söndag, december 19, 2021

Kort bild långt kort

Ett kort tag

även med mänskliga mått mätt

vandrade två 

sida vi sida

på behörigt avstånd så klart

på behörigt avstånd

alldeles för kort 

för den ena

alldeles tillräckligt 

för den andra

Ha, båda såg

båda visste

avgrunden mellan dem

som en grav

ingen bro

ingen skatt

men en kista

nu kan du säkert utlista

att jag inte finner fler ord

att bygga denna text

please tryck på next


lördag, december 18, 2021

Med motstycke

Han simmar ryggsim bort mot horisonten. Raka armar vevar som långsamma propellerblad på var sida av hans huvud. Rytmiskt. Den ena dyker upp ur vattnet samtidigt som den andra försvinner ner. Varje tag distanserar honom från land. Vågor i silverkammar sköljer över hans kropp då och då. På en klippa ovan oceanen sitter jag. Vid mina fötter ligger ett gevärsformat fodral. Med min högerhand håller jag ett dricksglas. Vattnet glaset en gång innehöll är uppdrucket sedan länge. Jag tittar på glasets torra botten genom dess sida och vänder det långsamt så att jag i stället ser ner genom öppningen. Inte en droppe finns att följa med i rörelsen. För vilken gång i ordningen jag sedan sätter kanten mot min underläpp, böjer huvudet bakåt och drar in allt som finns i glaset vet jag inte. Och som varje gång tidigare, bara luft.

Med glaset ställt vid min sida kisar jag ut över havet, ser skepp, vågor, vevande armar och en sol som förbereder sig för att möta ytan. Jag lutar mig bakåt och tittar upp mot en himmel som håller på att måla sitt turkosa tak i rött, orange och rosa. Stjärnor börjar tindra och jag vill sova men jag sträcker mig mot fodralet och drar det till mig. I mörkret monterar jag ihop geväret, vilar sedan pipan på en liten upphöjd sten, lägger mig bakom och tittar in i kikarsiktet. Skepp. Vågor. Vatten. Fåglar. Och där. Där. Ett par vevande armar. Jag tar fram ammunitionen, fyller magasinet och sätter det på plats, hela tiden med blicken genom siktet mot armarna. Nu så, ett laddat gevär och simmaren inom skotthåll. Men jag vilar på hanen. Andas. Vilar. Blundar. Känner gevärets tyngd mot axeln, genom armen upp i huvudet och ut i ögonen.

Fåglar kvittrar, flugor surrar och hela havet brusar. Ett grässtrå smeker min panna. Långsamt öppnar jag ögonen, ser en klarblå himmel, viftar bort växter och flygfän från ansiktet och sätter mig upp. Geväret ligger kvar på den lilla höjden. Jag ser mig omkring. Inga människor inom synhåll. Reser mig upp, böjer mig åt sidan och grabbar tag i fodralet med vänster hand och efter ett steg framåt, geväret med min högra. Jag sätter pipmynningen mot näsan och andas in. Krutdoft. Jag lossar magasinet och räknar patroner. En kort. Vid mina fötter dräller en tomhylsa. Jag plockar upp den och släpper ner den i en tygpåse. Den ger ifrån sig några små metalliska pling när den når de andra tomhylsorna.

Nere vid kustlinjen i en solstol ligger simmaren på rygg med fötterna ute i vattnet. Under tiden som jag demonterar geväret och lägger dess delar på plats i sitt fodral reser han på sig, viker ihop stolen och smörjer sedan in sin kropp med något från en plasttub. Medan han vadar ut mot djupare vatten sätter jag mig på en klippa. Han vänder sig om och faller följsamt in i havets välkomnande famn. Med en pinne sträcker jag mig efter glaset som ligger på en liten gräsbevuxen plätt av berget en dryg armlängd från mig. Mina ögon går genom glasets sida mot dess botten innan jag vänder det så att jag ser botten genom öppningen. I periferin, långt där nere ser jag ett par armar som börjar veva bort mot horisonten. Jag drar in luft, ställer ifrån mig glaset och kisar ut över havet.

Avveckling under utveckling

Vi är bästa vänner nu

Jag och

Inte du

Det är som det alltid varit

Inget nytt under molnen

Inget nytt

Inget alls

Men vi är bästa vänner nu

Jag och

Inte du

lördag, november 06, 2021

Inte så sent i november

Utan att förstå hur det har gått till sitter jag här i gräset igen. I skräddarställning. Det är mjukt och mattan det skapar sträcker sig långt bort till brynet med stammar, grenar och löv. Det är inte långt ifrån att det omringar platsen men aningen åt vänster, nedanför backen växer staden fram med sina hus, ljus och vägar. Det susar från båda platserna men annorlunda.

