanske är det två platser? Hursomhelst, (jag skriver gärna det som ett ord, tydligen) denna plats är där människor förlorar sitt värde och sina rättigheter som människor. [Herregud, det här låter pretentiöst.] Och det är den plats (eller om det nu finns en annan plats för detta) där människor finner premisser och drar slutsatser, till synes huggna i sten, om sakernas tillstånd.

Människor som begår fruktansvärda brott mot andra människor - mördar, våldtar, lemlästar etc - befinner sig de på den där platsen där de förlorar sitt värde och sina rättigheter? För det är väl så vi måste se på dem? Att de inte längre är som vi. Och är det inte så att vi måste ta det allra längsta avstånd från dem och göra det genom att avmänniskofiera dem?

Fast det är klart, vi måste låta dem bevara en liten bit mänsklighet, så vi (som inte är som dem) kan döma dem, inte som djur utan som människor. Och vad ska våra domar baseras på? Jo, på premisser vi införskaffar från faktabaserade saker som gratistidningar, internet, hörsägen, lunchrastsanekdoter och allt var nu solid information kan komma från.

Ja, när man rör ihop all fakta från dessa källor så befinner man sig plötsligt på det ställe där slutsatser dras och sanningar skapas. Och, undrar jag då, är det samma ställe som de, de omänskliga människorna, förlorar sig?

Betar

2011-11-03T00:24:00.001+01:00

I måndags, när jag satt på bussen på väg hem efter jobbet, hörde jag det där ovanliga ljudet igen - ringsignalen från min mobil. Det var folktandvården som hörde av sig och undrade om jag kunde komma på onsdag (igår) eftersom de hade fått en tid ledig. Jag avskyr att gå till tandläkaren men tackade ja eftersom jag ville ha det gjort. Ju förr desto bättre.

Så igår, klockan 18:10, satt jag i den där ställbara stolen och blev betraktad mellan varje tand av min tandhygienist. Som vanligt var hon beväpnad med det där hemska verktyget som ser ut som en penna men har en sylvass krok i varje ända. Dessa vassa saker ska in mellan varje tand, in i varje tandköttsficka och sedan slita och dra ut tandsten.

Efter behandlingen kommer de ord som får mig att känna mig som ett bångstyrigt barn som aldrig gör som föräldrarna säger. Ja, jag ska använda tandtråd och ja, jag ska använda det varje dag. Inte bara två gånger i veckan. Varje dag! Lovar jag. Igen.

Nu är den dock gjord, undersökningen. Nu har jag världens renaste tänder ett tag. Och nu dröjer det ända till augusti till vi ses nästa gång jag och min tandhygienist.

Etc med mera och så vidare

2011-11-02T20:18:00.005+01:00

[ironi]Exakt såhär jobbigt och svårt har vi det. Tänk vad kränkta vi blir i vår vardag. Vi är så förtryckta av den jävla pk-maffian.[/ironi]

Tror du att det finns människor som använder ord som 'jude' om människor när de ska utmålas som snåla? Tror du att det finns människor som använder frasen 'ser jag svart ut' när de ombeds att göra ett skitjobb? Tror du att ett användande av etniska och religiösa tillhörigheter i ständigt negativa ordalag och sammanhang kan påverka folk negativt? Tror du att dessa användare, så renrasigt svenska, någonsin använder sin egen person i liknande nedvärderande sammanhang? Tror du...

Äh, det är ingen idé att fortsätta. Människor som håller på såhär har en hjärna av teflon när det gäller att förstå andras situation. De verkar enbart se hur deras egna liv begränsas.

Och, dessutom, vi vet ju hur de är. Eller hur?

Från det ena till det sena

2011-10-31T20:57:00.003+01:00

Just nu överväger jag att titta på en film. Den heter The Adjustment Bureau och Matt Damon spelar huvdrollen. Ska jag det? Filmen är lite drygt hundra minuter vilket innebär att den är slut lite innan elva ikväll (om jag tittar på den NU och inte fortsätter att blogga eller göra annat).

Förlagan till filmen är skriven av Philip K. Dick. Vem är det? kanske undras. En amerikansk författare som skrev ett gäng sci-fi-romaner och noveller innan han dog i början av åttiotalet. Den mest kända filmen baserat på något han gjort är troligtvis Blade Runner.

Den filmen, precis som filmen Total Recall - också baserad på en av Dicks alster - innehåller spännande - och typiska - filosofiska frågor som passar bra i science fiction-genren: Finns det en verklighet att lita på? Lever vi i en illusion? Är våra minnen viktiga för oss som personer? Finns det liv på mars? Kan twitter vara det sämsta hittills på internet?

Ja, de två sista la jag till för att jag 1) ville liva upp stämningen 2) just hittade en papperslapp med min namnteckning på.

Det här inlägget blir konstigare och konstigare. Men det finns bloggar som håller sig till sitt ämne från första till sista ord utan att löjla sig där emellan. Jag kan inte det och ikväll har jag inte heller någon lust.

Nu skall jag iallafall ge förstnämnda film en chans. Trots den sena timmen, klockan har hunnit bli halv tio.

