Påsen för sopor som vi har i köket är bara halvfull men det är ändå dags att slänga den. Jag har ställt den på diskbänken men ännu inte knutit ihop den. Kanske finns det något mer i vardagsrummet att lägga i? Jag går dit, jag ska ändå dit, för hon är ju där. Hon halvligger i sin favoritfåtölj och läser boken jag köpte för ett par veckor sedan. Hon tittar inte på mig. När jag sätter mig ner bredvid henne och tar hennes hand och smeker hennes arm ler hon lite. Men hennes blick lämnar inte sidorna. Ögonen vandrar över orden. Hon har redan kommit halvvägs in i berättelsen. Hon får en liten rynka i pannan då hon läser något som engagerar henne.
När hon tar sin hand från mig för att vända sida får jag inte tillbaka den utan den landar i ett vilande på magen istället. Där jag fann den. På ett fat på soffbordet ligger ett clementinskal skalat i ett stycke och bredvid det, på bordsskivan, en bit skrynkligt hushållspapper. Det är alltid något att lägga i soppåsen. Jag lägger pappret på fatet och tar det samtidigt som jag reser mig upp. Innan jag står rakt ger jag henne en sista puss. På pannan, på rynkan. Jag känner doften av hennes hår. Så går jag till köket, slänger skräpet i påsen och ställer tallriken i den tomma diskhon.
Allt är förberett. Jag har aldrig ägt mer än vad som får plats i en ryggsäck. Några ombyten underkläder, en handduk, tandkräm och tandborste. Mitt pass. En penna, en anteckningsbok och då och då en pocketbok. Nu finns allt detta packat i ryggsäcken. Övriga kläder har jag på mig. När jag står i hallen och knyter mina vinterkängor har jag ryggsäcken på min ena sida och soppåsen på den andra. Jackan hänger ännu på kroken bredvid hennes rock. Med jacka och ryggsäck påhängd lyfter jag upp soppåsen och tittar genom hallen in mot rummet hon sitter i. Detta är sista gången jag ser henne. Och det jag ser är hennes huvud, hjässan med det ljusa håret. Benan som jag kysst så många gånger. Doften av hennes hår.
"Jag går ut med soporna."
"OK."
Som väntat tittar hon inte upp. Jag slipper se det förvånade uttrycket hennes ansikte hade gett när hon sett mig resklar. Jag går... nu.
Mina nycklar hänger på kroken i nyckelskåpet. Jag kan därför inte öppna soprummet så jag ställer påsen vid ingången och fortsätter gå mot busshållplatsen. Hon kommer naturligtvis snart börja undra var jag är, för det tar inte mer än några minuter att gå ut med en påse skräp.
Självklart har jag inte lämnat henne i total tystnad och ovisshet. Jag har skrivit ett brev och ställt på köksbordet. Och nu när jag är inne på centralstationen för att borda mitt tåg ser jag henne framför mig, hur hon lyfter blicken från sidorna, sitter tyst och lyssnar. Hon lägger boken på bordet, uppslagen med sidorna neråt och tittar bort mot dörren. Ropar mitt namn. Reser sig och kollar i sovrummet. Hon måste tända eftersom det är svart där inne. Så går hon till hallen, öppnar dörren till badrummet. Kanske behöver hon använda det? Efter det passerar hon ytterdörren. Inte långt från den hänger nyckelskåpet men hon tittar inte i det, ser inte att min nyckelknippa hänger där. Lägger inte heller märke till att mina skor och jacka saknas. Istället går hon ut i köket och ser att den lilla ställningen vi har soppåsarna i står på diskbänken utan ny påse i. Underligt. Nu börjar hennes oro komma. Var är jag? Var är han? Suget efter något i kylskåpet försvann i och med det. Så ser hon ett kuvert på bordet med hennes namn på. Det står lutat mot en tom vas.
Redan när vi träffades på Bells beach bland solbadare och surfbrädor berättade jag vad som var viktigast för mig. Solen. Vågorna. Friheten. Hon har alltid vetat det så inget som står i brevet kommer som en nyhet. Jag har aldrig behövt ett förhållande med en människa på regelbunden basis. Aldrig sökt mig till familjeliv eller önskat barn. Bara barrel och bomb, sol och sand. När jag lämnade Sverige för tio år sedan var det för att aldrig återvända. Nu gör jag det igen och lämnar det närmaste en perfekt våg landet har att erbjuda bakom mig.
fredag, december 29, 2017
torsdag, december 28, 2017
Ett ord är taget två ord i taget
Ljudet dörren ger när jag stiger in här stör mig. Trögheten i gångjärnen visar på en sällan öppnad väg. Golvet under dörren när öppningen nästan är så stor att det går att ta sig in utan att gå med ena axeln före är förhöjt. Varför då? På grund av ålder. Och vatten. Jag sätter punkt efter de båda förra meningarna eftersom jag anser att svaren är bra. Det kanske beror på annat, dåligt snickeri, annan vanskötsel, men jag väljer bort det.
Golvet och de ovana gångjärnen stoppar upp dörrens möjlighet att öppnas stort och med lätthet. Dörren är fast. Jag stänger den inte efter mig utan går in. Här. Går in och tittar mig omkring. Tyst tar jag fram orden. Jag viskar fram dem. Vet inte vilka jag ska använda och jag vet inte var jag ska placera dem. Trots det gamla känns allt som nytt. En nybörjade, det är jag i sammanhanget, fast jag varit här förr.
Det finns böcker här inne. De står på hyllor, under damm. Skenet från min ficklampa träffar dem, fem och fem. En dammsugare står en bit in i ett annat rum, färdigpluggad i väggen. Slangen ser på mig med sin mun formad som ett O. Med sin mun? Det känns så. Foten, min, på strömbrytaren och motorn drar igång. Det luktar bränt, som det ska när en motor stått still ett tag och samlat damm. Med munstycket släpandes över böckerna klär jag av dem sin dammslöja.
De är välbekanta titlar. De har stått här länge, samlat damm och förvarat ord. Men det är inga viskande ord, inte som mina. När jag ser alla de där bokryggarna undrar jag om det verkligen behövs fler. Behövs det mer ord? Måste det skapas mening på mening? Är vi inte mättade nu? I vissa fall är vi ju det, onekligen. I vissa fall har tystnaden vunnit för alltid. Vissa tystnader är som en lisa för själen, andra får det att isa i själen.
Det verkar inte finnas plats för orden som jag så försiktigt tagit fram. Inte på någon hylla, inte i något rum. Jag sätter mig ner i en stol och lägger orden i knät. De, i plats för liten, på sig rör och i oordning hamnar. Som en dadaistisk dikt, tänker jag. Men jag är ingen poet, kan inte skapa poesi, så jag försöker lägga dem till rätta igen, fastän det är dåligt med utrymme. Några på låret, det vänstra, några på knäskålen, där kan de hänga, så lika dant på det högra. Några vill falla andra ligger still.
På ett bord intill står ett glas. Det är fyllt till hälften med kylskåpskall cola. Det borde kanske inte vara så men så är det. Jag sträcker mig efter det och för det mot munnen, sippar lite ur det, låtsas att det är vin, rött vin, och ställer tillbaka det på bordet. Ett underligt beteende. Glaset är ett ölglas med fot och inget vinglas. Och jag gillar inte vin, inte rött inte vitt. Ändå denna charad. Fast den är ju bara för mig, ingen ser, ingen alls.
Glaset är tomt och benen värker. Med ett svepande föser jag iväg orden så att de sprider sig över golvet. Nu finns där ingen mening längre. Stapplande går jag mot dörren. Jag smiter ut genom öppningen som jag också lämnar bakom mig, orörd. Nästa gång jag kommer hit kommer det säkert att se annorlunda ut. Allt kommer att vara som vanligt, men kännas som nytt. Gammalt som det är.
Golvet och de ovana gångjärnen stoppar upp dörrens möjlighet att öppnas stort och med lätthet. Dörren är fast. Jag stänger den inte efter mig utan går in. Här. Går in och tittar mig omkring. Tyst tar jag fram orden. Jag viskar fram dem. Vet inte vilka jag ska använda och jag vet inte var jag ska placera dem. Trots det gamla känns allt som nytt. En nybörjade, det är jag i sammanhanget, fast jag varit här förr.
Det finns böcker här inne. De står på hyllor, under damm. Skenet från min ficklampa träffar dem, fem och fem. En dammsugare står en bit in i ett annat rum, färdigpluggad i väggen. Slangen ser på mig med sin mun formad som ett O. Med sin mun? Det känns så. Foten, min, på strömbrytaren och motorn drar igång. Det luktar bränt, som det ska när en motor stått still ett tag och samlat damm. Med munstycket släpandes över böckerna klär jag av dem sin dammslöja.
De är välbekanta titlar. De har stått här länge, samlat damm och förvarat ord. Men det är inga viskande ord, inte som mina. När jag ser alla de där bokryggarna undrar jag om det verkligen behövs fler. Behövs det mer ord? Måste det skapas mening på mening? Är vi inte mättade nu? I vissa fall är vi ju det, onekligen. I vissa fall har tystnaden vunnit för alltid. Vissa tystnader är som en lisa för själen, andra får det att isa i själen.
