- Tänk dig att vi ger oss ut på en resa utan att vi vet vilket mål vi färdas mot.
- Är det vad vi gör nu?
- Ja. Vi vet inte vart vi ska, vi har inte ens någon aning om i vilket väderstreck vi färdas. Vi bara åker. Men vi stannar till ibland på diverse ställen. För att ta en paus. För att studera den nya omgivningen. Och för att bara vara.
- Så det där är inte målet? Eller målen?
- Nej.
- Vet vi när vi kommer till det då?
- Ja, det måste vi.
- Men hur ska vi kunna veta det?
- Vi bestämmer det när det är dags.
- Ok. Men det låter godtyckligt tycker jag.
- Vill du hellre att vi bestämmer slutdestinationen redan nu?
- Jag hade nog tyckt att det var bättre, ja.
- Då gör vi det. Vart ska vi? Du får bestämma.
- Jag vet inte riktigt än. Låt mig fundera en stund.
-
-
- Nu vet jag. Tror jag.
- Bra! Vart?
- Vi slutar där vi började.
- Vi reser i en cirkel alltså?
- Hmm, ja, det kan man säga.
- En tur- och returbiljett där resemålet inte är turen utan returen?
- Ungefär så ja.
- Då är vi snart i mål.
- Ja.
- Har vi lärt oss något på vägen?
- Jag vet inte? Måste vi det? Lära oss något?
- Det är inte ett måste, men det är nog bra att göra det. Vi vet så lite och det är så lätt att göra fel då.
- Ja, det har du rätt i. Hur gör vi med det?
- Vi reser igen. Skaffar oss erfarenhet av ännu en resa.
- Bra idé. Hur gör vi med den resan?
- Jo, tänk dig att vi ger oss iväg, vi bara åker. Utan att ha ett resmål. Så gör vi.
lördag, januari 21, 2017
onsdag, januari 18, 2017
Den tredje rösten
Så här ser det ut, mötet mellan en tom skärm och ett tomt huvud. I precis så många minuter det tar från det att jag slutat röra på datorn till det att skärmen släcks, för att vila, har jag suttit och tittat på det där strecket som blinkar högst uppe i det högra hörnet och väntar på att flyttas till vänster och lämna bokstäver, mellanrum, punkter med mera bakom sig.
Inget händer av sig själv, det är tydligt, inget mer än att skärmen fylls av mörker. Ut ur mörkret träder mitt ansikte fram, delvis dolt bakom mina händer. Bilden är inte helt klar för ett tunt lager av damm på skärmens yta visar sig också och skapar viss effekt på en släckt skärm som agerar spegel.
Nej, inget händer, konstaterar jag, lämnar datorn och tar min mobil med mig ut till köket för att hämta cola att dricka och något snabbt att äta. Mobilen spelar de nya låtar jag nyss upptäckt och sparat i mitt bibliotek, som musikappen kallar det. Tillbaka hos datorn med mobil och ett glas cola så hör jag en avlägsen röst mellan datorns fläktpustande, när jag väcker den ur sin dvala, och mobilens låtspelande.
- Vi är tre här som inte finns.
Nej, tänker jag, inga talstreck denna gång, inga påhittade samtal mellan saker som inget säger på riktigt, inget sånt.
- Varför vill du inte lyssna på oss? Är det bara för att vi inte finns? Skrämmer det dig?
Nej, vill jag svara men vägrar att göra det bakom ett streck. Ni skrämmer mig inte, men ni gör mig så trött, det är ett så billigt sätt att få något skrivet på, att låtsas ha en dialog mellan två eller tre olika saker. Jag vägrar.
- Du kan vägra hur mycket du vill. Vi finns och vi vill prata. Då gör vi det. Du kan inte hindra oss från att säga vad vi vill.
Kan jag inte?
- Nej, ingen kan hindra oss från att säga vad vi tycker och tänker.
Ok, ni gör som ni vill, tänker jag. Jag lämnar er här.
Den tomma skärmen, mitt tomma huvud och den tredje saken som inte finns replikerar med tystnad. Jag svarar med att publicera. Ingen av oss förstår någonting.
Inget händer av sig själv, det är tydligt, inget mer än att skärmen fylls av mörker. Ut ur mörkret träder mitt ansikte fram, delvis dolt bakom mina händer. Bilden är inte helt klar för ett tunt lager av damm på skärmens yta visar sig också och skapar viss effekt på en släckt skärm som agerar spegel.
Nej, inget händer, konstaterar jag, lämnar datorn och tar min mobil med mig ut till köket för att hämta cola att dricka och något snabbt att äta. Mobilen spelar de nya låtar jag nyss upptäckt och sparat i mitt bibliotek, som musikappen kallar det. Tillbaka hos datorn med mobil och ett glas cola så hör jag en avlägsen röst mellan datorns fläktpustande, när jag väcker den ur sin dvala, och mobilens låtspelande.