Du går en bit bort, barfota, stannar, böjer dig ner och rycker loss några grässtrån för att sedan fortsätta gå. Jag vinkar åt dig och du vinkar tillbaka. Även mitt leende besvarar du. En varm bris når mig, omfamnar mig och jag drar in så mycket jag kan av den in i mina lungor. Blundar och håller luften fången en stund innan jag andas ut. När jag öppnar ögonen står du alldeles bredvid mig och håller dina grässtrån i höger hand. Jag smeker din nakna fot och kisar upp mot ditt ansikte med ett öga.

Du pekar bort mot en sten och säger något. Jag tittar åt hållet du pekar, håller en hand som skydd för solen. Jag nickar och svarar något. Du sätter dig ner bredvid mig, lutar ditt huvud mot min axel och jag vilar min kínd mot ditt hår.

Vi har brett ut filten nu och ligger raklånga på den. Jag på rygg längs en kant och du, också på rygg, med ditt huvud på min mage. Vi ser ut som ett T. Du har lurar i öronen och lyssnar på din bok, med en hand håller jag en pocket på en armlängds avstånd upp i luften och läser med ett öga ur den. Ganska ofta byter jag hand. 

Du blundar. Ibland skrattar du. Jag lägger ner min pocket och letar rätt på ett långt grässtrå med fjun längs upp. Rycker det och drar det mjuka över din näsa. Dina händer flyger mot ansiktet och viftar fram och tillbaka samtidigt som du sätter dig upp. När du ser att jag håller i ett strå slår du mig löst på en arm och lägger dig ner igen.

söndag, oktober 31, 2021

Näst sista morgonen i oktober 2021

Om jag går nu kommer jag fram precis när de öppnar. Så tänker jag den där morgonen för inte så många timmar sedan. Men jag går inte nu utan låter digitala distraktioner fängsla mig i ytterligare fyrtio minuter innan det blir av.

Ska jag inte ta den vägen där i stället för den vanliga som jag alltid går? är tanken som slår mig när jag äntligen- fyrtio minuter efter att jag borde gett mig av - ger mig av. Jag svarar med att ta till vänster i stället för den så ofta använda högersvängen ute på gången mellan husen. 

Dimman som internet utlovat är dold i dis. Blöt asfalt med gula löv som matta, en virvlande vind och gråa moln som ett fallande tak, bäddar in mig. Det luktar våt jord och löv som dör. 

En morgon, eller förmiddag, som denna där årstiden målar med alla sina färger och avger alla sina dofter för att göra oss påminda om att nu, nu är det dennes tur att regera, drar jag in så mycket luft jag kan genom näsan ner i lungorna och låter den sedan lämna mig med ett leende. Jag sträcker ut min armarna för att krama om allt. Gensvaret är noll och jag snubblar fram några steg med flaxande armar och med en mun som en brunn.

Gångbanan flyter ut i en väg som jag korsar och på andra sidan tar jag ett hoppsteg upp på en trottoar. Denna följer jag till den och ett staket böjer sig runt en gräsmatta och leder oss in i ett område av sovande villor. Doften av fallna äpplen och eldad ved når mig. Mellan hus och häck, genom lövtomma kvistar och grenar, under skorstenars rök och bortom dis och dimma ser jag det höga vita och röda huset långt borta vid bron över älven. Dit ska jag. Och vidare.

Mycket närmare men ändå en bra bit från mig sliter sig en figur lös ur hösten och kommer gående mot mig på trottoaren. En människa med ett ansikte av sten och ögon fyllda av tankar. 

Är inte det...? tänker jag och kisar mot gestalten som nu bara är några meter från mig. Han hoppar ner på vägen för att inte vara i vägen på trottoaren och lyfter sin blick som möter min. Samtidigt höjer han sin högra hand i en romarlik hälsning. Ögonen följer inte med det vaga leendet han får till och direkt efter mitt "tjänare" som enda ljud mellan oss, har vi passerat varandra.

Om jag fortsätter att gå nu, så är jag framme ungefär fyrtio minuter efter att de har öppnat, tänker jag. Det och gula löv och brasor i ugn och droppar från träd och tak är vad som distraherar mig när jag fyrtio minuter in i personalens arbetsdag kliver in i deras butik och drar in doften av titlar, papper och trycksvärta.

måndag, september 06, 2021

Nov eller rom an er

Idag är det måndag 

och dessutom september

Sträcker vi på oss 

når vi oktober

Lite till 

och vi nuddar november

Rinnande näsa? Röd luva? 

December?