Det verkar inte finnas plats för orden som jag så försiktigt tagit fram. Inte på någon hylla, inte i något rum. Jag sätter mig ner i en stol och lägger orden i knät. De, i plats för liten, på sig rör och i oordning hamnar. Som en dadaistisk dikt, tänker jag. Men jag är ingen poet, kan inte skapa poesi, så jag försöker lägga dem till rätta igen, fastän det är dåligt med utrymme. Några på låret, det vänstra, några på knäskålen, där kan de hänga, så lika dant på det högra. Några vill falla andra ligger still.
På ett bord intill står ett glas. Det är fyllt till hälften med kylskåpskall cola. Det borde kanske inte vara så men så är det. Jag sträcker mig efter det och för det mot munnen, sippar lite ur det, låtsas att det är vin, rött vin, och ställer tillbaka det på bordet. Ett underligt beteende. Glaset är ett ölglas med fot och inget vinglas. Och jag gillar inte vin, inte rött inte vitt. Ändå denna charad. Fast den är ju bara för mig, ingen ser, ingen alls.
Glaset är tomt och benen värker. Med ett svepande föser jag iväg orden så att de sprider sig över golvet. Nu finns där ingen mening längre. Stapplande går jag mot dörren. Jag smiter ut genom öppningen som jag också lämnar bakom mig, orörd. Nästa gång jag kommer hit kommer det säkert att se annorlunda ut. Allt kommer att vara som vanligt, men kännas som nytt. Gammalt som det är.
tisdag, december 05, 2017
Hungrande
1.
Alla försök hittills hade varit förgäves. Under det senaste ramlade han dessutom mot en hylla full med skolböcker vilka rasade ner över honom. Liggandes på rygg med en massa kurslitteratur över sig borde han förstått piken, att lära sig en läxa av alla misslyckanden. Men världen verkade fortfarande vara fylld av möjligheter för honom, även från den plats han nu befann sig på: raklång på golvet. Han föste bort de böcker som stannat på honom i sin färd från hyllplanen, för att kunna resa sig upp och börja på nytt. En dryg meter ovanför hans huvud var dock en av de få böcker som hållit sig kvar på väg att tappa greppet. En stor tung sak med hårda pärmar vägde mellan hylla och fall.
Trots hans minne av att boken såg ut att röra sig i slow motion mot honom hade han inte hunnit värja sig. Boken vred sig med ryggen neråt och vek ut sitt hårda omslag som vingar medan sidorna spred ut sig som en solfjäder ovanpå. Han träffades mitt i pannan.
Allt blev mörkt.
"... hallå, hur står det till?", ord ackompanjerade av ett par snabba kindsmällar.
"Aj! Vad gör du?"
"Är du OK? Varför ligger du här på golvet med alla böcker nerrivna?"
2.
Det fanns något i allt det där som hade hänt en gång i tiden, det var han övertygad om, något som en passande dag skulle flyta upp till ytan och tillsammans med honom förvandlas till guld och annat ädelt. Men vad? Och hur? Vad var det som saknades? Vad måste han göra och göra om? Hur ska allt vara arrangerat? Efter varje försök, som alla slutade i återvändsgränder (eller på golv under böcker) tog han sig tillbaka till den tomma gatan mellan de höga husen för att börja om på nytt. Neonskyltarna på tegelfasaderna blinkade ut alla frågor med ett bländande ljus. Orden reflekterades runt om i fönstren. Även i vattenpölarna kunde han se orden då de speglades mot honom. Han kunde dem utantill.
Längre fram på gatan såg han en öppning mellan två huskroppar. En ny väg. Där fanns möjligheten. Där måste den finnas. Han siktade in sig och förhoppningarna steg i takt med hastigheten på hans steg och övertygelsen av att äntligen ha hittat rätt. De första joggande stegen byttes snart ut mot ett snabbare språng. Andfådd gick han den sista biten och nådde så änden av det hus som följt honom på hans högra sida. Snart skulle han runda dess hörn och se vad som väntade mellan det och nästa hus.
Han stannade för att hämta andan, lutade sig mot stuprännan som löpte längs väggen bara en halvmeter från hörnet. En tomburk togs av vinden och rullade ner med ett skramlande från trottoaren på andra sidan. Han följde dess väg över gatan. Det här, tänkte han, är det sista jag ser innan det nya början. Han gjorde sig redo och började gå mot hörnet och in i det han visste skulle bli till något bra, till något utöver det vanliga, till något av en succé. Med en hand som varsamt smekte en ömmande bula i pannan stegade han så in mellan husen. Han var på väg, på ny väg.
3.
Fem, max tio meter in i gränden hängde en brandstege på fasaden. De skruvar och muttrar som en gång i tiden höll fast den var nu antingen borta eller av rost angripna. Vindpust efter vindpust utmanade dess existens på väggen. Ikväll skulle den inte längre orka hålla emot. Men den ville inte falla rakt ner på den hårda asfalten, den ville landa mjukt. Borta i korsningen såg lejdaren en man precis runda hörnet. Det här är min chans, tänkte den, och gjorde sig klar för fall.
Alla försök hittills hade varit förgäves. Under det senaste ramlade han dessutom mot en hylla full med skolböcker vilka rasade ner över honom. Liggandes på rygg med en massa kurslitteratur över sig borde han förstått piken, att lära sig en läxa av alla misslyckanden. Men världen verkade fortfarande vara fylld av möjligheter för honom, även från den plats han nu befann sig på: raklång på golvet. Han föste bort de böcker som stannat på honom i sin färd från hyllplanen, för att kunna resa sig upp och börja på nytt. En dryg meter ovanför hans huvud var dock en av de få böcker som hållit sig kvar på väg att tappa greppet. En stor tung sak med hårda pärmar vägde mellan hylla och fall.
Trots hans minne av att boken såg ut att röra sig i slow motion mot honom hade han inte hunnit värja sig. Boken vred sig med ryggen neråt och vek ut sitt hårda omslag som vingar medan sidorna spred ut sig som en solfjäder ovanpå. Han träffades mitt i pannan.
Allt blev mörkt.
"... hallå, hur står det till?", ord ackompanjerade av ett par snabba kindsmällar.
"Aj! Vad gör du?"
"Är du OK? Varför ligger du här på golvet med alla böcker nerrivna?"
2.
Det fanns något i allt det där som hade hänt en gång i tiden, det var han övertygad om, något som en passande dag skulle flyta upp till ytan och tillsammans med honom förvandlas till guld och annat ädelt. Men vad? Och hur? Vad var det som saknades? Vad måste han göra och göra om? Hur ska allt vara arrangerat? Efter varje försök, som alla slutade i återvändsgränder (eller på golv under böcker) tog han sig tillbaka till den tomma gatan mellan de höga husen för att börja om på nytt. Neonskyltarna på tegelfasaderna blinkade ut alla frågor med ett bländande ljus. Orden reflekterades runt om i fönstren. Även i vattenpölarna kunde han se orden då de speglades mot honom. Han kunde dem utantill.
Längre fram på gatan såg han en öppning mellan två huskroppar. En ny väg. Där fanns möjligheten. Där måste den finnas. Han siktade in sig och förhoppningarna steg i takt med hastigheten på hans steg och övertygelsen av att äntligen ha hittat rätt. De första joggande stegen byttes snart ut mot ett snabbare språng. Andfådd gick han den sista biten och nådde så änden av det hus som följt honom på hans högra sida. Snart skulle han runda dess hörn och se vad som väntade mellan det och nästa hus.
Han stannade för att hämta andan, lutade sig mot stuprännan som löpte längs väggen bara en halvmeter från hörnet. En tomburk togs av vinden och rullade ner med ett skramlande från trottoaren på andra sidan. Han följde dess väg över gatan. Det här, tänkte han, är det sista jag ser innan det nya början. Han gjorde sig redo och började gå mot hörnet och in i det han visste skulle bli till något bra, till något utöver det vanliga, till något av en succé. Med en hand som varsamt smekte en ömmande bula i pannan stegade han så in mellan husen. Han var på väg, på ny väg.
3.
Fem, max tio meter in i gränden hängde en brandstege på fasaden. De skruvar och muttrar som en gång i tiden höll fast den var nu antingen borta eller av rost angripna. Vindpust efter vindpust utmanade dess existens på väggen. Ikväll skulle den inte längre orka hålla emot. Men den ville inte falla rakt ner på den hårda asfalten, den ville landa mjukt. Borta i korsningen såg lejdaren en man precis runda hörnet. Det här är min chans, tänkte den, och gjorde sig klar för fall.
torsdag, oktober 12, 2017
Bildord
Vi går bredvid varandra du och jag. Mellan husen i stan och mellan husen där vi bor. Vi träder in bland träden i en park och andas in den friska höstluften tillsammans. Så utbrister jag: ”Vilken underbar höstdag!”
Du har något på näsan, jag vet inte vad för jag är för långt ifrån för att kunna se. Jag närmar mig dig, lutar mig fram mot dig. Det står något där, längs din näsrygg. Jag läser orden för dig, för oss: ”Vilken underbar höstdag!”