Om jag hade sängar

2011-10-31T17:27:00.001+01:00

Ok, det är måndag eftermiddag. Klockan är runt halv sex (17:30). Min arbetsvecka är nu en dag kortare - det är en dag närmare helg. Imorgon, tisdag, kommer jag förmodligen inte åka hem direkt efter jobbet utan ta mig till en liten krog i Linnéstan och där svara på frågor. Det lutar åt det, men det är inte säkert. På onsdag, tordag och fredag har jag inte bestämt något att göra efter jobbet. Lördag och söndag är jobblediga. Inte heller de har jag något inplanerat på. Så brukar mina veckor se ut när jag ser på dem med utsikt från exempelvis söndag kväll. Ibland förgylls min tillvaro på torsdagar då jag besöker S. Ibland gör jag felaktiga beslut och går på krogen på fredagar. Då och då tar jag en tur på stan och stannar upp enbart i antikvariat.

Mat brukar jag äta varje dag. Bloggar gör jag bara ibland. Facebook surfar jag in på ofta men sedan en tid tillbaka har jag inget att uppdatera. Det brukade vara ganska kul förut, att skriva något urballat där, men det känns som om mina formuleringar har överlevt sig själva. Må de nu vila i frid. Kanske kommer jag någon gång bryta tystnaden. Vem vet?

Enjoy the silence

2011-10-31T00:08:00.001+01:00

Äh, jag har raderat ut ett antal olika texter som kunde stått här istället för detta. Som vanligt är jag oförberedd när jag sätter mig här för att blogga. Tänk om blogguden fick reda på det här. Då skulle den garanterat döma mig till evigt twittrande alternativt twitterläsande. Vad värre kan man straffas med på internet? Inget. I nivå skulle väl vara att ständigt läsa trådarna på flashback.

Något sådant.

Det finns naturligtvis fler saker som man kan plåga människor som gör fel på internet med. Ett fruktansvärt exempel är att bli dömd att läsa böcker och artiklar författade av Alexander Bard. Vill man vara än mer elak, riktigt jävlig, så måste den dömde också lyssna på låtar skrivna av samma människa.

Usch vilka hemska saker jag skrev om i detta inlägg. Eller, de var kanske inte så farligt det jag skrev utan snarare tankarna man får av det skrivna. När man sätter sig in i eländet, då ens fantasi drar iväg med en. Bäst att sluta nu innan allt fäster sig i sinnet och förmörkar det totalt.

Bland det viktigaste

2011-10-30T12:07:00.006+01:00

Det finns massa teveserier som jag inte sett ett enda avsnitt av eller på sin höjd ett par avsnitt. Teveserier som hyllats och som det pratats mycket om. Exempel på vad jag har missat och som jag kanske skulle haft utbyte av att se:
-Six Feet Under
-Sopranos
-Sex and the City
-Mad Men
-Entourage
-Lost
-Dexter
-Desperate Housewives
-House
-Californication
-True Blood
Med flera.

Den teveserie jag senast fastnat för och som jag följt är Two and a half Men. CSI i dess olika stadsvarianter tittar jag på då och då även om det var länge sedan sist. NCIS följde jag länge varje avsnitt av men även den har gjort sitt och tittas på bara ibland.

Innan dess var det väl Seinfeldt, Vänner och Arkiv X som jag följde varje vecka.

De båda animerade serierna The Simpsons och Family Guy fastar jag lätt vid, South Park däremot har aldrig lockat.

Sedan finns ju alla dessa dokugrejer som Idol och liknande som jag aldrig följt och som jag gärna zappar vidare från om jag råkar knäppa på en kanal med det på.

Något jag fastnar för i dokutrashträsket, nästan varje gång det sänds, är dock Big Brother och liknande bös (typ Baren). Däremot brukar vare sig ensamma mammor eller giftaskåta bönder falla mig i smaken. Robinson var kul de två första säsongerna, nu vet jag inte hur det är då jag inte sett det sedan 2002.

Ensamma mammor irl kan jag däremot falla för. Hårt. Så länge de inte drabbats av svamp.

De stora frågorna om varat och intet

2011-10-30T00:08:00.000+02:00

Man kan ju alltid spekulera om vem det är mest synd här i världen. För det är inte alltid den eller de som skriker högst och vill det mest. Men ibland kanske det är det? Vissa högtskrikande grupper (alltså folk som gillar fb-grupper med argt innehåll) i samhället är det faktiskt väldigt, väldigt, synd om.

Ta till exempel om man blandar kakao, havregryn, socker, matfett samt lite vaniljsocker i för tillfället lagom uppmätta mängder, formar blandningen till bollar i valfri storlek och antal och sedan rullar dessa i cocosflingor (eller pärlsocker) vad kallas då detta bakverk?

Det finns de som blir oerhört kränkta, sårade och upprörda över att inte få kalla dessa läckerbitar för vad de vill. Och dessa kränkta människor är det synd om, eller hur? Väldigt synd om. För argumentet mot deras frihet är ju att ordet de så gärna vill (måste) säga är att det bär på en rasistisk historia som plumpt och stereotypt klumpar ihop människor till en och samma flock. Men det väger ju lätt, så lätt, mot kränktheten av att inte få säga namnet som är så spännande och bra. De blir alltså mer kränkta av att avhålla sig från att säga sitt favoritord än de som påstås bli kränkta av ordet.

Så dessa människor, kränkta och förnedrade varje dag, svårt plågade under den onda pk-censur vi har här, om dem är det väl mest synd? Kanske mest synd om i hela världen? Visserligen i stark konkurrens med alla borgerliga väljare som, under alla regeringsår med det svenska DDR-partiet SAP, förtryckts av höga skatter, jantelagar, kollektiva beslut, regnväder, jämställdhetstankar och ännu högre skatter. Men de åren är ju över nu när Moderata Samlingspartiet - Nya Moderaterna - i dubbel bemärkelse skrivit ny historia och blivit det regerings- och statsbärande partiet sedan några år tillbaka.