- Vi är tre här som inte finns.
Nej, tänker jag, inga talstreck denna gång, inga påhittade samtal mellan saker som inget säger på riktigt, inget sånt.
- Varför vill du inte lyssna på oss? Är det bara för att vi inte finns? Skrämmer det dig?
Nej, vill jag svara men vägrar att göra det bakom ett streck. Ni skrämmer mig inte, men ni gör mig så trött, det är ett så billigt sätt att få något skrivet på, att låtsas ha en dialog mellan två eller tre olika saker. Jag vägrar.
- Du kan vägra hur mycket du vill. Vi finns och vi vill prata. Då gör vi det. Du kan inte hindra oss från att säga vad vi vill.
Kan jag inte?
- Nej, ingen kan hindra oss från att säga vad vi tycker och tänker.
Ok, ni gör som ni vill, tänker jag. Jag lämnar er här.
Den tomma skärmen, mitt tomma huvud och den tredje saken som inte finns replikerar med tystnad. Jag svarar med att publicera. Ingen av oss förstår någonting.
lördag, januari 14, 2017
Dupera en pultron
Den tredje rösten
Så här ser det ut, mötet mellan en tom skärm och ett tomt huvud. I precis så många minuter det tar från det att jag slutat röra på datorn till det att skärmen släcks, för att vila, har jag suttit och tittat på det där strecket som blinkar högst uppe i det högra hörnet och väntar på att flyttas till vänster och lämna bokstäver, mellanrum, punkter med mera bakom sig.
Inget händer av sig själv, det är tydligt, inget mer än att skärmen fylls av mörker. Ut ur mörkret träder mitt ansikte fram, delvis dolt bakom mina händer. Bilden är inte helt klar för ett tunt lager av damm på skärmens yta visar sig också och skapar viss effekt på en släckt skärm som agerar spegel.
Nej, inget händer, konstaterar jag, lämnar datorn och tar min mobil med mig ut till köket för att hämta cola att dricka och något snabbt att äta. Mobilen spelar de nya låtar jag nyss upptäckt och sparat i mitt bibliotek, som musikappen kallar det. Tillbaka hos datorn med mobil och ett glas cola så hör jag en avlägsen röst mellan datorns fläktpustande, när jag väcker den ur sin dvala, och mobilens låtspelande.
- Vi är tre här som inte finns.
Nej, tänker jag, inga talstreck denna gång, inga påhittade samtal mellan saker som inget säger på riktigt, inget sånt.
- Varför vill du inte lyssna på oss? Är det bara för att vi inte finns? Skrämmer det dig?
Nej, vill jag svara men vägrar att göra det bakom ett streck. Ni skrämmer mig inte, men ni gör mig så trött, det är ett så billigt sätt att få något skrivet på, att låtsas ha en dialog mellan två eller tre olika saker. Jag vägrar.
- Du kan vägra hur mycket du vill. Vi finns och vi vill prata. Då gör vi det. Du kan inte hindra oss från att säga vad vi vill.
Kan jag inte?
- Nej, ingen kan hindra oss från att säga vad vi tycker och tänker.
Ok, ni gör som ni vill, tänker jag. Jag lämnar er här.
Den tomma skärmen, mitt tomma huvud och den tredje saken som inte finns replikerar med tystnad. Jag svarar med att publicera. Ingen av oss förstår någonting.
Så här ser det ut, mötet mellan en tom skärm och ett tomt huvud. I precis så många minuter det tar från det att jag slutat röra på datorn till det att skärmen släcks, för att vila, har jag suttit och tittat på det där strecket som blinkar högst uppe i det högra hörnet och väntar på att flyttas till vänster och lämna bokstäver, mellanrum, punkter med mera bakom sig.
Inget händer av sig själv, det är tydligt, inget mer än att skärmen fylls av mörker. Ut ur mörkret träder mitt ansikte fram, delvis dolt bakom mina händer. Bilden är inte helt klar för ett tunt lager av damm på skärmens yta visar sig också och skapar viss effekt på en släckt skärm som agerar spegel.
Nej, inget händer, konstaterar jag, lämnar datorn och tar min mobil med mig ut till köket för att hämta cola att dricka och något snabbt att äta. Mobilen spelar de nya låtar jag nyss upptäckt och sparat i mitt bibliotek, som musikappen kallar det. Tillbaka hos datorn med mobil och ett glas cola så hör jag en avlägsen röst mellan datorns fläktpustande, när jag väcker den ur sin dvala, och mobilens låtspelande.
- Vi är tre här som inte finns.