”Jag vet”, säger du och jag förstår såklart inte. Inte till att börja med i alla fall. Men så går det upp ett ljus för mig. Vi går ju här i ord, med ord, du och jag och inte på något annat sätt. I ord. Ja, vi existerar endast i ord. Och tankar. Så jag anpassar mig, för din näsas skull.
Vi går bredvid varandra du och jag. Mellan husen i stan och mellan husen där vi bor. Vi träder in bland träden i en park och andas in den friska höstluften tillsammans. Jag vänder mig mot dig och ler, tar ett hoppsteg framåt samtidigt som jag slår ut med armarna. Jag gör en piruett och brister ut i sång: ”The höst is alive with the sound of music”. Med snurrande rörelser och armarna ut och huvudet böjt bakåt så att jag ser upp mot trädkronorna fortsätter jag sådär några varv framåt gatan. Då jag lugnat ner mig stannar jag, tittar på dig och avslutar min sång med orden ”you fill my hart with the sound of music”.
Hemma igen, nere under en filt med varm choklad i koppar på bordet läser vi om vad vi varit med om. Vi har var sin kudde att gömma oss bakom när det blir för mycket. Men, åtminstone, din näsa är ren och fin. Så väldigt fin.
Du har något på näsan, jag vet inte vad för jag är för långt ifrån för att kunna se. Jag närmar mig dig, lutar mig fram mot dig. Det står något där, längs din näsrygg. Jag läser orden för dig, för oss: ”Vilken underbar höstdag!”
”Jag vet”, säger du och jag förstår såklart inte. Inte till att börja med i alla fall. Men så går det upp ett ljus för mig. Vi går ju här i ord, med ord, du och jag och inte på något annat sätt. I ord. Ja, vi existerar endast i ord. Och tankar. Så jag anpassar mig, för din näsas skull.
Vi går bredvid varandra du och jag. Mellan husen i stan och mellan husen där vi bor. Vi träder in bland träden i en park och andas in den friska höstluften tillsammans. Jag vänder mig mot dig och ler, tar ett hoppsteg framåt samtidigt som jag slår ut med armarna. Jag gör en piruett och brister ut i sång: ”The höst is alive with the sound of music”. Med snurrande rörelser och armarna ut och huvudet böjt bakåt så att jag ser upp mot trädkronorna fortsätter jag sådär några varv framåt gatan. Då jag lugnat ner mig stannar jag, tittar på dig och avslutar min sång med orden ”you fill my hart with the sound of music”.
Hemma igen, nere under en filt med varm choklad i koppar på bordet läser vi om vad vi varit med om. Vi har var sin kudde att gömma oss bakom när det blir för mycket. Men, åtminstone, din näsa är ren och fin. Så väldigt fin.
onsdag, maj 03, 2017
Ett oläsbart stycke
Så förvånad han kommer att bli! Tanken återkommer hela tiden. Så förvånad han kommer att bli! I min hand har jag ett paket, inte större än en tändsticksask, noga inslaget i presentpapper. Ett snöre lagt i kors håller det samman. Pappret är grönt och snöret rött.
- Varsågod, säger jag och sträcker fram presenten till honom där han står i dörröppningen.
- Men tack! Han ler och lyfter sina ögonbryn så att pannan rynkas, tittar snabbt på presenten, på mig och tillbaka på presenten.
- Kom in, kom in, välkommen! Han backar från dörröppningen och låter mig stiga in i hallen. I en spegel på väggen alldeles intill ytterdörren ser jag hans profil och förundras över hur lik han är den där enerverande historikern som dyker upp i TV då och då. Vad är det han heter nu igen? Under tiden som jag tar av mig min jacka och mina skor funderar jag på det där namnet. Samtidigt öppnas dörren till toaletten och ut kommer en kvinna jag vagt känner igen. Hon tar några steg mot mig, sträcker fram sin han och säger då jag tagit emot den:
- Lotta, hej.
- Dick Harrison, replikerar jag.
- Varsågod, säger jag och sträcker fram presenten till honom där han står i dörröppningen.
- Men tack! Han ler och lyfter sina ögonbryn så att pannan rynkas, tittar snabbt på presenten, på mig och tillbaka på presenten.
- Kom in, kom in, välkommen! Han backar från dörröppningen och låter mig stiga in i hallen. I en spegel på väggen alldeles intill ytterdörren ser jag hans profil och förundras över hur lik han är den där enerverande historikern som dyker upp i TV då och då. Vad är det han heter nu igen? Under tiden som jag tar av mig min jacka och mina skor funderar jag på det där namnet. Samtidigt öppnas dörren till toaletten och ut kommer en kvinna jag vagt känner igen. Hon tar några steg mot mig, sträcker fram sin han och säger då jag tagit emot den:
- Lotta, hej.
- Dick Harrison, replikerar jag.
onsdag, april 19, 2017
Konstkö och konstrad
- Grattis! Grattis till körkortet!
- Tack så mycket!
- Vad roligt med körkort. Var det svårt? Var körde du upp?
- Nej, det var inte särskilt svårt. Jag körde upp här i Göteborg och har övningskört en hel del den senaste tiden så allt kändes som en vanlig övningskörning. Jag visste precis var jag skulle köra och vad som väntade.
- Så bra. Vad händer nu då? Vad ska du göra? Köpa bil?
- Nej, det blir nog ingen bil för mig. Inte än på ett tag i alla fall. Men jag tänkte att jag skulle skriva om det här på min nya blogg.
- Om att ta körkort?
- Ja.
- Ok.
- Du verkar skeptisk?
- Nja. Det är bara... äh, det var inget.
- Jo, säg nu.
- Ok. Om du tänkter skriva om detta. Eller om vad som helst, så är det bra att veta att även om du menar det du skriver till hundra procent så kommer det inte att vara eller betyda det när det har förvandlats från dina tankar till ord på ett papper. Eller på blogg... i blogg.
- Nu tror jag inte att jag fattar vad du menar.
- Jo alltså, så här: om du ska skriva om att ta körkort, eller åka bil på en väg, eller gå på en stig, eller stå i en kassakö eller vad som helst så kommer folk som läser det att tolka sig en bit bort från det som var din avsikt med texten. De kommer att lägga in vad som helst. Nej, kanske inte vad som helst. Men något annat i alla fall. Det här med att resa till exempel, att ta sig fram på en väg, det kommer att tolkas som livet och allt som händer under färden får stå som symboler för livets olika upp- och nergångar. En text kommer alltid att ses som en metafor för något annat.
- Är du allvarlig nu? Skulle mina erfarenheter i bilskolan tolkas som om det var mitt liv i övrigt jag skrev om, menar du? Varför det?
- För att vi människor är funtade så.
- Inte jag.
- Jo, det är du. Väl?
- Det tror jag inte. Och jag tror inte att alla andra är det heller. En del kanske. Några få som sitter och läser dikter och böcker av svåra författare. Lyssna här förresten.
En diktafon tas upp ur en byxficka och visas för den andre.
- Jag har spelat in hela den här konversationen för att...
- Varför då, avbryter den andre och får en djup rynka mellan ögonen.
- För att jag tänkte ha det vi sa som inledning till min körkortsblogg. Om det blev bra förståss. Men det jag undrar nu är om jag skriver ner det vi sa, ord för ord, vilket jag kan göra, skulle det då tolkas som något annat menar du?
- Ja, det är jag övertygad om.
- Ok, men då skriver jag ner det på bloggen, nu med en gång. Om det är ok för dig?
- Det är ok.
Kvinnan med diktafonen går till sin dator och loggar in på sin nyskapta blogg. På skrivbordet, bredvid datorns tangentbord, lägger hon diktafonen, trycker på play, lyssnar och skriver av orden som kommer ur den lilla högtalaren. Det blir många stopp och återlyssningar innan det är klart. Den sista fullständigt inspelade meningen är "lyssna här förresten", efter de orden hörs ett högt ljud, förmodligen från handen som sträcker sig ner i fickan för att plocka upp inspelningsapparaten.
Så, nu var det gjort, tänker hon när hon skrivit klart och läst igenom texten några gånger. Hon för den lilla pilen på skärmen till publicera-knappen och trycker. Nu är de ute i cyberrymden redo att tolkas av dem som vill och läsas bokstavligt för oss andra.
- Tack så mycket!
- Vad roligt med körkort. Var det svårt? Var körde du upp?
- Nej, det var inte särskilt svårt. Jag körde upp här i Göteborg och har övningskört en hel del den senaste tiden så allt kändes som en vanlig övningskörning. Jag visste precis var jag skulle köra och vad som väntade.
- Så bra. Vad händer nu då? Vad ska du göra? Köpa bil?
- Nej, det blir nog ingen bil för mig. Inte än på ett tag i alla fall. Men jag tänkte att jag skulle skriva om det här på min nya blogg.
- Om att ta körkort?
- Ja.
- Ok.
- Du verkar skeptisk?
- Nja. Det är bara... äh, det var inget.
- Jo, säg nu.
- Ok. Om du tänkter skriva om detta. Eller om vad som helst, så är det bra att veta att även om du menar det du skriver till hundra procent så kommer det inte att vara eller betyda det när det har förvandlats från dina tankar till ord på ett papper. Eller på blogg... i blogg.
- Nu tror jag inte att jag fattar vad du menar.
