Här i Uppsala, staden som är känd för sin domkyrka och sitt anrika universitet, ska jag nu bo och arbeta i. För många år sedan huserade jag i en annan känd universitetsstad, Lund. Där bodde jag i tre år. Än så länge har jag bara bott i Uppsala i två veckor men om allt går väl kommer jag att bo här bra mycket längre än tre år.
Vi flyttade in i en lägenhet på Vretgränd förra veckan, en lägenhet stor nog för oss båda och alla våra böcker. När jag nu står här och tömmer ur de sista flyttkartongerna, lyfter bok efter bok in i hyllorna, så uppfylls jag av en känsla av overklighet. Som om böckernas påhittade innehåll läcker ut ur sidorna, rinner ner på min handled och längs armen och in i kroppen. Händer det här? Händer verkligen det här? Jag lägger ner den bok jag för tillfället håller i på fönsterbänken och tittar ut genom fönstret. På andra sidan ett gult tegelhus, nedanför ett svartmålat staket av järn. Däremellan Vretgränd.
Bor jag här nu? Är jag verkligen tillsammans med H, blev vi alltså ett par till slut, som nu ska dela livet ihop? Är det Fyrisån som ligger där under den vita isen bara en bokkast från fönstret jag står vid? Fyrisån, inte Götaälv.
Kylskåpet, vi ska byta ut det, låter som en gammal traktor när det kyler. Jag tar ut och öppnar en flaska mineralvatten. Det är torr luft i en flyttkartongsfull lägenhet. Jag har bestämt mig för att tömma alla kartonger och få ner dem i källaren innan H kommer hem. Förhoppningsvis ska maten vara klar också, eller åtminstone påbörjad. Mineralvatten med smak av citron. Min miss, jag vill ha naturell. Det börjar bli mörkt ute, två kartonger kvar att tömma. Räcker verkligen hyllorna för böckerna?
Tre timmar senare plockar jag bort disken efter vår måltid. Ingen diskmaskin än, men det ska vi också investera i. Tallrikarna, kastrullerna, besticken och glasen görs rent. H sitter i soffan, ett av bidragen från hennes lägenhet. Ryggen mot armstödet och benen i kors över nästan tre säten. I händerna en bok och en penna, bredvid henne på soffan så nära kanten att den nästan tippar ner på golvet, en anteckningsbok. De tre kartongerna jag tömde sist blev kvar och jag förbereder mig för att ta ner dem till skrubben. På med skor och en träningsjacka.
- Jag går ner med kartongerna, säger jag.
- Gör det, svarar hon utan att lämna boken med blicken.
Vårt källarutrymme är proppad med kartonger. På den vänstra sidan av en smal gång sådana som är fyllda av saker vi inte vet vad vi ska göra med. Slänga eller spara? På den högra står hopvikta tomkartonger. Nu smalnar jag av gången med tre till innan går jag ut. Jag sätter hänglåset i stålnätdörrens öglor och trycker till. Lamporna i korridoren släcks med ett klick i samma stund som låset går igen. Ingenting lyser upp min tillvaro i detta ögonblick, det är becksvart. Ljuset från tryckknappen når knappt mina ögon men jag trycker på den och det dunkla ljuset är tillbaka.
Jag tar mig upp för trapporna till vår dörr på tredje våningen. Dörren är låst, minns inte att jag låste. Den måste låsas med nyckel eller inifrån, det går inte att slå igen den. Upp med nyckelknippan och in med nyckeln. När jag vrider om och hör låset öppnas drabbar overklighetskänslan mig igen. Händer det här? Vilken hall är det som väntar där bakom dörren? Är det den jag nyss lämnade med tre kartonger i famnen, eller den i staden 45 mil sydväst om här?
