Så förvånad han kommer att bli! Tanken återkommer hela tiden. Så förvånad han kommer att bli! I min hand har jag ett paket, inte större än en tändsticksask, noga inslaget i presentpapper. Ett snöre lagt i kors håller det samman. Pappret är grönt och snöret rött.
- Varsågod, säger jag och sträcker fram presenten till honom där han står i dörröppningen.
- Men tack! Han ler och lyfter sina ögonbryn så att pannan rynkas, tittar snabbt på presenten, på mig och tillbaka på presenten.
- Kom in, kom in, välkommen! Han backar från dörröppningen och låter mig stiga in i hallen. I en spegel på väggen alldeles intill ytterdörren ser jag hans profil och förundras över hur lik han är den där enerverande historikern som dyker upp i TV då och då. Vad är det han heter nu igen? Under tiden som jag tar av mig min jacka och mina skor funderar jag på det där namnet. Samtidigt öppnas dörren till toaletten och ut kommer en kvinna jag vagt känner igen. Hon tar några steg mot mig, sträcker fram sin han och säger då jag tagit emot den:
- Lotta, hej.
- Dick Harrison, replikerar jag.