- Jo alltså, så här: om du ska skriva om att ta körkort, eller åka bil på en väg, eller gå på en stig, eller stå i en kassakö eller vad som helst så kommer folk som läser det att tolka sig en bit bort från det som var din avsikt med texten. De kommer att lägga in vad som helst. Nej, kanske inte vad som helst. Men något annat i alla fall. Det här med att resa till exempel, att ta sig fram på en väg, det kommer att tolkas som livet och allt som händer under färden får stå som symboler för livets olika upp- och nergångar. En text kommer alltid att ses som en metafor för något annat.
- Är du allvarlig nu? Skulle mina erfarenheter i bilskolan tolkas som om det var mitt liv i övrigt jag skrev om, menar du? Varför det?
- För att vi människor är funtade så.
- Inte jag.
- Jo, det är du. Väl?
- Det tror jag inte. Och jag tror inte att alla andra är det heller. En del kanske. Några få som sitter och läser dikter och böcker av svåra författare. Lyssna här förresten.
En diktafon tas upp ur en byxficka och visas för den andre.
- Jag har spelat in hela den här konversationen för att...
- Varför då, avbryter den andre och får en djup rynka mellan ögonen.
- För att jag tänkte ha det vi sa som inledning till min körkortsblogg. Om det blev bra förståss. Men det jag undrar nu är om jag skriver ner det vi sa, ord för ord, vilket jag kan göra, skulle det då tolkas som något annat menar du?
- Ja, det är jag övertygad om.
- Ok, men då skriver jag ner det på bloggen, nu med en gång. Om det är ok för dig?
- Det är ok.
Kvinnan med diktafonen går till sin dator och loggar in på sin nyskapta blogg. På skrivbordet, bredvid datorns tangentbord, lägger hon diktafonen, trycker på play, lyssnar och skriver av orden som kommer ur den lilla högtalaren. Det blir många stopp och återlyssningar innan det är klart. Den sista fullständigt inspelade meningen är "lyssna här förresten", efter de orden hörs ett högt ljud, förmodligen från handen som sträcker sig ner i fickan för att plocka upp inspelningsapparaten.
Så, nu var det gjort, tänker hon när hon skrivit klart och läst igenom texten några gånger. Hon för den lilla pilen på skärmen till publicera-knappen och trycker. Nu är de ute i cyberrymden redo att tolkas av dem som vill och läsas bokstavligt för oss andra.
lördag, mars 25, 2017
Befinna sig
I detta inlägg tänkte jag berätta om när man inte vet något eller när man inte har koll på läget men man tror sig veta eller ha koll på det. Ja, jag tänkte att det kunde vara en bra idé. Som exempel tar jag en sak jag varit med om. Hänger du med?
För några veckor sedan, en ganska vanlig lördag, var jag sugen på allt möjligt onyttigt att äta. Bot råddes på detta genom att gå ner till torget en bit från där jag bor och handla. Det blev choklad, dricka, smågodis och en påse ostbågar. Men jag var ju hungrig också, så jag gick till pizzerian i ingången bredvid mataffären. Där behövde jag inte säga vad jag skulle ha utan fick frågan:
- Altonno?
- Ja, sa jag och satte mig ner för att vänta. Eftersom jag bestämt mig att köpa pizza under tiden som jag gick bland godishyllorna i butiken valde jag en flergångskasse att bära hem varorna i. Den är ju lite större en engångarna och det får faktiskt plats en pizzakartong däri, om man knör på rätt sätt.
En varm pizzakartong på choklad och dricka? Nej, det ville jag inte ha, så jag la ostbågspåsen mellan, som isolering. För att den skulle komma att bli lite varm gjorde ju inte så mycket. Värre med smält choklad och ljumna drycker i så fall.
Det är här exemplet dyker upp.
Jag trodde att jag löst det där bra. Att jag skyddat varor från värme och en varm pizza från att kylas ner med hjälp av en harmlös ostbågspåse. Allt ok, med andra ord. Men så var det inte. Vad jag nu gjort blev helt fel. Visst pizzan och chokladen var i och för sig duktigt skilda från varandra men, ska det visa sig, och detta har jag tagit reda på efteråt:
En pizza är någonstans mellan 90 - 95 grader varm på undersidan när den tas ut ur ugnen och läggs ner i en pizzakartong. Då den nu inte längre värms tappar den i grader hela tiden men tack vare kartongens lilla isolering går det långsammare än om den legat på en tallrik. Efter tio minuter i kartong och rumstemperatur är pizzatemperaturen cirka 70 grader. Dessa grader sprider sig till sin omgivning naturligtvis och i pizzans omgivning fanns närmast en påse ostbågar.
Ostbågar är gjorda att förvaras i rumstemperatur. Efter att de har producerats, svalnat och hällts i påse ska de inte hettas upp till mer än trettio grader. Skulle detta ske, att ostbågarna utsätts för högre temperatur än så, bildas en syra, om än svag, som kan ge en laxerande effekt. Ingen större fara men inte vad man önskar sig en kväll som var tänkt att ägnas åt lördagsmys.
Vem vet om något sådant? De som jobbar på ostbågsfabriken möjligtvis. Skulle någon frågat mig om detta innan jag själv utsatte mig för det så skulle jag förmodligen svarat, utan att ha koll, men som om jag hade koll med ett "nej då, klart det inte är så". Eller något. För även om jag inte kan alla kemiska iscensättningar av vad som händer i mat när den värms eller kyls så inbillar jag mig sällan något sådant. Den så ofta vilseledande intuitionen vill gärna lägga sig i med att delge sina slutsater dragna av helt andra premisser än de nödvändiga.
Fast det är naturligtvis inte sant det där. Alltså hur många grader en nybakad pizza är, att en syra skulle bildas i ostbågar och ge laxerande effekt. Inget har jag råkat ut för eller kollat upp. Det mesta av det där är bara påhitt. Varför det? Jo, för att detta är en blogg och här kan jag göra så, hur mycket jag vill. Och så gör jag. Sånt är mitt bloggjag. En aning med verklighet blandat med en klump av fantasi, eller lögn om du så vill. Sedan är det upp till var och en att tro eller misstro.
För några veckor sedan, en ganska vanlig lördag, var jag sugen på allt möjligt onyttigt att äta. Bot råddes på detta genom att gå ner till torget en bit från där jag bor och handla. Det blev choklad, dricka, smågodis och en påse ostbågar. Men jag var ju hungrig också, så jag gick till pizzerian i ingången bredvid mataffären. Där behövde jag inte säga vad jag skulle ha utan fick frågan:
- Altonno?
- Ja, sa jag och satte mig ner för att vänta. Eftersom jag bestämt mig att köpa pizza under tiden som jag gick bland godishyllorna i butiken valde jag en flergångskasse att bära hem varorna i. Den är ju lite större en engångarna och det får faktiskt plats en pizzakartong däri, om man knör på rätt sätt.
En varm pizzakartong på choklad och dricka? Nej, det ville jag inte ha, så jag la ostbågspåsen mellan, som isolering. För att den skulle komma att bli lite varm gjorde ju inte så mycket. Värre med smält choklad och ljumna drycker i så fall.
Det är här exemplet dyker upp.
Jag trodde att jag löst det där bra. Att jag skyddat varor från värme och en varm pizza från att kylas ner med hjälp av en harmlös ostbågspåse. Allt ok, med andra ord. Men så var det inte. Vad jag nu gjort blev helt fel. Visst pizzan och chokladen var i och för sig duktigt skilda från varandra men, ska det visa sig, och detta har jag tagit reda på efteråt:
En pizza är någonstans mellan 90 - 95 grader varm på undersidan när den tas ut ur ugnen och läggs ner i en pizzakartong. Då den nu inte längre värms tappar den i grader hela tiden men tack vare kartongens lilla isolering går det långsammare än om den legat på en tallrik. Efter tio minuter i kartong och rumstemperatur är pizzatemperaturen cirka 70 grader. Dessa grader sprider sig till sin omgivning naturligtvis och i pizzans omgivning fanns närmast en påse ostbågar.
Ostbågar är gjorda att förvaras i rumstemperatur. Efter att de har producerats, svalnat och hällts i påse ska de inte hettas upp till mer än trettio grader. Skulle detta ske, att ostbågarna utsätts för högre temperatur än så, bildas en syra, om än svag, som kan ge en laxerande effekt. Ingen större fara men inte vad man önskar sig en kväll som var tänkt att ägnas åt lördagsmys.
Vem vet om något sådant? De som jobbar på ostbågsfabriken möjligtvis. Skulle någon frågat mig om detta innan jag själv utsatte mig för det så skulle jag förmodligen svarat, utan att ha koll, men som om jag hade koll med ett "nej då, klart det inte är så". Eller något. För även om jag inte kan alla kemiska iscensättningar av vad som händer i mat när den värms eller kyls så inbillar jag mig sällan något sådant. Den så ofta vilseledande intuitionen vill gärna lägga sig i med att delge sina slutsater dragna av helt andra premisser än de nödvändiga.