Innan vi vet ordet av 

åker vi ut

rakt in i ett annat år

med dallrande mage

och okammat hår

Men hur det än blir med det

måste den här texten ta slut.

lördag, juni 12, 2021

Om ändå

"ller"  - är de enda bokstäverna jag ser på den blå muggen vid sidan om datorn. Insidan av muggen är vit och en bit ner bubblar nyupphälld c-cola.

Om jag hade varit lika frekvent i mitt bloggskrivande nu som jag var under de första åren (2005 - 2011) då jag satt och knattrade på tangenterna för att skriva något oläst inlägg åtminstone ett par gånger i månaden, så hade nog alla mina muggar, glas och bägare haft flera egna inlägg var vid det här laget. "Egna inlägg" är väl att ta i kanske. Men de hade onekligen fått dela utrymme i dessa bloggrutor med annat jag i så fall hade skrivit om.

Hur många böcker finns det? Bara i min lägenhet - flera tusen. Allt som allt? Omöjligt att säga. Men visst är det fascinerande hur mycket det skrivs? Hur människor sätter sig ner vid sina datorer, sina skrivmaskiner, sina anteckningsblock eller sitt mobilelände och författar en massa text. Ord som skapar mening och som sätts på pränt och hamnar i bokhyllor världen över. Det finns så mycket att säga hos en del. Så mycket att skriva om.

Och det stoppar inte vid böcker naturligtvis. Folk skriver artiklar i tidningar och tidskrifter, filmmanus och blogginlägg. I ord räknat kommenterar en del på internet lika mycket som en hel romansvit eller två. Överallt skrivna ord. Ord ord, ord. Vi kan drunkna i ord. Ord om sanna saker, om falskheter, om påhittade händelser och om faktiska fantasier. Det verkar, helt klart, som att det inte finns något sinande i detta flöde av text.

En av alla dessa som skriver och som vill skriva är jag. Det är inte mycket och det är inte ofta och det jag skriver, det hamnar här. Så sällan. För, vad svårt det är att komma igång, att hitta något att skriva om. Och hur ska jag formulera mig? Hur gör alla de där som skriver så mycket och så ofta? Hur gör de? Jag tittar på bokhyllan framför mig. Böcker, böcker böcker. Hur har de gjort?

Det är väl bara att skriva, tänker jag, som den riskskribent jag så gärna vill vara. Skärmen är bländande vit. Jag blundar, sträcker fram händerna mot tangentbordet, känner hur fingertopparna når de fyrkantiga knapparna. Kom igen nu! Jag öppnar ena ögat och kisar mot skärmen för att se om det hänt något. Jo, där står något. Jag lyfter ögonlocket lite till och läser. Något om en mugg, en blå med företagsreklam på. Det är en början, tänker jag. Och ett slut. Men inte en mitt.

.

lördag, mars 27, 2021

Duyou

"Om vi nu säger,  rent hypotetiskt alltså, att du kommer att leva upp till förebilden som du beskriver, skulle man då..."

"Ja."

"Skulle man då kunna säga att du är lika, ska vi säga åtråvärd?, som förebilden?"

"Minst sagt är jag det."

"Så, det tycker du?"

"Det tycker jag. Och inte bara tycker, det är så."

"Men inte riktigt än, va?"

"Inte än?"

"Du är ju inte skriven än."

"Så sant. Men jag finns där inne i ditt huvud. Det hänger på dig att få ut mig på papper eller plattform bara."

"Men vänta lite nu, om du nu kommer bli så åtråvärd, eller vad vi ska kalla det, när du skrivs ner av mig då är det ju jag som skapat det där åtråvärda. Det kommer ju från mig. Det är ju..."

"Stopp, vänta, vänta! Javisst, det är du som kommer skriva ner den där versionen av mig som sedan kommer vara så bra, så inspirerande, så bäst, precis som 'förebilden' allt är baserat på, men ingen kommer att bry sig om dig sedan. När jag väl finns på plats och glänser som förebilden du har till ordkombinationerna du skriver ner så är det bara jag som kommer att existera i folks medvetande. Du kommer att förpassas till periferin. Eller snarare: du kommer att få stanna i periferin. Var glad för det du. Jag kommer ta alla stötar. Goda så väl som onda. Ta nu och ät lite, sedan kan du börja med att jobba på mig i den version som kommer överträffa allt, allt utom en sak."

"Förebilden?"

"Ja, förebilden."


söndag, januari 03, 2021

För några få dolkar.