Nej, tänker jag, inga talstreck denna gång, inga påhittade samtal mellan saker som inget säger på riktigt, inget sånt.
- Varför vill du inte lyssna på oss? Är det bara för att vi inte finns? Skrämmer det dig?
Nej, vill jag svara men vägrar att göra det bakom ett streck. Ni skrämmer mig inte, men ni gör mig så trött, det är ett så billigt sätt att få något skrivet på, att låtsas ha en dialog mellan två eller tre olika saker. Jag vägrar.
- Du kan vägra hur mycket du vill. Vi finns och vi vill prata. Då gör vi det. Du kan inte hindra oss från att säga vad vi vill.
Kan jag inte?
- Nej, ingen kan hindra oss från att säga vad vi tycker och tänker.
Ok, ni gör som ni vill, tänker jag. Jag lämnar er här.
Den tomma skärmen, mitt tomma huvud och den tredje saken som inte finns replikerar med tystnad. Jag svarar med att publicera. Ingen av oss förstår någonting.
söndag, januari 08, 2017
Överlämnat
Redan i butiken när jag slår ihop boken efter en kort gratisläsning börjar tvekan att komma. Jag har bestämt mig för att köpa boken, jag är på väg till kassan, men med mig i stegen dit följer denna tvekan. En ovisshet om att kunna förstå. Det finns inga instruktioner till boken. Jag behöver det, jag behöver vägledning. Den korta butiksläsningen avslöjade underligheter jag garanterat kommer att brottas med vid senare läsning.
Meningarna, de avslutas inte med punkter, bara en sådan sak. En underlighet. Visserligen verkar de ändå ha sin gräns eftersom vissa ord börjar med stor bokstav. Jag får ta det som så, när ett ord börjar med en stor bokstav, en versal för den envise, då börjar en ny mening. Slutsats för en enfaldig.
Det är konst, jag inser det. Det är konst jag köpt, som ligger i den påse jag bär med mig ut ur butiken. Människorna där ute strömmar förbi åt alla håll. Jag tar några steg in i strömmen mot det håll jag ska, ut. Ut ur templet. Jag tar höger, direkt till höger där trottoaren är skottad och tusentals skoklädda fötter trampat bort de sista resterna av slask. Med mig har jag konst. Som jag inte riktigt förstår.
Att skaffa en sådan bok, det är som att gå till en tillställning där alla känner varandra medan jag själv inte är inbjuden. Överallt står folk med sina alkoholfyllda glas och pratar och ingen lägger notis till min närvaro. Bara en kort blick över axeln från vissa. Dessa blickar och ryggar och de små utspridda konversationsgrupperna säger högt och tydligt: "Du är inte bjuden, du tillhör inte oss, men eftersom vi är så... snälla, så låter vi dig hållas, en liten stund, om du är tyst och smälter in."
Överallt folk. Jag går i sicksack mellan människorna. Vid min sida stannar och startar spårvagnar. Folk väller ut och skyndar in. Borde jag köpt boken? Vad ska jag med den till? Har jag inte nog med böcker där hemma? Jag korsar spåren och sneddar bort mot en gata vars trottoar nästan är fri från det månghövdade lördagsstrosandet, men rester av snöfallet täcker ännu gatustenarna. Tryckt under vänster arm, min inhandlade bok i en påse.
Efter några hus svänger jag in på en mer folktät gata igen, men en utan slask på. Jag sneddar över en plan kyrkbacke bort mot en väg där bussen som ska ta mig hem har en hållplats. Displayen i busskuren säger "1 minut". En minut till bussen ska gå härifrån. Den är på ingående. Den stannar och öppnar sina dörrar. Många lediga säten. Jag väljer ett där jag åker baklänges. Tar upp boken ur påsen och viker upp pärmen. Ett smått knastrande hörs från den. På sidan fem börjar texten. Där har jag inte läst än. I butiken slog jag upp en slumpsida i mitten och läste en kort bit fram. Nu sitter jag i bussen och börjar läsa från början.
Min tvekan för köpet stiger i takt med att självförtroendet minskar. Jag förstår ingenting. Meningarna, om det nu är några sådana, är korta, ofta bara ett ord. Saker upprepas. Och upprepas. Igen och igen. Och igen. Efter en halv sida är jag irriterad. Jag höjer blicken, tittar ut över de få människor som följer med på resan. De flesta tittar ner mot sina knän. Färden går över gatusten och spår vilket gör att det rycker och skakar. Så passande till texten, tänker jag och slår ihop pärmarna.