Fast det är naturligtvis inte sant det där. Alltså hur många grader en nybakad pizza är, att en syra skulle bildas i ostbågar och ge laxerande effekt. Inget har jag råkat ut för eller kollat upp. Det mesta av det där är bara påhitt. Varför det? Jo, för att detta är en blogg och här kan jag göra så, hur mycket jag vill. Och så gör jag. Sånt är mitt bloggjag. En aning med verklighet blandat med en klump av fantasi, eller lögn om du så vill. Sedan är det upp till var och en att tro eller misstro.
onsdag, mars 22, 2017
Fromma önskningar
Kapitel 2
Papprena låg utspridda på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet. Mattan tittade fram som små öar mellan arken här och där. Han klev försiktigt med fötterna placerade på dessa öar för att inte skapa vågor i pappershavet.
Nej, jag kan inte göra såhär, hoppa över kapitel ett och börja på två. Jag får bläddra tillbaka till början och läsa därifrån.
Kapitel 1
Ögonen for upp och hakan ner. Axlarna var nära på att träffa öronen och armarna vispade i mörkret. Från sömn till vaken på en bråkdels sekund. Han drog efter andan. Vad är klockan, tänkte han och sökte sin mobil med en fumlande hand. Pannan såg ut som en spegel på grund av all svett...
Sådär ja, nu har jag läst både kapitel 1 och 2. I rätt ordning. Men istället för att skriva ned dem ord för ord kan jag summera allt för dig:
Vi får i bokens inledning bekanta oss med en man som rest till en liten stad någonstans i Sverige. Han känner ingen där, vilket är bra och han bor på ett hotell i stadens centrum. Meningen är att han ska skriva en bok om en man som kommer till en liten stad, tar in på hotell och börjar skriva på ett teatermanus. Pjäsen ska handla om en man som dagarna i ända sitter vid sin dator och försöker värka fram blogginlägg att publicera. Det går tyvärr inte så bra för bloggaren eftersom han inte vet vad han ska skriva om. För att råda bot på det tänker bloggaren att det kanske skulle vara en god idé att byta sin storstadsmiljö mot något annat. Varför inte en liten stad med ett centralt beläget hotell? Bloggaren hittar en sådan stad och åker dit, hyr ett rum, loggar in på hotellets wifi och ser hur orden med ens sätter igång att flöda. Flöda om en person som tillfälligt bor i ett hotellrum i en liten stad och är där för att läsa en bok. Personen börjar läsningen på kapitel två istället för på kapitel ett, men ångrar sig ganska snabbt. När han läst de båda kapitlen, i menad ordning, tar han en liten läspaus för att summera kapitlen och sitt läsande av dem med några ord på ett papper. Därefter gör han lika dant med bokens alla följande kapitel. Till slut ligger det papper utspridda över hela rummet, på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet.
Papprena låg utspridda på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet. Mattan tittade fram som små öar mellan arken här och där. Han klev försiktigt med fötterna placerade på dessa öar för att inte skapa vågor i pappershavet.
Nej, jag kan inte göra såhär, hoppa över kapitel ett och börja på två. Jag får bläddra tillbaka till början och läsa därifrån.
Kapitel 1
Ögonen for upp och hakan ner. Axlarna var nära på att träffa öronen och armarna vispade i mörkret. Från sömn till vaken på en bråkdels sekund. Han drog efter andan. Vad är klockan, tänkte han och sökte sin mobil med en fumlande hand. Pannan såg ut som en spegel på grund av all svett...
Sådär ja, nu har jag läst både kapitel 1 och 2. I rätt ordning. Men istället för att skriva ned dem ord för ord kan jag summera allt för dig:
Vi får i bokens inledning bekanta oss med en man som rest till en liten stad någonstans i Sverige. Han känner ingen där, vilket är bra och han bor på ett hotell i stadens centrum. Meningen är att han ska skriva en bok om en man som kommer till en liten stad, tar in på hotell och börjar skriva på ett teatermanus. Pjäsen ska handla om en man som dagarna i ända sitter vid sin dator och försöker värka fram blogginlägg att publicera. Det går tyvärr inte så bra för bloggaren eftersom han inte vet vad han ska skriva om. För att råda bot på det tänker bloggaren att det kanske skulle vara en god idé att byta sin storstadsmiljö mot något annat. Varför inte en liten stad med ett centralt beläget hotell? Bloggaren hittar en sådan stad och åker dit, hyr ett rum, loggar in på hotellets wifi och ser hur orden med ens sätter igång att flöda. Flöda om en person som tillfälligt bor i ett hotellrum i en liten stad och är där för att läsa en bok. Personen börjar läsningen på kapitel två istället för på kapitel ett, men ångrar sig ganska snabbt. När han läst de båda kapitlen, i menad ordning, tar han en liten läspaus för att summera kapitlen och sitt läsande av dem med några ord på ett papper. Därefter gör han lika dant med bokens alla följande kapitel. Till slut ligger det papper utspridda över hela rummet, på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet.
fredag, mars 17, 2017
Avbruten filippik
"Jag skulle vilja be dig att inte läsa följande text..."
'följande text', ska jag skriva så? låter inte det lite väl skitenödigt? som om det jag skriver är så viktigt och formellt... äh, jag måste fortsätta
"Jag skulle vilja be dig att inte läsa texten nedan"
skulle det vara bättre?
"eftersom missförstånd kan uppstå"
eller
"så lätt kan uppstå"
lite bättre
"och då du senast valde att förstå min text på helt fel sätt utgår jag från att du inte är lika skarp i huvudet som jag tidigare trott"
nej så kan jag absolut inte skriva, hur skulle det se ut? var är jag nu? bort med det där sista, jag tar det igen
"Helst vill jag att du inte läser texten nedan då missförstånd lätt kan uppstå. Du är naturligtvis fri att göra som du vill men härmed anser jag att du är varnad."
det får vara bra så. nu måste jag bara komma på en text nedan, värd att varna för, också
'följande text', ska jag skriva så? låter inte det lite väl skitenödigt? som om det jag skriver är så viktigt och formellt... äh, jag måste fortsätta
"Jag skulle vilja be dig att inte läsa texten nedan"
skulle det vara bättre?
"eftersom missförstånd kan uppstå"
eller
"så lätt kan uppstå"
lite bättre
"och då du senast valde att förstå min text på helt fel sätt utgår jag från att du inte är lika skarp i huvudet som jag tidigare trott"
nej så kan jag absolut inte skriva, hur skulle det se ut? var är jag nu? bort med det där sista, jag tar det igen
"Helst vill jag att du inte läser texten nedan då missförstånd lätt kan uppstå. Du är naturligtvis fri att göra som du vill men härmed anser jag att du är varnad."
det får vara bra så. nu måste jag bara komma på en text nedan, värd att varna för, också
torsdag, mars 16, 2017
Nitton och tjugotvå
Det är söndag... nej, det är lördag. Eller är det måndag? Tisdag? Oavsett vilket, vi börjar en helt annan dag.
Fredag.
Det är fredag och jag är nyss utstämplad till friheten, till helgens frihet. Men den efterlängtade helgkänslan vill inte infinna sig hos mig när jag står i omklädningsrummet och byter om. Inte som den brukar. För varje plagg jag tar av mig, för varje klädtrasa jag hänger in i skåpet så fylls den på, helgkänslan. I vanliga fall. Men denna fredag gäller annat. Och det är mitt fel.
I duschen blir jag kvar längre än vanligt. Mina tankar förbannar mig och mitt val för kvällen. Med huvudet böjt bakåt så att vattenstrålarna träffar ansiktet går jag igenom kvällens agenda och längtar samtidigt till en vanlig fredagskväll.
En vanlig fredagskväll.
Efter dusch och påklädd mina egna kläder går jag genom korridoren bort från omklädningsrummet. I kuvösen på min högra sida sitter säljarna vid sina bord och lismar och ljuger för kunder i telefon en timme till. De är dock färre på fredagar. Jag skickar iväg ett "trevlig helg" när jag passerar deras öppna dörr, utan att veta om det träffar och utan att bry mig om något i retur.
Så trappan ner, ett "Hej då" plus en vinkande hand till butikspersonalen och äntligen ut genom dörrarna över asfalten mot grindarna och ut på stigen som går längs bilvägen, stigen som får agera trottoar (någon asfalterad finns naturligtvis inte, gångtrafikanter är teoretiskt avskaffade i detta industriområde).
I slutet av vägen har det trots allt dykt upp en trottoar. Lera och jord blir till asfalt och höjs en aning över körfältet och avskiljs med kantsten. Den dyker upp cirka femtio meter från korsningen där jag måste göra ett vägval. Till vänster är lika med hem, till höger in till stan.
Vanlig fredag - oftast höger. In mot Hisingens stora buss- och spårvagnsknut, på en buss och av efter bron. In bland husen i de folktomma kvarteren mellan Lilla Bommen och Gustav Adolfs torg. Ett besök bland filmer och vidare längs gator bort därifrån. Skymningen börjar falla och barer fylls. Min promenad tillsammans med hela arbetsveckan känns i rygg och ben. Och jag är hungrig. I ett café fullt med tomma stolar och bord sätter jag mig med en avancerad smörgås och en dricka utan socker. Lugnet infinner sig. Och tröttheten gör sig än mer påmind. Speciellt efter att maten är uppäten. Jag åker hem och somnar. Framför TV:n.
Denna fredagskväll.