Så det finns kanske hopp för dessa som det nu är mest synd om? Ty, för de tidigare så förtryckta och i ständigt mörker satta borgerliga väljarna, har nu ljuset i tunneln redan börjat blända, även om de inte är ute i totalt solsken än då skatteverkets byggnader till viss del fortfarande skuggar.

Återstår bara att se när de bakverksnamnscensurerade stackars människorna ska få sin frihet från den dagliga svåra kränkningen i cafékön. Det kan bli snarare än man tror för även de har ju ett parti i riksdagen med sådana frågor på dagordningen.

There's nothing special...

2011-10-29T03:56:00.005+02:00

...from a Charmless Man

Just nu spelas Song 2 i mina hörlurar. Det är låt nummer två från gruppens "Best of"-CD som kom för en massa år sedan. Nu har gruppen, sedan en tid, lagts ner. Eller lagts på is. Jag föll aldrig riktigt för denna grupp eller dess låtar, inte då det begav sig, inte heller senare. Ändå sitter jag här vid datorn och lyssnar på dem då och då, ibland när jag bloggar, ibland när jag spelar något av de spel som följde med datorn när den köptes. Och dessutom: ändå köpte jag denna, deras CD. Också.

Det är inte så att jag tycker att de är usla och att jag lyssnar på dem för att plåga mig, utan jag tycker väl att deras samlade bästa alster är från lite jaha till lite ok. Men ett gäng låtar som är jaha och ok är bättre än ett gäng låtar som är sämre än så (...väl va...!?)

På nittiotalet, när det begav sig för gruppen, hade de konkurrens om vilket band som var de bästa låtskaparna, mest säljande etc, från en annan grupp. Om jag kan tänka mig att lyssna på en hel (med några låtar som undantag) "best of"-CD med först nämnda grupp så kan jag kanske lyssna på två till tre låtar från den andra, konkurrerande gruppen, med liknande behållning. Inte heller de är dåliga, det är bara det att ingen av grupperna borrar sig hela vägen in i mitt hjärta med sina låtar. Men de snuddar vid det ibland. Ibland behövs det inte mer än så.

Ibland.

De båda grupperna jämfördes inte sällan med Beatles och Rolling Stones. Gruppen jag lyssnar på skulle med sitt lite mer polerade pop/rock-sound mest motsvara Beatles, tror jag. Ändå var det så att det andra bandet, det konkurrenande, som väl då motsvarade Rolling Stones, var det som ständigt själva hyllade Beatles och hade dem som sina förebilder. Tänk, så ironiskt.

Nu avslutar jag detta blogginlägg samtidigt som den lite gråtmilt vackra, smått pretentiösa och något för långa Tender börjar spelas för mig. Det innebär att skapandet av detta inlägg blev knappt åtta låtar långt, mätt i suddig best of-ordning.

Smakprov

Håll med om ut

2011-10-20T00:01:00.003+02:00

Uttrycket att "kräkas lite i munnen" när man inte gillar något, till exempel en floskel, får mig att kräkas lite i munnen.

Inte så mycket mer tänker jag skriva om detta eller annat denna gång. Istället ska jag torka lite spyor här och där.

(Här är väl där, där man är, va?)

Etta nolla

2011-10-17T22:12:00.003+02:00

Jag vill bara påpeka att GAIS inte har någon storebror. GAIS är inte släkt med laget, IFK Göteborg, som de mötte på Gamla Ullevi tidigare ikväll.

Ett päron till farsa

2011-10-16T13:18:00.004+02:00

Det finns sätt, tror jag, att närma sig och sedan kliva in i saker/frågor som är lite kontroversiella, sätt som lurar in oss i det hela och där vi inte upptäcker att vi varit på väg dit förrän vi står mitt inne i det.

Tror jag alltså.

En liten förklaring av vad jag menar med "kontroversiella" ovan: Det behöver inte betyda att det är något som det blir ett himla liv av att ta upp utan bara ett ämne som är lite sådär känsligt att beröra. Men det kan naturligtvis också vara något som påminner om att kliva in i ett bålgetingbo. Alltså allt från om huruvida romrussin är en god glass till livsfarliga saker som religion och politik.

Säg såhär. För ett par dagar sedan gick jag förbi en sportaffär. I dess skyltfönster fanns det placerat allt från cyklar till snowboards via vattenskidor och knäskydd för fotbollsspelare. Allt verkar vara gjort för en ganska skitnödig köpkrets som bara måsta ha något som ser ut som en vältaggad tunnelbanevagn. Snowboardarna, till exempel, hade alla fullt med grafitti målat på sig. Snyggt gjort iof.

Dagen efter jag sett detta frågade jag en kollega på jobbet om han föredrog snowboard framför skidor, jag visste ju att han tävlade i alla möjliga olika äventyrssporter på sin fritid. Han tänkte efter en stund och sa att det är roligare att åka snowboard men att de gånger han åkt på skidsemester så hade det varit roligare. "På grund av afterskin?", undrade jag. "Ja, ungefär", svarade han. Sedan pratade han länge om olika skidresor han gjort genom åren och hur roligt han och hans vänner haft på dem.

Bra va? Nu hör det till saken att han, som så många andra, säger sig avsky vintern. Men ändå har han så kul med något som förutsätter vinter. Här undrar jag om jag hade viljat veta samma sak från honom angående skidor men inte börjat med något som han gillade - skidor/snowboard - utan sagt något om "snart kommer nog den första snön och... bla bla bla... Men vad gillar du bäst skidor eller..." då hade jag kanske triggat igång hans svårmod om denna årstid och inte alls fått berättat för mig de många och roliga stunder denna årstid ändå har gett honom. Kanske.

