Framför mig på den långa bänken ligger en bok uppslagen. 50 står det längst ner på den vänstra sidan. Samma siffra som igår. Samma siffra som för två dagar sedan. Texten under rubriken Trefasmotor är oläst. Bilden på sidan är suddig trots att jag har den i blickfånget. På något sätt lyckas jag istället fokusera det som pågår i periferin. Där åker en hand upp från ett knä till en anteckningsbok som ligger på samma bänk som boken framför mig. Handen gör några drag med en penna och tas sedan tillbaka till knäet igen där pennan förvandlas till trumpinne. Benet som agerar trumma åker upp och ner som en symaskinsnål. Samtidigt får den andra handens naglar och nagelband en grov manikyr av innehavarens mun.
Hur ska jag gestalta en som honom, tänker jag och tittar på mitt anteckningsblock jag köpt just för sådana uppgifter. En person som han borde vara ett minimikrav att kunna måla upp i en roman eller novell. Jag vek upp en tom sida och lyfte en bläckpenna. Sedan tog det stopp. Alla mina tankar föll platt. Om jag inte kan det så kan jag lika gärna läsa om de där jävla trefasmotorerna. Jag suckade och drog boken mot mig men istället för att läsa i den lutade jag mig bakåt på stolen och böjde nacken så att jag tittade rakt upp i taket.
"Nej, jag kan fan inte det här! Du får visa mig hur man ska göra."
Tony (låt oss kalla honom det) lutar pannan i den bitna handen och slår ett par slag på min arm med sin trumpinnepenna. Han läser matematik och hatar det. Det sista får jag höra minst en gång i kvarten. Mina egna trefasmotorstudier hade inte bara hamnat bakom mina gestaltningstankar i prioriteringskön utan även bakom min nyvunna roll som matematiklärare åt denne matematikhatande elev. De två äldre herrar som är anställda att hjälpa oss elever, är fullt upptagna med att sitta inne på sitt gemensamma kontor och göra, tja inte vet jag.
För två veckor sedan hade Tony för första gången gått igenom dörren i bortre änden av klassrummet för att påbörja sin teoretiska färd mot elektrikeryrket. Platsen bredvid min var tom så han satte sig där efter det inledande mötet med våra lärare. Vi hälsade på varandra och han visade boken han fått med sig: Matematik för elektriker. Under de två första dagarna hade han haft de båda lärarna, en åt gången, hängandes vid vår bänk på heltid för att förklara de trigonometriska grunderna. Den tredje dagen hade de inte lämnat sitt lärarrum. Det var då jag fått ta över rollen som lärare.
Tonys studier i matematik och mina försök att vara till hjälp mynnade allt som oftast ut i samtal som inte hade med vinklar att göra. Vid ett tillfälle berättade han om sin tid på en flyttfirma. Inte sällan, sa han, fick de åka till bostäder där någon ensam människa utan arvingar kolat och städa ur. Då och då hittade de ganska stora summor pengar undangömda i skåp och lådor. Naturligtvis skulle dessa lämnas in med alla övriga pinaler men eftersom ingen mer än de kände till pengarna hamnade de, jämnt fördelade, i deras egna fickor. Då jag undrade om det inte kändes fel tittade han på mig och log utan att säga något.
En morgon kom han sent, satte sig som ett S på sin stol och la sin mattebok på bänken utan att öppna den. Benet som brukade sy i fyrtakt var stilla. Jag som höll på att tvinga mig igenom ett kapitel om elföreskrifter tog en paus och frågade hur det var fatt.
"Min cykel har blivit stulen", sa han utan att röra sig.
"Åh, nej vad tråkigt. Har du anmält det?"
Han skakade på huvudet, öppnade sin mattebok och försjunk in bland cos och sinus. Jag lät det vara där och återvände till mina studier men ganska snart vände han sig mot mig med sin första fråga. Med linjal och gradskiva försökte jag förklara så gott jag kunde och förstod av matematiken för honom. Då jag var mitt inne i förhållandet mellan en cirkels omkrets och dess diameter - som jag höll på att rita - avbröt han mig.
"Det var inte min cykel."
Jag tittade på honom.
"Jag hade hittat den. Den stod i ett cykelställ. Olåst."
"Jaha?"
"Ja, jag tog den. Testade den lite och jag har aldrig cyklat på en så bra cykel. Så jag behöll den."
Cirkelns diameter passerade periferin.
"Jag hade planerat en cykelsemester i sommar. Nu blir den nog inte av."
Mina studier har alltså vid det här laget hunnit fram till men inte in på sidan 50. Året är 2014, det är maj och snart ska jag stänga min studiebok för alltid, lämna Tony till lärarna och dra på mig helt andra arbetskläder än de elektriker har. Fast ändå samma. Någon gestaltning vare sig av Tony eller något annat blir det nog inte för min del. Men det finns gott om folk som inte vill annat än att gestalta.
