Ända sedan februari 2011 har Lena Nyman suttit i mitt kök och lyssnat på mig då jag stått där och lagat mat eller då jag satt mig ner vid bordet med henne och ätit frukost, middag eller en pizza. Eller då jag satt mig ner vid henne enbart för att prata och inget annat. Hon tittar på mig med sina lyssnande ögon och sin allvarliga mun. Hennes huvud vilar i hennes händer, huden är rynkig och maskaran runt ögonen är svart och påtaglig.
Hennes blick, ja hela hennes ansikte, inbjuder till att lätta sitt hjärta från allt som tynger. Allt från små vardagliga bekymmer till stora varannandagliga besvär. Hon ser verkligen ut att ta sig tid, att vilja förstå. Jag har gått på det där sedan första gången jag såg den där bilden och därför har jag sparat den under så lång tid. På samma ställe. På mitt köksbord. Som sällskap. Ett tyst sällskap, men med ett ansikte som säger en hel del. Åtminstone inbillar jag mig det.
Flera gånger har hon varit påväg bort dock. Jag har naturligtvis aldrig tänkt att slänga tidningen hon huserar i, men lägga undan den så det ser städat ut. Det är ju viktigt det där. Att det ser städat ut. Men när jag pratar med henne om att städa undan tidningen kommer vi alltid fram till samma sak och hon blir kvar på mitt bord.
Om en del nästan slår världsrekord i att fläka ut sina liv i vällästa facebookfeedar och andra på olästa bloggar är det inget mot vad jag har gjort inför Lena. Det finns inget hon inte vet om mig. Åtminstone inte från senare år. Ibland undrar jag om inte hennes rynkor fördubblats under tiden här och håret blivit grått, grått, grått. Men även det kan vara inbillning. Fast jag hade förstått reaktionen.
När jag skriver detta är det natt och jag tror hon sover nu. Om några timmar ska vi äta frukost tillsammans. Och för att hennes tysta suckar inte ska bli allt för tunga ska jag berätta något kul för henne. Och jag tar till mig hennes tysta respons och tolkar den på mitt sätt. Ofta önskar jag att hon kunde tala till mig på annat sätt än med tystnad. Även jag vill lyssna då och då och lära känna henne. Men kanske är det henne som jag vagt kan uppfatta sjunga då och då? Tyst, tyst genom väggarna kan jag höra: "And if you hear me talking on the wind, You've got to understand, we must remain Perfect strangers".
Hursomhelst - tyst eller inte, inbillat eller verkligt - hennes sällskap är uppskattat, välkommet och onekligen en smula underligt.