Ett annat sätt att ta upp ett ämne som kan vara kontroversiellt är att ta omvägen via något annat som innehåller liknande ingredienser.

På jobbet, åter igen, brukar det då och då pratas om vad som är är bäst: när det är lugnt och inte mycket att göra (vilket händer väldigt sällan) eller när det finns mycket att göra. De flesta verkar föredra det senare. "För då går tiden så fort och det är så trååkigt att inte göra något." Eftersom jobbet vi har är så fysiskt påfrestande föredrar jag det förra. Lat som jag är. Folk på jobbet kan dock sucka tungt om det infinner sig en eller två lugna timmar under en dag och tycka att tiden segar sig fram. Inget tålamod alls.

Detta och en annan sak i kombination. Den andra saken: Sedan internet för ca femton år sedan klev in i våra liv har det då och då förekommit försök att enbart leva via detta. Alltså, hur mycket kan vi fixa i våra vardagliga liv via nätet utan att gå ut ur vår lägenhet? Och hur länge? När en del funderar på detta kommer de snart fram till att, visst kan man fixa det mesta via nätet, men inte en sak nämligen tristessen av att sitta inlåst i sin lägenhet dygnet runt dag efter dag. De flesta skulle bli galna. Skulle du?

Att sitta inlåst och inte ha något att göra verkar vara jobbiga saker som många helst vill avstå från för att de annars skulle tappa besinningen eller dö av tristess.

Ändå kan en del av dessa säga "att sitta i fängelse i Sverige är som att vara på semester".

Knott

2011-10-08T09:01:00.003+02:00

På nätadressen tvpunktnu kan man se vilka teveprogram som kommer att visas under dagen, och de kommande dagarna, på de flesta kanaler vi har att tillgå här i landet. Varje kanal har en egen liten kolumn i vilken programmen radas upp i tidsordning. Precis så som vi är vana vid från exempelvis dags- och kvällspressen. Alla program går att klicka på, gör man det kommer det upp en liten popupp-ruta med information om programmet, serien, filmen eller vad det nu är man valt. Väldigt praktiskt.

Ikväll skall tydligen den udda kanalen elva sända filmen Stjärnornas krig, den från 1977. Klickar man på programnamnet får man upp en ruta med adressen:
http://www.tv.nu/p/11100821300000tv11--p

I rutan finner man följande information om filmen:

"Amerikansk science fiction från 1977. Ett nytt hopp tänds för den öde planeten Tatoonie när en ung Luke Skywalker återvänder. Under sitt sökande efter en försvunnen android räddas han av enstöringen Obi-Wan Kenobi. Galaxen har tagits över av en ond kejsare och fullt krig råder mellan rebellstyrkor mot det onda Imperiet. Luke och Obi-Wan får hjälp av stridspiloten Han Solo. Tillsammans med duon R2-D2 och C-3PO ger sig teamet iväg för att rädda prinsessan Leia och för att utplåna Imperiets vapen. Åldersgräns 11 år.

I rollerna: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Alec Guinness, Anthony Daniels, Kenny Baker, Peter Mayhew, David Prowse, Phil Brown, Shelagh Fraser. Regi: George Lucas."

Såpopera

2011-10-04T09:32:00.000+02:00

Jag kan inte påminna mig om att jag någon gång köpt annan tvål än flytande sedan jag flyttade hemifrån. För en herrans massa år sedan. Det är så mycket enklare och så mycket mer praktiskt med sådan tvål än med de där fasta tvålarna. För de, de fasta, är hala, de kladdar sig fast på handfat med mera och blir smutsiga.

Men så, tidigt i år, befann jag mig å jobbets vägnar på ett hotell. I det omklädningsrum jag var hänvisad till fanns en liten hink fylld med små fasta tvålar inslagna i papper och små schampoförpackningar. Perfekt för mig och min kollega att använda oss av efter arbetsdagens slut.

På ett konstigt sätt hamnade några av dessa små fasta tvålar här hemma också, för trots deras nackdelar: de gör ändå sitt jobb. En efter en har de under året konsumerats och nu är jag inne på den sista. På den sista delen av den sista tvålen. Den ligger på handfatet som en tunn liten flaga och trots att den är så liten och så tunn verkar det som om den vägrar att ta slut. Jag har inte heller hjärta att slänga den innan den definitivt gjort sitt.

Ja, den är som sagt seglivad och även om jag kan slänga den när jag vill kommer jag låta den vara tills den inte längre är. Det är konstigt hur saker håller sig fast och samtidigt hur man låter dem hållas. Trots att de inte riktigt är vad man vill att de ska vara.

Att arbeta och få sparken som Marcus Birro

2011-10-03T22:43:00.003+02:00

Hur är det nu? Alltså när man har dubbla känslor inför något? Kluven inför något. Jag har till exempel aldrig gillar bröderna Birro. Det de gjorde en gång i tiden, då de var helt nya namn, i Siewert Öholms program satte standarden för all framtid. Men, såklart, hur de sedan betett sig har hjälpt till att cementera fast mitt avståndstagande från dem.