Vid vägskälet har jag inget val. Det blir vänster. Allt är förberett. Jag kommer hem till ett dukat bord och en städad lägenhet. På balkongen såväl som i kylen: utlovad öl, läsk, sprit, vin. På bord och bänk: utlovad chips, ostbågar, jordnötsringar. Med mera. Dricka och tilltugg nog för trettio personer. Eller fler. Men så många kommer naturligtvis inte.
Det blev fel, i huvudet, och jag bjöd hem alla jag känner plus några till. Alla. Alla i min mobillista, alla i min mejllista och alla på fejsbok plus några till. Ja, jag bjöd till och med sådana personer som jag inte längre har i min mobil, mejl eller som inte längre är mina fejsbokvänner. Och personer som är vagt, vagt bekanta till bekanta. Alla i en enda stor hybrisinvit. Med något eller några få, få undantag.
I mass-sms, massmejl och massuppmaningar på fejsbok gav jag dem min inbjudan utan att de behövde o.s.a. Ja, jag var väldigt noga med att påpeka att de inte, inte!, skulle svara. Bara kom om ni vill. Ändå svarar många med ett jättestort tack men tyvärr så kan jag inte den kvällen, men vi får ses en annan gång. Och några, sex stycken tackar ja. Men en ångrar sig ganska snart och sedan en till. Kvar är fyra varav en kanske kommer.
Klockan är 19. Den utsatta tiden är slagen och jag hoppas på att ingen kommer. Att bo på Hisingen, i Backa, är ju ändå lite som att bo i världens ände. Det är inget ställe du har vägarna förbi för att sedan fortsätta in till stan från. Och alla bor någon annanstans. Ingen jag känner bor i Backa, ingen har någon naturlig väg hit eller genom här. Ändå knackar det på dörren (ringklockan är trasig) 19.21.
Fredag.
Det är fredag och jag är nyss utstämplad till friheten, till helgens frihet. Men den efterlängtade helgkänslan vill inte infinna sig hos mig när jag står i omklädningsrummet och byter om. Inte som den brukar. För varje plagg jag tar av mig, för varje klädtrasa jag hänger in i skåpet så fylls den på, helgkänslan. I vanliga fall. Men denna fredag gäller annat. Och det är mitt fel.
I duschen blir jag kvar längre än vanligt. Mina tankar förbannar mig och mitt val för kvällen. Med huvudet böjt bakåt så att vattenstrålarna träffar ansiktet går jag igenom kvällens agenda och längtar samtidigt till en vanlig fredagskväll.
En vanlig fredagskväll.
Efter dusch och påklädd mina egna kläder går jag genom korridoren bort från omklädningsrummet. I kuvösen på min högra sida sitter säljarna vid sina bord och lismar och ljuger för kunder i telefon en timme till. De är dock färre på fredagar. Jag skickar iväg ett "trevlig helg" när jag passerar deras öppna dörr, utan att veta om det träffar och utan att bry mig om något i retur.
Så trappan ner, ett "Hej då" plus en vinkande hand till butikspersonalen och äntligen ut genom dörrarna över asfalten mot grindarna och ut på stigen som går längs bilvägen, stigen som får agera trottoar (någon asfalterad finns naturligtvis inte, gångtrafikanter är teoretiskt avskaffade i detta industriområde).
I slutet av vägen har det trots allt dykt upp en trottoar. Lera och jord blir till asfalt och höjs en aning över körfältet och avskiljs med kantsten. Den dyker upp cirka femtio meter från korsningen där jag måste göra ett vägval. Till vänster är lika med hem, till höger in till stan.
Vanlig fredag - oftast höger. In mot Hisingens stora buss- och spårvagnsknut, på en buss och av efter bron. In bland husen i de folktomma kvarteren mellan Lilla Bommen och Gustav Adolfs torg. Ett besök bland filmer och vidare längs gator bort därifrån. Skymningen börjar falla och barer fylls. Min promenad tillsammans med hela arbetsveckan känns i rygg och ben. Och jag är hungrig. I ett café fullt med tomma stolar och bord sätter jag mig med en avancerad smörgås och en dricka utan socker. Lugnet infinner sig. Och tröttheten gör sig än mer påmind. Speciellt efter att maten är uppäten. Jag åker hem och somnar. Framför TV:n.
Denna fredagskväll.
Vid vägskälet har jag inget val. Det blir vänster. Allt är förberett. Jag kommer hem till ett dukat bord och en städad lägenhet. På balkongen såväl som i kylen: utlovad öl, läsk, sprit, vin. På bord och bänk: utlovad chips, ostbågar, jordnötsringar. Med mera. Dricka och tilltugg nog för trettio personer. Eller fler. Men så många kommer naturligtvis inte.
Det blev fel, i huvudet, och jag bjöd hem alla jag känner plus några till. Alla. Alla i min mobillista, alla i min mejllista och alla på fejsbok plus några till. Ja, jag bjöd till och med sådana personer som jag inte längre har i min mobil, mejl eller som inte längre är mina fejsbokvänner. Och personer som är vagt, vagt bekanta till bekanta. Alla i en enda stor hybrisinvit. Med något eller några få, få undantag.
I mass-sms, massmejl och massuppmaningar på fejsbok gav jag dem min inbjudan utan att de behövde o.s.a. Ja, jag var väldigt noga med att påpeka att de inte, inte!, skulle svara. Bara kom om ni vill. Ändå svarar många med ett jättestort tack men tyvärr så kan jag inte den kvällen, men vi får ses en annan gång. Och några, sex stycken tackar ja. Men en ångrar sig ganska snart och sedan en till. Kvar är fyra varav en kanske kommer.
Klockan är 19. Den utsatta tiden är slagen och jag hoppas på att ingen kommer. Att bo på Hisingen, i Backa, är ju ändå lite som att bo i världens ände. Det är inget ställe du har vägarna förbi för att sedan fortsätta in till stan från. Och alla bor någon annanstans. Ingen jag känner bor i Backa, ingen har någon naturlig väg hit eller genom här. Ändå knackar det på dörren (ringklockan är trasig) 19.21.
måndag, februari 27, 2017
Lägergäld
Hur ska det här gå? Du får hjälpa mig. Vill du det? Det kan bli kul. Låt oss börja.
Här, ska vi börja här, tycker du? Ska jag välja? Nej, vi ska båda välja. Kom igen nu. Säg vad du tycker om den här platsen. Bra? Ja, det tycker jag också. Kan inte du sätta på lite musik. Vad som helst. Ja, gärna något lugnt. Jag fortsätter här så länge.
Hoppas musiken kommer snart så att jag slipper göra det här själv. Det här gör mig så, ja vad ska jag säga? Obekväm? Ja, det är en bra beskrivning. Obekväm. Men med lite hjälp brukar det gå bra. Nu hör jag något komma ur högtalarna. Då är vi snart två här igen. Två för detta.
Dido. Det var länge sedan. Bra val. Ja, jag vet inte när jag lyssnade på henne senast. Har hon gjort något nyligen? Det är väldigt mycket tidigt 00-tal över detta. Vad var det den där videon med Eminem hette? Stan, ja så var det ja. Första gången jag hörde talas om henne. Men, ska vi börja med detta då? Ok.
Är det bra så här långt, det vi gör tycker du? Jag tycker själv att det gått bra hittills. Förmodligen för att du är med och hjälper. Ja, det gör verkligen skillnad. Tack så mycket för hjälpen. Nej, det är inte lite. Verkligen inte. Tack vare dig är det klart nu. Vet inte om jag hade fixat det här själv. Om jag bara kunde betala tillbaka till dig. Jag vet bara inte hur.
Här, ska vi börja här, tycker du? Ska jag välja? Nej, vi ska båda välja. Kom igen nu. Säg vad du tycker om den här platsen. Bra? Ja, det tycker jag också. Kan inte du sätta på lite musik. Vad som helst. Ja, gärna något lugnt. Jag fortsätter här så länge.
Hoppas musiken kommer snart så att jag slipper göra det här själv. Det här gör mig så, ja vad ska jag säga? Obekväm? Ja, det är en bra beskrivning. Obekväm. Men med lite hjälp brukar det gå bra. Nu hör jag något komma ur högtalarna. Då är vi snart två här igen. Två för detta.
Dido. Det var länge sedan. Bra val. Ja, jag vet inte när jag lyssnade på henne senast. Har hon gjort något nyligen? Det är väldigt mycket tidigt 00-tal över detta. Vad var det den där videon med Eminem hette? Stan, ja så var det ja. Första gången jag hörde talas om henne. Men, ska vi börja med detta då? Ok.
Är det bra så här långt, det vi gör tycker du? Jag tycker själv att det gått bra hittills. Förmodligen för att du är med och hjälper. Ja, det gör verkligen skillnad. Tack så mycket för hjälpen. Nej, det är inte lite. Verkligen inte. Tack vare dig är det klart nu. Vet inte om jag hade fixat det här själv. Om jag bara kunde betala tillbaka till dig. Jag vet bara inte hur.
lördag, februari 04, 2017
Grågång
Här befinner jag mig hela tiden på gränsen. Det är egentligen inte min grej att göra det någonstans. Att testa gränser överlåter jag gärna åt andra. Och andra vill. Ställ dig en bit från vilken gräns som helst så kommer du se hur folk trängs vid den, trängs för att känna, trängs får att få den där kicken, trängs för att vara, bli eller åtminstone anses överskridande.