Framför mig på den långa bänken ligger en bok uppslagen. 50 står det längst ner på den vänstra sidan. Samma siffra som igår. Samma siffra som för två dagar sedan. Texten under rubriken Trefasmotor är oläst. Bilden på sidan är suddig trots att jag har den i blickfånget. På något sätt lyckas jag istället fokusera det som pågår i periferin. Där åker en hand upp från ett knä till en anteckningsbok som ligger på samma bänk som boken framför mig. Handen gör några drag med en penna och tas sedan tillbaka till knäet igen där pennan förvandlas till trumpinne. Benet som agerar trumma åker upp och ner som en symaskinsnål.  Samtidigt får den andra handens naglar och nagelband en grov manikyr av innehavarens mun. 

Hur ska jag gestalta en som honom, tänker jag och tittar på mitt anteckningsblock jag köpt just för sådana uppgifter. En person som han borde vara ett minimikrav att kunna måla upp i en roman eller novell. Jag vek upp en tom sida och lyfte en bläckpenna. Sedan tog det stopp. Alla mina tankar föll platt. Om jag inte kan det så kan jag lika gärna läsa om de där jävla trefasmotorerna. Jag suckade och drog boken mot mig men istället för att läsa i den lutade jag mig bakåt på stolen och böjde nacken så att jag tittade rakt upp i taket.  

"Nej, jag kan fan inte det här! Du får visa mig hur man ska göra."

Tony (låt oss kalla honom det) lutar pannan i den bitna handen och slår ett par slag på min arm med sin trumpinnepenna. Han läser matematik och hatar det. Det sista får jag höra minst en gång i kvarten. Mina egna trefasmotorstudier hade inte bara hamnat bakom mina gestaltningstankar i prioriteringskön utan även bakom min nyvunna roll som matematiklärare åt denne matematikhatande elev. De två äldre herrar som är anställda att hjälpa oss elever, är fullt upptagna med att sitta inne på sitt gemensamma kontor och göra, tja inte vet jag. 

För två veckor sedan hade Tony för första gången gått igenom dörren i bortre änden av klassrummet för att påbörja sin teoretiska färd mot elektrikeryrket. Platsen bredvid min var tom så han satte sig där efter det inledande mötet med våra lärare. Vi hälsade på varandra och han visade boken han fått med sig: Matematik för elektriker. Under de två första dagarna hade han haft de båda lärarna, en åt gången, hängandes vid vår bänk på heltid för att förklara de trigonometriska grunderna. Den tredje dagen hade de inte lämnat sitt lärarrum. Det var då jag fått ta över rollen som lärare. 

Tonys studier i matematik och mina försök att vara till hjälp mynnade allt som oftast ut i samtal som inte hade med vinklar att göra. Vid ett tillfälle berättade han om sin tid på en flyttfirma. Inte sällan, sa han, fick de åka till bostäder där någon ensam människa utan arvingar kolat och städa ur. Då och då hittade de ganska stora summor pengar undangömda i skåp och lådor. Naturligtvis skulle dessa lämnas in med alla övriga pinaler men eftersom ingen mer än de kände till pengarna hamnade de, jämnt fördelade, i deras egna fickor. Då jag undrade om det inte kändes fel tittade han på mig och log utan att säga något.

En morgon kom han sent, satte sig som ett S på sin stol och la sin mattebok på bänken utan att öppna den. Benet som brukade sy i fyrtakt var stilla. Jag som höll på att tvinga mig igenom ett kapitel om elföreskrifter tog en paus och frågade hur det var fatt.

"Min cykel har blivit stulen", sa han utan att röra sig.

"Åh, nej vad tråkigt. Har du anmält det?"

Han skakade på huvudet, öppnade sin mattebok och försjunk in bland cos och sinus. Jag lät det vara där och återvände till mina studier men ganska snart vände han sig mot mig med sin första fråga. Med linjal och gradskiva försökte jag förklara så gott jag kunde och förstod av matematiken för honom. Då jag var mitt inne i förhållandet mellan en cirkels omkrets och dess diameter - som jag höll på att rita - avbröt han mig.

"Det var inte min cykel."

Jag tittade på honom.

"Jag hade hittat den. Den stod i ett cykelställ. Olåst."

"Jaha?"

"Ja, jag tog den. Testade den lite och jag har aldrig cyklat på en så bra cykel. Så jag behöll den."

Cirkelns diameter passerade periferin.

"Jag hade planerat en cykelsemester i sommar. Nu blir den nog inte av."

Mina studier har alltså vid det här laget hunnit fram till men inte in på sidan 50. Året är 2014, det är maj och snart ska jag stänga min studiebok för alltid, lämna Tony till lärarna och dra på mig helt andra arbetskläder än de elektriker har. Fast ändå samma. Någon gestaltning vare sig av Tony eller något annat blir det nog inte för min del. Men det finns gott om folk som inte vill annat än att gestalta.