Och nu i dagarna har den ena brodern hamnat i en konstig sörja. Marcus hade fått fint jobb på TV4. (Alltså här skulle jag kunna skriva mängder om vad jag tycker, tänker och känner om den kanalen och dess innehåll. Mängder. Det är dock inte vad jag har för avsikt att presentera i detta inlägg. Men för att inte låta det vara helt osagt säger jag kort och koncist det hela med ett ord: blä.) Men innan han hann sätta sig tillrätta framför kameran proklamerade han att han nog ville ställa upp som kandidat till partiledarposten i riksdags- och regeringspartiet Kristdemokraterna. Visserligen ångrade han sig kanska omgående med tanke på sitt nya jobb, men det hela gillades inte av TV4, så Birrobrodern fick sparken.

Nu är det inte bara Marcus Birros historia som mediaclown hos Öholm och liknande eller att han är kristdemokrat som får det att vända sig i magen på mig och skapa obehagskänslor när jag hör hans namn. Det är i viss mån det han gjort däremellan också: skrivit.

Nåväl, Marcus Birro är en man med illusoriska talanger och han har lyckats leva på dem. Det är imponerande. Det respekterar jag honom för. Och avundas. Men som sagt. Jag har svårt för honom.

Ändå har jag svårt för att folk faktiskt gillar det som nu har hänt honom. Jag borde ju själv gilla att en politiskt reaktionär människa som tror sig veta saker i kombination med att han ska synas i rutan titt som tätt har fått sparken. Men jag kan inte låta bli att i stället tycka synd om honom. Åtminstone för tillfället.

För förflyttningar av avyttringar

2011-09-28T22:17:00.004+02:00

Jaha, vad jag än påstår här i denna blogg, om gemensamma saker för oss människor, så kan du snabbt kolla upp dem här på nätet. Du kan googla, wikipedia och så vidare. Det blir svårt för mig att ljuga och komma undan med det. Om jag exempelvis skulle påstå att pitabröd först gjordes i Italien runt mitten av 1600-talet, åtminstone är det den tidigaste dokumentationen som finns om det, kan du säkert kolla upp det och verifiera eller vederlägga.

Om jag påstår att det är dumdristigt att åka kanot ut för ett katarakt så kanske du nätsöker och finner att det egentligen är ett instrument som mäter avstånd och används vid t.ex. vägbyggen. Eller något. Ja, så fort det dyker upp något konstigt ord eller något udda påstående kan man söka här ute på vågorna och bli upplyst om läget.

Eller hur? För visst är förklaringarna sanna på andra ställen? Framför allt på de ställen som ligger i topp på en googlesökning?

Gott Gryttliv

2011-09-25T05:42:00.004+02:00

FOTBOLL Match på Gamla Ullevi idag. GAIS möter Helsingborg. Oavsett vilket lag som vinner den matchen så kommer Helsingborg bli svenska mästare i fotboll för herrar i år. Laget har nämligen ett försprång på - nu när det är fyra matcher kvar och 12 poäng att spela om - sju poäng ner till tvåan, ett försprång som visserligen kan minska till fem poäng efter dagens alla matcher. Men om så skulle ske måste laget fortsätta förlora även de tre återstående matcherna. Troligtvis blir det inte så utan de tar sina poäng och avgår som segrare.

BOKBOLL 1 Bokmässa på Svenska Mässan idag. Mässans sista dag. En avslagen dag? Kulturfyllorna och kulturknullandet sitter väl kvar i kroppen sedan lördagskvällen/natten. Då vill nog de flesta inte lämna sängen för att stå i en monter med strålkastarljus i ansiktet. Och kanske skämmas till och med. Vem vet? Kul hade de nog iaf. I natt.

HELGBOLL Söndag idag. Helgens sista dag. Redan nu, innan klockan slagit sex på morgonen, sitter jag och bloggar. Jag kommer naturligtvis gå och lägga mig igen efter dessa ord. Helst skulle jag vilja lägga mig i soffan framför teven och slöglo en stund. Men soffan är för kort för det och dessutom belamrad med böcker och kläder. Jag orkar inte röja just nu. Inte för en för kort soffas skull.

BOKBOLL 2 Bokmässa igår. För mig. Jag var där från klockan nio till klockan 18. Halva tiden, den första halvan, stod jag i en monter och delade ut lappar med information om föreningen Vetenskap och Folkbildning. Den andra halvan strosade jag runt bland böcker, människor och Jan Guillou. Största behållningen: att se Liv Strömquist och Kajsa Grytt. Väl hemma, efter även en fika med de övriga monterdjuren från VoF, kunde jag inte hålla ögonen öppna mer än någon timme. Rekordtidigt gick jag till sängs. När jag strax för tolv (24) vaknade av ett välkommet SMS-pip hade jag redan sovit i ett par timmar. Sedan somnade jag om igen. Därför sitter jag uppe nu, i söndagsottan, inte jättetrött. Men av allt jag skulle kunna göra i denna stund, är det ändå sängen som lockar mest.

Som vanligt. Så sängen får det bli.

Tryggare kan köpa vara

2011-09-18T12:38:00.003+02:00

Ibland tar man sig vatten över huvudet. Som jag kanske gör nu? Vi får se.

Vissa människor är duktiga och driftiga. De studerar till något och jobbar sedan med detta något som de studerat till. De har ambitioner och de tycker att så ska det vara. Så ska vi alla vara.

Om man nu både studerat till något och sedan jobbar med det skulle alla vi andra, vi som inte har samma go i livet, vi som tillhör det sovande folket för att prata reinfeldtska, kunna få för oss att de som är duktiga inte bara är duktiga på att ta sig till målet utan också att de på vägen dit har skaffat sig kunskaper och insikter om det som de sedan kan lära ut eller bara berätta om. [Vilken jättelång mening det blev. Tur att jag sköt in lite kommatecken här och där.]