Ord, olämpliga ord om än väl valda och lämpliga ord som komna ur en slump, det är vad som gäller här. Ord som pekar åt ett håll men visar åt ett helt annat. Och ord som både pekar och visar åt samma håll. Ibland med önskvärd tydlighet, ofta med icke önskad otydlighet.
När jag skriver detta sitter jag på en flotte jag gjort av fallna trädstammar jag hittat i den snåriga skogen. En och en drog jag dem till stranden. Tre stora bjässar la jag parallellt med varandra på ungefär en meters avstånd. Tvärs över dem placerade jag sedan smalare varianter. För att fästa dem vid varandra använde jag mig av barken på färska grenar, bark som jag drog av och flätade till långa rep.
Nu flyter jag omkring i vattnet på min skapelse. Ön som jag byggde flotten på är så långt borta att jag inte ser den längre. Något annat fast under fötterna kan jag inte heller skåda. Hur jag än vrider mig är det vatten som möter himlen vid horisonten. Men precis som i en dröm kan jag resa mig upp på flotten, titta ut över det oändliga havet runtomkring, känna hur vågorna kränger farkosten och sedan ta ett steg framåt, rakt in, på fast mark, i de centrala delarna av den stad jag bor i.
Och inget är konstigt med det. Människorna jag ser och passerar där på gatustenarna, mellan husen, i bussarna är tysta. Oftast. Som jag. Vi säger väldigt lite. På en bussfärd där jag färdas med ryggen mot färdriktningen uppmärksammar jag ett par som kliver på. Det är en man och en kvinna.
De hittar ett ledigt dubbelsäte långt bak i bussen. Hon sätter sig vid fönstret, han bredvid. Han bär på en stor ram, förmodligen tavelram, kanske spegelram. Nyköpt fortfarande inplastad. Han ställer den mellan stolsryggen framför och sina knän och håller en vaktande hand på ovansidan. Kvinnan och mannen har varit och handlat en inredningsdetalj. De skapar en värld omkring sig, sin värld, i sin lägenhet. Ramen är en del av detta.
De sitter tysta där på bussen. Kvinnan har vänt sitt ansikte mot fönstret, blicken verkar inte fokuserad. Lika så med mannens, men hans är vänd genom bussens inre, längs gången och fram, förbi mig.
Bussen tar oss över älven mot ön. I mina händer har jag en nyinköpt bok som jag påbörjat. Men sedan paret tog sina steg in i bussen har jag inte kunnat släppa dem med blicken eller tanken. Min fascination av deras närvaro är för stark. Och styrkan förvånar mig. De utstrålar, i all sin vardaglighet, en stor suggestionskraft på mig.
Långt innan jag går av bussen har paret försvunnit från sina platser. Med min bok under en arm går jag från hållplatsen mot skogen. Där tar jag på nytt tag i några fallna stammar och drar dem hit, till gränsen.
Ord, olämpliga ord om än väl valda och lämpliga ord som komna ur en slump, det är vad som gäller här. Ord som pekar åt ett håll men visar åt ett helt annat. Och ord som både pekar och visar åt samma håll. Ibland med önskvärd tydlighet, ofta med icke önskad otydlighet.
När jag skriver detta sitter jag på en flotte jag gjort av fallna trädstammar jag hittat i den snåriga skogen. En och en drog jag dem till stranden. Tre stora bjässar la jag parallellt med varandra på ungefär en meters avstånd. Tvärs över dem placerade jag sedan smalare varianter. För att fästa dem vid varandra använde jag mig av barken på färska grenar, bark som jag drog av och flätade till långa rep.
Nu flyter jag omkring i vattnet på min skapelse. Ön som jag byggde flotten på är så långt borta att jag inte ser den längre. Något annat fast under fötterna kan jag inte heller skåda. Hur jag än vrider mig är det vatten som möter himlen vid horisonten. Men precis som i en dröm kan jag resa mig upp på flotten, titta ut över det oändliga havet runtomkring, känna hur vågorna kränger farkosten och sedan ta ett steg framåt, rakt in, på fast mark, i de centrala delarna av den stad jag bor i.
Och inget är konstigt med det. Människorna jag ser och passerar där på gatustenarna, mellan husen, i bussarna är tysta. Oftast. Som jag. Vi säger väldigt lite. På en bussfärd där jag färdas med ryggen mot färdriktningen uppmärksammar jag ett par som kliver på. Det är en man och en kvinna.
De hittar ett ledigt dubbelsäte långt bak i bussen. Hon sätter sig vid fönstret, han bredvid. Han bär på en stor ram, förmodligen tavelram, kanske spegelram. Nyköpt fortfarande inplastad. Han ställer den mellan stolsryggen framför och sina knän och håller en vaktande hand på ovansidan. Kvinnan och mannen har varit och handlat en inredningsdetalj. De skapar en värld omkring sig, sin värld, i sin lägenhet. Ramen är en del av detta.
De sitter tysta där på bussen. Kvinnan har vänt sitt ansikte mot fönstret, blicken verkar inte fokuserad. Lika så med mannens, men hans är vänd genom bussens inre, längs gången och fram, förbi mig.
Bussen tar oss över älven mot ön. I mina händer har jag en nyinköpt bok som jag påbörjat. Men sedan paret tog sina steg in i bussen har jag inte kunnat släppa dem med blicken eller tanken. Min fascination av deras närvaro är för stark. Och styrkan förvånar mig. De utstrålar, i all sin vardaglighet, en stor suggestionskraft på mig.
Långt innan jag går av bussen har paret försvunnit från sina platser. Med min bok under en arm går jag från hållplatsen mot skogen. Där tar jag på nytt tag i några fallna stammar och drar dem hit, till gränsen.
torsdag, februari 02, 2017
I regel i vägg
- Har du vart här?
Har du vart här - jag tänker på de där orden jag just sagt till människan mittemot mig. I tystnaden som nu infunnit sig har jag tid att undra över hur de skulle tas emot av en ordkänslig människa. En kort rysning går genom min kropp när de typerna dyker upp i mina tankar.
En mun som rör på sig.
- Va? Vad sa du?
- Jag har inte varit här sa jag.
- Inte? Är du säker på det? Vem kan det då ha varit?
Ja, vem kan det då ha varit som varit, vart, här? Det är en gåta för mig. I tystnad funderar jag över vem jag har gått miste om.
Har du vart här - jag tänker på de där orden jag just sagt till människan mittemot mig. I tystnaden som nu infunnit sig har jag tid att undra över hur de skulle tas emot av en ordkänslig människa. En kort rysning går genom min kropp när de typerna dyker upp i mina tankar.
En mun som rör på sig.
- Va? Vad sa du?
- Jag har inte varit här sa jag.
- Inte? Är du säker på det? Vem kan det då ha varit?
Ja, vem kan det då ha varit som varit, vart, här? Det är en gåta för mig. I tystnad funderar jag över vem jag har gått miste om.
lördag, januari 21, 2017
Självmål
- Tänk dig att vi ger oss ut på en resa utan att vi vet vilket mål vi färdas mot.
- Är det vad vi gör nu?
- Ja. Vi vet inte vart vi ska, vi har inte ens någon aning om i vilket väderstreck vi färdas. Vi bara åker. Men vi stannar till ibland på diverse ställen. För att ta en paus. För att studera den nya omgivningen. Och för att bara vara.
- Så det där är inte målet? Eller målen?
- Nej.
- Vet vi när vi kommer till det då?
- Ja, det måste vi.
- Men hur ska vi kunna veta det?
- Vi bestämmer det när det är dags.
- Ok. Men det låter godtyckligt tycker jag.
- Vill du hellre att vi bestämmer slutdestinationen redan nu?
- Jag hade nog tyckt att det var bättre, ja.
- Då gör vi det. Vart ska vi? Du får bestämma.
- Jag vet inte riktigt än. Låt mig fundera en stund.
-
-
- Nu vet jag. Tror jag.
- Bra! Vart?
- Vi slutar där vi började.
- Vi reser i en cirkel alltså?
- Hmm, ja, det kan man säga.
- En tur- och returbiljett där resemålet inte är turen utan returen?
- Ungefär så ja.
- Då är vi snart i mål.
- Ja.
- Har vi lärt oss något på vägen?
- Jag vet inte? Måste vi det? Lära oss något?
- Det är inte ett måste, men det är nog bra att göra det. Vi vet så lite och det är så lätt att göra fel då.
- Ja, det har du rätt i. Hur gör vi med det?
- Vi reser igen. Skaffar oss erfarenhet av ännu en resa.
- Bra idé. Hur gör vi med den resan?
- Jo, tänk dig att vi ger oss iväg, vi bara åker. Utan att ha ett resmål. Så gör vi.
- Är det vad vi gör nu?
- Ja. Vi vet inte vart vi ska, vi har inte ens någon aning om i vilket väderstreck vi färdas. Vi bara åker. Men vi stannar till ibland på diverse ställen. För att ta en paus. För att studera den nya omgivningen. Och för att bara vara.
- Så det där är inte målet? Eller målen?
- Nej.
- Vet vi när vi kommer till det då?
- Ja, det måste vi.