Invirad i påsen ligger boken i mitt knä resten av resan. Istället ägnar jag mig åt att titta ut på omgivningarna vi passerar. Dagen som pågår utanför bussfönstret måste vara urtypen för människors eviga skuldsättning av väder för deras inre demoners existens. Himlen är tungt grå och våt, asfalten är grå och våt, snön är smutsigt grå och upp genom den reser sig dött gräs och krumma buskar utan löv. Husfasaders sprickor syns mer än vanligt. Till och med neonskyltar och annat som ska locka oss med färger ser solkiga ut. Överallt grått och vått och smuts.
Det där är inte anledningen till ett inre lidande, möjligtvis en förstärkarhjälp till något redan befintligt. Men det är ju skönt att ha något annat än sig själv att skylla på. Bussen närmar sig min hållplats. Jag lägger ner boken i påsen. Den förbannade boken, skriven så att jag inte förstår, skriven så att jag blir irriterad. Bokjävel - min dåliga självkänsla, den är ditt fel.
Meningarna, de avslutas inte med punkter, bara en sådan sak. En underlighet. Visserligen verkar de ändå ha sin gräns eftersom vissa ord börjar med stor bokstav. Jag får ta det som så, när ett ord börjar med en stor bokstav, en versal för den envise, då börjar en ny mening. Slutsats för en enfaldig.
Det är konst, jag inser det. Det är konst jag köpt, som ligger i den påse jag bär med mig ut ur butiken. Människorna där ute strömmar förbi åt alla håll. Jag tar några steg in i strömmen mot det håll jag ska, ut. Ut ur templet. Jag tar höger, direkt till höger där trottoaren är skottad och tusentals skoklädda fötter trampat bort de sista resterna av slask. Med mig har jag konst. Som jag inte riktigt förstår.
Att skaffa en sådan bok, det är som att gå till en tillställning där alla känner varandra medan jag själv inte är inbjuden. Överallt står folk med sina alkoholfyllda glas och pratar och ingen lägger notis till min närvaro. Bara en kort blick över axeln från vissa. Dessa blickar och ryggar och de små utspridda konversationsgrupperna säger högt och tydligt: "Du är inte bjuden, du tillhör inte oss, men eftersom vi är så... snälla, så låter vi dig hållas, en liten stund, om du är tyst och smälter in."
Överallt folk. Jag går i sicksack mellan människorna. Vid min sida stannar och startar spårvagnar. Folk väller ut och skyndar in. Borde jag köpt boken? Vad ska jag med den till? Har jag inte nog med böcker där hemma? Jag korsar spåren och sneddar bort mot en gata vars trottoar nästan är fri från det månghövdade lördagsstrosandet, men rester av snöfallet täcker ännu gatustenarna. Tryckt under vänster arm, min inhandlade bok i en påse.
Efter några hus svänger jag in på en mer folktät gata igen, men en utan slask på. Jag sneddar över en plan kyrkbacke bort mot en väg där bussen som ska ta mig hem har en hållplats. Displayen i busskuren säger "1 minut". En minut till bussen ska gå härifrån. Den är på ingående. Den stannar och öppnar sina dörrar. Många lediga säten. Jag väljer ett där jag åker baklänges. Tar upp boken ur påsen och viker upp pärmen. Ett smått knastrande hörs från den. På sidan fem börjar texten. Där har jag inte läst än. I butiken slog jag upp en slumpsida i mitten och läste en kort bit fram. Nu sitter jag i bussen och börjar läsa från början.
Min tvekan för köpet stiger i takt med att självförtroendet minskar. Jag förstår ingenting. Meningarna, om det nu är några sådana, är korta, ofta bara ett ord. Saker upprepas. Och upprepas. Igen och igen. Och igen. Efter en halv sida är jag irriterad. Jag höjer blicken, tittar ut över de få människor som följer med på resan. De flesta tittar ner mot sina knän. Färden går över gatusten och spår vilket gör att det rycker och skakar. Så passande till texten, tänker jag och slår ihop pärmarna.
Invirad i påsen ligger boken i mitt knä resten av resan. Istället ägnar jag mig åt att titta ut på omgivningarna vi passerar. Dagen som pågår utanför bussfönstret måste vara urtypen för människors eviga skuldsättning av väder för deras inre demoners existens. Himlen är tungt grå och våt, asfalten är grå och våt, snön är smutsigt grå och upp genom den reser sig dött gräs och krumma buskar utan löv. Husfasaders sprickor syns mer än vanligt. Till och med neonskyltar och annat som ska locka oss med färger ser solkiga ut. Överallt grått och vått och smuts.
Det där är inte anledningen till ett inre lidande, möjligtvis en förstärkarhjälp till något redan befintligt. Men det är ju skönt att ha något annat än sig själv att skylla på. Bussen närmar sig min hållplats. Jag lägger ner boken i påsen. Den förbannade boken, skriven så att jag inte förstår, skriven så att jag blir irriterad. Bokjävel - min dåliga självkänsla, den är ditt fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)