Något slag av djupare kunskap och insikt.

Ta Anders Piltz till exempel. Han är dominikanerpräst - katolik alltså - och professor i latin. Teolog och språkvetare. Men de ligger inte långt från varandra dessa båda discipliner. Prästerskapet har talat i latinska tungor i hundratals år.

Piltz har förmånen att i krönikeform berätta för GPs läsare om sina tankar. Igår, lördag 17/9, satte han tankar om "ateistens dilemma" på pränt. Jag är inte så bra på att definiera ord som "ateist" så jag kallar mig icketroende, alltså jag tror inte på något övernaturligt i form av gudar, spöken, healing, moderaterna, tankeläsning med mera. Det vill säga, jag gör inte något av detta till en sanning förrän det kan visa sig att det finns rationella och goda skäl att göra det. Att önska att något vore, är inte ett gott skäl. I andra sammanhang så tror jag dock. Det går ju inte att komma ifrån. Jag tror ju till exempel på att detta blogginlägg kommer att publiceras när jag tryckt på "publicera inlägg"-knappen.

Men hur som helst, ateist är kanske det jag är? Och en text med rubriken Ateistens dilemma av en präst lockade mig. Hade han något att säga oss som inte tror som honom? Han borde ju veta, beläst som han är. Något måste ha gått mig och alla andra otroende förbi. Väl? Nu skulle det insiktsfulla från en präst kanske övertyga mig om någon guds existens.

Piltz berättar för oss läsare att det finns ett feltänk hos vissa ateister nämligen den att vetenskapligt tänkande, eller forskning som han kallar det, inte står i motats till religion. Han radar upp ett par historiska exempel på kanoniserade människor och abbotar som gjort betydande insatser inom naturvetenskapen och förklarar också att eftersom "skapelsen har en rationel struktur och är begriplig talar [det] för att det finns en tanke bakom den".

Fast då är ju religionen ändå där och trampar i vetenskapen. Hans önskan om existensen av en gud gör att det är just en sådan som talar för att det är den som ligger bakom och bör då bakas in i studiet av naturen.

Och så till dilemmat som finns för oss oupplysta. Eftersom vi inte tar för givet att Molgan är på riktigt, i någon form, så har vi följande problem:

"Ateistens dilemma: när hon överfalls av en överväldigande och betvingande lust att tacka för livets gåva finns det ingen att vända sig till. Finns ingen givare finns heller ingen gåva att tacka för. Detta säger sig självt. Man kan ju tacka livet, men livet är självt inget levande väsen."

Förhållandeklok

2011-09-14T23:11:00.003+02:00

Om några minuter är det en ny dag. *

Här ovan, vid asterisken, skulle jag fortsatt med mening två i detta blogginlägg. Istället hamnade den två rader längre ner och strax före denna. Denna mening, däremot, befinner sig efter de tre ovan, men före de som är nedan. Ja så funkar ju det här med textskapande. Man skriver en massa meningar efter varandra. Men det är inte vilka meningar som helst. Både var för sig men framför allt tillsammans har de en eller flera meningar. Meningar med mening.

Vi kan säga såhär: detta blogginlägg har ingen mening, ingen mening som jag gett det i alla fall. Men du däremot är välkommen att ge det en mening. Använd din fantasi och gör dessa tråkiga, endimensionella kombinationer av ord till något köttigt och sprudlande. Det är upp till dig nu. Själv tänker jag sätta punkt ganska snart.

Ruttna krukor

2011-09-13T12:15:00.001+02:00

Har du sett filmen Terminator? Hmm, det vore bra om du har gjort det när du läser detta blogginlägg.

Nåväl, 1988 producerades en film som heter Midnight Run. Robert De Niro spelar där en prisjägare som får i uppdrag att, inom en viss tidsrymd, hitta en förrymd fånge (så som sig bör för en prisjägare). Han hittar honom ganska snart men upptäcker att han har konkurrens av en annan prisjägare. Och av maffian. Detta är i kombination en både spännande och rolig film, men typisk hollywoodsk, ty man vet hur den ska sluta redan från början.

1988, ja. Men jag tror att den hade biopremiär här i Sverige 1989.

Två år tidigare, 1987, hade, någon gång på hösten, filmen Arizona junior premiär på biografen Prisma här i Göteborg. Då var vare sig bröderna Cohen, som regisserar och manusskriver sina filmer, eller skådespelarna Nicolas Cage och Holly Hunter stora namn. Alla dessa och några till gjorde Arizona junior.

Samma dag som Arizona junior hade premiär här i stan hade filmen Odjuret med Arnold Schwarzenegger premiär på biografen Draken, mittemot Prisma.

Tre filmer här nämnts i detta inlägg. Två av dem starrar Arnold Schwarzenegger. I de inledande orden skrev jag att det vore bra om du sett filmen Terminator. Jag håller fast vid det.

