Vid sidan av-hållning

Det hade varit tråkigt om du sökte något som du tror går att hitta här. Inget av det som du fått för dig ska förekomma här kommer att dyka upp i denna blogg. Inte här uppe på ytan, inte där under mattan. Inte mittemellan. Ingenstans. Det finns inte här helt enkelt. Tyvärr.

Det är min officiella hållning.

Jag undrar om det finns något där, under ytan. Inne i det inofficiella. Bakom de stängda dörrarna. Nedgrävt långt ner i jorden.

- Det är klart att det gör.
- Är det så klart egentligen?
- Ja.

- Så det... Du! Lyssna! Jag har en fråga. Så det finns alltså något här trots allt?
- Vad menar du med här?
- Här. Här i denna blogg. I detta inlägg.
- Det finns det alltid. Men jag vill inte att du ska gå och avslöja det nu. Officiellt så...
- Ja, ja, officiellt finns här ingenting. Inte ens en blogg. Om någon råkar klicka sig hit så är det ett stort tomrum de blickar ner i. Jag fattar.

Tiden går. Våren blir till sommar som övergår i höst som sträcker sig så lång att den når nästa vår. På en gångbana i skuggan under grenarna från en björk med ljusgröna små musöron stannar en person till, tar upp sin mobil och tittar på skärmen.

- Hej! Kommer du ihåg mej?
- Nej, vem är du?
- Det är jag, din blogg. Den du brukade läsa så fort ett nytt inlägg publicerats för att se om du skulle hitta något litet, litet, litet om dig själv däri.
- När du säger det så. Men så var det inte. Nej. Inte riktigt så. Sån är inte jag.
- Inte?
- Nej, jag ville bara läsa lite om... om...
- Om?
- Tja, inte vet jag. Läsa. Jag ville bara läsa.
- Så bra. Jag är här igen.

Fanns du ens?

Detta blogginlägg kommer inte att kunna läsas här utan på ett annat ställe någon gång inom en relativt snar framtid. Det andra stället är inte bestämt. Än. Och när i framtiden är inte klockat till något speciellt datum. Än.

Tanken idag var att skriva en liten försmak på den kommande texten här. Men eftersom jag inte bestämt mig hur den andra texten ska formuleras och vilket innehållet ska vara så blir detta inlägg bara som en påminnelse för mig om vad jag har gett mig in på. Lite som en inköpslista att ha i mobilen eller på en lapp i en ficka för vad som ska handlas.

Temat har jag dock klart för mig, men alltså inte riktigt hur det ska paketeras.

Vad är det för tema då? Det tänker jag inte avslöja här heller. Men det är inget ovanligt tema vare sig i litteratur eller låttexter. Det som gör det hela aningens originellt är att det har sitt ursprung ur min erfarenhet och att det kommer att vara skrivet av mig. Dessutom skrivet på ett sådant sätt att det hela ska skickas till en förläggare. Så. Nu var det sagt också. Nu måste det alltså ske.

Pe- och vinter

De kom, två stycken, och tog tag i var sin arm. De drog mig baklänges till en vägg och lutade mig mot den. De lämnade rummet. Och återvände med ett bord, en stol, en penna och en bunt papper. De pekade på stolen och sträckte pennan mot mig. De gick. Stängde dörren efter sig. Ett metalliskt rasslande och ett klick från dörren.

I taket hänger en lampa.
Från taket hänger en lampa.

Jag drar stolen till den sida av bordet där jag kan sitta utan att min hand kastar en skugga över papperna. En nyckelpiga går över ett av bladen. Nej, ingen nyckelpiga. Ingenting går över något blad.

Sidorna som ligger på bordet är utan linjer. Olinjerade. De är blanka men matta och aningen gula. De är mindre än A4 men större än A5. Kanterna är oregelbundna. Tjocka som skiss... nej, som ritblockspapper. De ligger där utan att vara fästa vid varandra. De övre böjer sig aningen uppåt med sina båda motstående sidor, så att de ser ut som en trött skateboardramp. Jag trycker ner dem genom att lägga pennan tvärs över översta sidan. Spetsen på pennan gör ett vagt litet streck där den möter pappret.

På en hylla med ett enda hyllplan placerat några decimeter under taket står en kassettbandspelare. Jag försöker rita av den. De runda högtalarna blir ovala och olika stora på pappret. Handtaget på ovansidan blir för kort och lutar åt fel håll. Kassettluckans vänstra sida är kortare än den högra. Jag skakar på huvudet och drar två streck över bilden. De blir raka och ser ut att korsa varandra precis på mitten.

Finns det någon musik i bandspelaren? Framme vid väggen sträcker jag min arm uppåt mot bandspelaren och trycker på PLAY. De båda hjulen innanför luckfönstret börjar rulla och dra band till ljudhuvudet. Det brusar, blir tyst och så sjunger Kate Bush om Catherine, Heathcliff och de svindlande höjder de befann sig på. Under låtens gång går jag tillbaka till bordet och sätter mig, tar pennan och börjar skriva.

Jag fyller två sidor med text. När jag nått den tredje sidans andra rad stannar jag upp och går tillbaka till papper nummer två. Jag ögnar igenom det utan att finna vad jag letar efter. Hade jag inte skrivit de där orden där? Konstigt, jag minns det som att jag gjort det. Men om inte, måste jag skriva dem nu. Så jag gör det, skriver ner det som jag trodde att jag redan skrivit.

Jag fyller den tredje sidan och ytterligare en. När jag nått den femte sidans tredje rad stannar jag upp och går tillbaka till papper nummer tre. Jag läser igenom det utan att finna vad jag söker. Hade jag inte skrivit det? Konstigt, jag minns det som att jag skrivit det. Om och om igen dessutom. På den sjätte sidan börjar jag skriva det jag trodde att jag redan hade skrivit.

Kate har för längesedan slutat sjunga. Vad hon ersatts av vet jag inte. Mitt skrivande och mitt letande efter vad jag trott jag har skrivit har trängt bort musiken. Men nu tar den sin plats igen. Come Undone med Duran Dur... Dörren öppnas. In kommer en människa klädd i mörk kostym och en ljust blå skjorta med översta knapparna öppna. Personen stannar några steg in i rummet, ser mig i ögonen i vad som känns som en evighet. Sänker sedan blicken mot mina papper. Med båda händerna greppar jag dem och sträcker dem mot kostymen som lyfter sitt finger i en skakande gest och går mot bandspelaren. Musiken stängs av. En knappnål faller någonstans, den syns inte men jag hör den då den når golvet.

Personen i kostym trycker på rewind. Då bandet åter nått noll vänder sig människan om och riktar blicken mot mig. Men stolen jag suttit på är tom. Kvar på bordet ligger en penna och en bunt papper utspridda. Sex av dem är det något skrivet på och ett har en massa streck som tillsammans ser ut som en överkorsad bandspelare. Personen går fram till bordet, samlar ihop alla papper i en hög, lyfter den och slår kanten av bunten några gånger i bordet så att de lägger sig jämnt, plockar sedan även upp pennan och går mot dörröppningen. Där stannar människan upp, vänder sig om och tittar på bandspelaren på hyllan för att sedan sänka blicken mot papperna i sin hand. Överst ligger teckningen. Personen skakar på huvudet, går ut och stänger dörren bakom sig.