Vi går bredvid varandra du och jag. Mellan husen i stan och mellan husen där vi bor. Vi träder in bland träden i en park och andas in den friska höstluften tillsammans. Så utbrister jag: ”Vilken underbar höstdag!”
Du har något på näsan, jag vet inte vad för jag är för långt ifrån för att kunna se. Jag närmar mig dig, lutar mig fram mot dig. Det står något där, längs din näsrygg. Jag läser orden för dig, för oss: ”Vilken underbar höstdag!”
”Jag vet”, säger du och jag förstår såklart inte. Inte till att börja med i alla fall. Men så går det upp ett ljus för mig. Vi går ju här i ord, med ord, du och jag och inte på något annat sätt. I ord. Ja, vi existerar endast i ord. Och tankar. Så jag anpassar mig, för din näsas skull.
Vi går bredvid varandra du och jag. Mellan husen i stan och mellan husen där vi bor. Vi träder in bland träden i en park och andas in den friska höstluften tillsammans. Jag vänder mig mot dig och ler, tar ett hoppsteg framåt samtidigt som jag slår ut med armarna. Jag gör en piruett och brister ut i sång: ”The höst is alive with the sound of music”. Med snurrande rörelser och armarna ut och huvudet böjt bakåt så att jag ser upp mot trädkronorna fortsätter jag sådär några varv framåt gatan. Då jag lugnat ner mig stannar jag, tittar på dig och avslutar min sång med orden ”you fill my hart with the sound of music”.
Hemma igen, nere under en filt med varm choklad i koppar på bordet läser vi om vad vi varit med om. Vi har var sin kudde att gömma oss bakom när det blir för mycket. Men, åtminstone, din näsa är ren och fin. Så väldigt fin.