Bortamatch

2011-09-12T22:30:00.003+02:00

Sedan GAIS trillade upp i allsvenskan efter säsongen 2005 har laget mött den underliga kombination av människor som går under namnet IF Elfsborg vid sex tillfällen på deras hemmaplan i textilstaden en bit in i Västergötland. De fem första åren har matcherna slutat såhär:

2006: IF Elfsborg - GAIS 1 - 0
2007: IF Elfsborg - GAIS 5 - 1
2008: IF Elfsborg - GAIS 1 - 0
2009: IF Elfsborg - GAIS 2 - 2
2010: IF Elfsborg - GAIS 1 - 0

Fyra vinster för Elfsborg och en match med delad poäng. Ett gott resultat för de gultröjade knallarna. Men, som det sägs i musikbranschen: "ingen är större än sin senaste hit". Bland fotbollsfolk borde det väl heta "... än sin senaste match". Och hur gick den? Jo, den spelades idag, i ett regnigt Borås och resultatet blev detta:

2011: IF Elfsborg - GAIS 1 - 3

Om nya och gamla stolmodeller

2011-09-11T23:21:00.005+02:00

Det var en gång en läskig typ som härjade i skuggor och gränder. Och i vissa kapitel i Stephen Kings böcker. Typen hade huggtänder i överkäken, inget hår på huvudet, spetsiga öron och vass haka. Hans ögon lyste gula. På skuldrorna hade han ett par läderartade, små obrukbara vingar. Det enda klädesplagg han bar var ett par byxor. De var gjorda av det skräp han hittat under sina nattliga strövanden genom stadens oändliga bakgator. Fötterna var långa och tånaglarna ännu längre.

En natt när han stod och kissade genom en springa i ett staket hörde han något som lät som ett fräsande från en råtta. Råtta, tänkte typen, det är gott det. Han slickade sig om munnen, avslutade sitt kissande och vände sig mot det håll ljudet kommit från. Han var fast besluten på att fånga råttskrället. Han ville ha mat. Han måste ha mat. Men med sitt första steg mot vad han trodde var råttan, sparkade han till en drällande ölburk. Förbannat! Han hörde hur den förmodade råttan försvann bort mot ett annat kvarter.

-Jag som är så hungrig! suckade typen och hängde med huvudet. En tår började rinna längs med kinden.

Och hungrig var han ty han hade inte ätit ett mättande mål på flera dagar. Bara någon enstaka självdöd sparv här och nån låttfångad duva där. Så en råtta med allt vad det innebar av kött och ben i jämförelse var vad han behövde för att stilla sin hunger något.

Det blir som vanligt i natt, tänkte han. "Som vanligt" var: ensam på folktomma gator, letandes efter mat. Då och då skulle han få gömma sin figur från nattvandrande människor som irrat sig bort från de tryggare lederna. Ingen skulle få se honom, ingen skulle få veta hans existens. Bara råttor och duvor visste att han fanns, men bara en kort stund, precis innan han satte tänderna i deras halsar.

Men han misstog sig, för den här natten skulle inte bli en vanlig natt för vår läskiga typ till vän. De här natten skulle förändra hans liv...

Ja vet! Havet!

2011-09-10T08:00:00.000+02:00

Det här är väl konstigt?

Så tänkte jag börja detta blogginlägg, så som meningen ovan alltså. Anledningen till en sådan början, med en sådan fråga, är att jag ville påskina hur konstigt det är att detta inlägg publiceras klockan 08:00 idag lördag den tionde september 2011. För precis nu, klockan 08:00 denna lördag, befinner jag mig i tvättstugan och fyller ett par maskiner med byk.

Men ja, så fungerar dagens teknik, man kan göra flera saker samtidigt. Blogga här och tvätta där, till exempel. Fantastiskt.

Nej, det är ju inte så. Och det vet ju du. Jo, jag tvättar denna givna tid. Men jag bloggar inte just nu. Det gjorde jag igår. Men igår var det fredag och att sitta och blogga en fredag, det verkar så sorgligt. Då ska man ju mysa. Typ. Därför manipulerade jag lite med publiceringstiden.

Fast att blogga - det är att mysa. Tänk på det. Så starta en blogg (till) du också!

Det underdrivet myckna.

2011-09-09T21:14:00.007+02:00

-Ibland kan man inte låta bli.
-"Inte låta bli" vad då?
-Det förbjudna.
-Ge mig ett exempel.
-Hmm. Nä, jag vet inte. Det bara slank ur mig, känns det som, nu när du ber mig tänka på det.
-Jaha. Men fundera lite mer, för jag tror jag är inne på samma linje som du. Men inte heller jag kan sätta ord på vad det förbjudna skulle vara.
-Ok. Kanske är det så att det inte är det "förbjudna" som lockar utan det ovanliga, det som sällan görs eller sägs och som därför verkar lite apart?
-Ja, som att... att...
-"att..."?
-Jag vet inte. Kommer inte på något.

-Men vet du vad jag kom att tänka på nu, apropå ingenting?
-Nej, berätta.
-Jo, jag träffade en kompis en dag för ungefär ett år sedan. Kanske mer. Vi gick, väldigt oplanerat, på bio den kvällen och när filmen var slut promenerade vi ut från biografen och gick längs med väldigt tomma och kvällsmörka vardagsgator i centrala Göteborg. Just det att gatorna var så tomma i centrala stan minns jag väldigt tydligt. Det var bara vi två där på gator som vanligtvis brukar vara frekvent befolkade. Vissa minnen är starkare än andra även om det som hände var väldigt vardagligt, om än i ovanlig kombination. Sånt gillar jag.

-Har du kommit på något förbjudet?
-Nej. Snatta kanske?
-...?
-Nej, jag skojade bara. Det är nog inte "det förbjudna" som lockar utan något annat.
-Kanske. Men är det inte så med språket att vi döper vissa saker till något och sedan när vi, åtminstone närmar oss en analys av det, så visar det sig att det är något annat vi menar?
-Va?
-Jo, jag menar...
-Jag tror jag fattar vad du menar. Vi är allt för snabba att etikettera saker och ganska snart blir etiketten någon slags allmängiltig sanning för oss som vi inte behöver reflektera över.
-Ja, typ så. Vi verkar var inne på samma tankespår du och jag.
-Visst är det kul, när man tycker lika?
-Ja, så man kan känna flytet i samtalet, närvaron till varandra och frånvaron av gruset i maskineriet.
-Precis så!

De nio Robert De Niro finns de på eniro?

2011-09-05T23:18:00.000+02:00

Hej! :)

Moody Blue

2011-08-31T22:59:00.004+02:00

Ett tag tänkte jag skriva om en Aftonbladetkolumnist (eller -journalist eller -reporter, jag vet inte vilken yrkestitel han vill svänga sig med) och innehållet i ett par av hans nyligen publicerade kolumner. Förra veckan skrev han om en amerikansk politiker som kandiderar till att bli republikanernas presidentkandidat. Kolumnisten skrev om kandidaten och hans ideologi som om den vore ny. Eller, det låg åtminstone ett visst skimmer av förundsamhet över texten om politikerns ståndpunkter. Det var en tvättäkta (ny)liberal han skrev om.

Men ok, den ideologiska renheten hos dem som kallas (ny)liberaler brukar vara sådär. Liberalismen hos många liberaler brukar blandas upp med en förkärlek för antingen konservatism eller dåligt samvete (och då kallas socialliberalism). Ingen av dessa båda blandningar är (ny)liberalism. Därför är det kanske inte så konstigt att kolumnisten skrev om detta som om det vore ett unikt fenomen.

Idag publicerades den andra kolumnen men nu höll sig kolumnisten inom Sveriges gränser. Han skrev om en moderatpolitiker och förklarade dennes politik med stereotypen av en moderat - en människa som bara tänker tanken "varför ska jag..." och efter det kommer "...betala hans eller hans eller hans... ...olika delar av livet via min, MIN, skattesedel?". Ja, alltså en människa som inte ser behovet eller nyttan av att vi alla ska betala för en gemensam välfärd utan att var och en ska stå för sitt.

Båda dessa typer av människor marinerade i dessa ideologier finns. Presidentkandidatskandidatens nyliberalism är ovanlig och han är ett undantag även i det republikanska partiet. Istället för nyliberaler skulle man kunna kalla de flesta där för nykonservativa. De är i mångt och mycket nyliberala, men de vurmar också för flaggan, nationen, och att staten ska stå för en viss moralpredikan. Inte sällan är religion (läs kristendom) ett viktigt inslag i galenskaperna också.

Det finns en och annan sådan även i Sverige. Men den nämnda moderatens åsikter däremot är desto vanligare här. Anledningen till att han tas upp i kolumnen som om han vore ett undantag är för att de Nya Moderaterna så skickligt fått var och varannan människa att tro att de idag kör slalom genom ideologibacken: ömsom vänstersväng, ömsom högersväng. Men moderaterna är lika mycket moderater nu som alltid. De vill på sikt ha en avreglerad arbetsmarknad, ett svagt (helst obefintligt) fack, de vill ha platt skatt och ett samhälle där allt är varor som vi kan profitera på.

De svänger retoriska vänstersvängar när de pratar välfärdsfrågor men tänk på att tre vänstersvängar blir till en högersväng.

Men vad gör väl det? kan man undra. Folk kanske gillar det? Visst, kanske det, men jag önskar att alla moderater och nymoderater visste att det faktiskt är kolumnistens beskrivna moderata politik de röstar på och inte något mesigt socialliberalt.

Ja, om detta tänkte jag ett tag skriva några ord, men så ångrade jag mig när jag såg hur sen timmen var och istället gick jag och la mig.

Kvällslektyr för en eller flera

2011-08-26T21:36:00.003+02:00

Irriterande att skriva här och få allt raderat för att något av blogger, webläsare, dator inte gjorde vad de brukar göra under tiden jag skriver ett inlägg. I slutändan är det ändå mitt fel eftersom jag förlitade mig på något som har fungerat. Att något har fungerat betyder ju inte att det fungerar just nu eller att det kommer fungera i framtiden.

Nåväl, jag hade skrivit ett inlägg med frågor om huruvida du som läser detta skulle, olovandes, läsa en nära väns eller partners dagbok om du råkade snubbla över den. Och vidare undrade jag om du, under några omständigheter, skulle låta någon läsa din dagbok. Lite fylligare formulerat dock.

Moped rammar pekoral

2011-08-25T23:49:00.004+02:00

"Slås av tanken att jag med ord, rent teoretiskt, kan bajsa hur mycket som helst men har ändå svårt att greppa det med medvetandet; ty jag skiljer oftast kärnor ur äpplen men inte ur päron. Finner det också intressant hur vissa tankegångar ser ut att leda ut i oändligheten trots att de egentligen består av små återvändsgränder klädda med speglar. Det är förmodligen dessa speglar som lurar ut tanken i det oändliga och infinita. Det är roligt och djupt att vilja vara originell men sorgligt med den brutala sanningen att jag inte är annat än en vattenpölsgrund klyscha."

Det ovan tänkte jag ha som facebookstatus men valde, redan under tiden jag skrev orden, att inte publicera det (eller "Dela" det). Jag är för feg och känslig helt enkelt. Det är nämligen så att en facebookvän skrev en status som dels påminner om orden ovan och dels kommenteras av orden ovan. Det som skrevs var säkert menat att vara både djupt och poetiskt men jag har så svårt att se vare sig det ena eller det andra, därför elakade jag mig i tankarna och skrev vad jag bara publicerat här.