- Men hur ska vi kunna veta det?
- Vi bestämmer det när det är dags.
- Ok. Men det låter godtyckligt tycker jag.
- Vill du hellre att vi bestämmer slutdestinationen redan nu?
- Jag hade nog tyckt att det var bättre, ja.
- Då gör vi det. Vart ska vi? Du får bestämma.
- Jag vet inte riktigt än. Låt mig fundera en stund.
-
-
- Nu vet jag. Tror jag.
- Bra! Vart?
- Vi slutar där vi började.
- Vi reser i en cirkel alltså?
- Hmm, ja, det kan man säga.
- En tur- och returbiljett där resemålet inte är turen utan returen?
- Ungefär så ja.
- Då är vi snart i mål.
- Ja.
- Har vi lärt oss något på vägen?
- Jag vet inte? Måste vi det? Lära oss något?
- Det är inte ett måste, men det är nog bra att göra det. Vi vet så lite och det är så lätt att göra fel då.
- Ja, det har du rätt i. Hur gör vi med det?
- Vi reser igen. Skaffar oss erfarenhet av ännu en resa.
- Bra idé. Hur gör vi med den resan?
- Jo, tänk dig att vi ger oss iväg, vi bara åker. Utan att ha ett resmål. Så gör vi.
onsdag, januari 18, 2017
Den tredje rösten
Så här ser det ut, mötet mellan en tom skärm och ett tomt huvud. I precis så många minuter det tar från det att jag slutat röra på datorn till det att skärmen släcks, för att vila, har jag suttit och tittat på det där strecket som blinkar högst uppe i det högra hörnet och väntar på att flyttas till vänster och lämna bokstäver, mellanrum, punkter med mera bakom sig.
Inget händer av sig själv, det är tydligt, inget mer än att skärmen fylls av mörker. Ut ur mörkret träder mitt ansikte fram, delvis dolt bakom mina händer. Bilden är inte helt klar för ett tunt lager av damm på skärmens yta visar sig också och skapar viss effekt på en släckt skärm som agerar spegel.
Nej, inget händer, konstaterar jag, lämnar datorn och tar min mobil med mig ut till köket för att hämta cola att dricka och något snabbt att äta. Mobilen spelar de nya låtar jag nyss upptäckt och sparat i mitt bibliotek, som musikappen kallar det. Tillbaka hos datorn med mobil och ett glas cola så hör jag en avlägsen röst mellan datorns fläktpustande, när jag väcker den ur sin dvala, och mobilens låtspelande.
- Vi är tre här som inte finns.
Nej, tänker jag, inga talstreck denna gång, inga påhittade samtal mellan saker som inget säger på riktigt, inget sånt.
- Varför vill du inte lyssna på oss? Är det bara för att vi inte finns? Skrämmer det dig?
Nej, vill jag svara men vägrar att göra det bakom ett streck. Ni skrämmer mig inte, men ni gör mig så trött, det är ett så billigt sätt att få något skrivet på, att låtsas ha en dialog mellan två eller tre olika saker. Jag vägrar.
- Du kan vägra hur mycket du vill. Vi finns och vi vill prata. Då gör vi det. Du kan inte hindra oss från att säga vad vi vill.
Kan jag inte?
- Nej, ingen kan hindra oss från att säga vad vi tycker och tänker.
Ok, ni gör som ni vill, tänker jag. Jag lämnar er här.
Den tomma skärmen, mitt tomma huvud och den tredje saken som inte finns replikerar med tystnad. Jag svarar med att publicera. Ingen av oss förstår någonting.
Inget händer av sig själv, det är tydligt, inget mer än att skärmen fylls av mörker. Ut ur mörkret träder mitt ansikte fram, delvis dolt bakom mina händer. Bilden är inte helt klar för ett tunt lager av damm på skärmens yta visar sig också och skapar viss effekt på en släckt skärm som agerar spegel.
Nej, inget händer, konstaterar jag, lämnar datorn och tar min mobil med mig ut till köket för att hämta cola att dricka och något snabbt att äta. Mobilen spelar de nya låtar jag nyss upptäckt och sparat i mitt bibliotek, som musikappen kallar det. Tillbaka hos datorn med mobil och ett glas cola så hör jag en avlägsen röst mellan datorns fläktpustande, när jag väcker den ur sin dvala, och mobilens låtspelande.
- Vi är tre här som inte finns.
Nej, tänker jag, inga talstreck denna gång, inga påhittade samtal mellan saker som inget säger på riktigt, inget sånt.
- Varför vill du inte lyssna på oss? Är det bara för att vi inte finns? Skrämmer det dig?
Nej, vill jag svara men vägrar att göra det bakom ett streck. Ni skrämmer mig inte, men ni gör mig så trött, det är ett så billigt sätt att få något skrivet på, att låtsas ha en dialog mellan två eller tre olika saker. Jag vägrar.
- Du kan vägra hur mycket du vill. Vi finns och vi vill prata. Då gör vi det. Du kan inte hindra oss från att säga vad vi vill.
Kan jag inte?
- Nej, ingen kan hindra oss från att säga vad vi tycker och tänker.
Ok, ni gör som ni vill, tänker jag. Jag lämnar er här.
Den tomma skärmen, mitt tomma huvud och den tredje saken som inte finns replikerar med tystnad. Jag svarar med att publicera. Ingen av oss förstår någonting.
lördag, januari 14, 2017
Dupera en pultron
Den tredje rösten
Så här ser det ut, mötet mellan en tom skärm och ett tomt huvud. I precis så många minuter det tar från det att jag slutat röra på datorn till det att skärmen släcks, för att vila, har jag suttit och tittat på det där strecket som blinkar högst uppe i det högra hörnet och väntar på att flyttas till vänster och lämna bokstäver, mellanrum, punkter med mera bakom sig.
Inget händer av sig själv, det är tydligt, inget mer än att skärmen fylls av mörker. Ut ur mörkret träder mitt ansikte fram, delvis dolt bakom mina händer. Bilden är inte helt klar för ett tunt lager av damm på skärmens yta visar sig också och skapar viss effekt på en släckt skärm som agerar spegel.
Nej, inget händer, konstaterar jag, lämnar datorn och tar min mobil med mig ut till köket för att hämta cola att dricka och något snabbt att äta. Mobilen spelar de nya låtar jag nyss upptäckt och sparat i mitt bibliotek, som musikappen kallar det. Tillbaka hos datorn med mobil och ett glas cola så hör jag en avlägsen röst mellan datorns fläktpustande, när jag väcker den ur sin dvala, och mobilens låtspelande.
- Vi är tre här som inte finns.
Nej, tänker jag, inga talstreck denna gång, inga påhittade samtal mellan saker som inget säger på riktigt, inget sånt.
- Varför vill du inte lyssna på oss? Är det bara för att vi inte finns? Skrämmer det dig?
Nej, vill jag svara men vägrar att göra det bakom ett streck. Ni skrämmer mig inte, men ni gör mig så trött, det är ett så billigt sätt att få något skrivet på, att låtsas ha en dialog mellan två eller tre olika saker. Jag vägrar.
- Du kan vägra hur mycket du vill. Vi finns och vi vill prata. Då gör vi det. Du kan inte hindra oss från att säga vad vi vill.
Kan jag inte?
- Nej, ingen kan hindra oss från att säga vad vi tycker och tänker.
Ok, ni gör som ni vill, tänker jag. Jag lämnar er här.
Den tomma skärmen, mitt tomma huvud och den tredje saken som inte finns replikerar med tystnad. Jag svarar med att publicera. Ingen av oss förstår någonting.
Så här ser det ut, mötet mellan en tom skärm och ett tomt huvud. I precis så många minuter det tar från det att jag slutat röra på datorn till det att skärmen släcks, för att vila, har jag suttit och tittat på det där strecket som blinkar högst uppe i det högra hörnet och väntar på att flyttas till vänster och lämna bokstäver, mellanrum, punkter med mera bakom sig.
Inget händer av sig själv, det är tydligt, inget mer än att skärmen fylls av mörker. Ut ur mörkret träder mitt ansikte fram, delvis dolt bakom mina händer. Bilden är inte helt klar för ett tunt lager av damm på skärmens yta visar sig också och skapar viss effekt på en släckt skärm som agerar spegel.
Nej, inget händer, konstaterar jag, lämnar datorn och tar min mobil med mig ut till köket för att hämta cola att dricka och något snabbt att äta. Mobilen spelar de nya låtar jag nyss upptäckt och sparat i mitt bibliotek, som musikappen kallar det. Tillbaka hos datorn med mobil och ett glas cola så hör jag en avlägsen röst mellan datorns fläktpustande, när jag väcker den ur sin dvala, och mobilens låtspelande.
- Vi är tre här som inte finns.
Nej, tänker jag, inga talstreck denna gång, inga påhittade samtal mellan saker som inget säger på riktigt, inget sånt.
- Varför vill du inte lyssna på oss? Är det bara för att vi inte finns? Skrämmer det dig?
Nej, vill jag svara men vägrar att göra det bakom ett streck. Ni skrämmer mig inte, men ni gör mig så trött, det är ett så billigt sätt att få något skrivet på, att låtsas ha en dialog mellan två eller tre olika saker. Jag vägrar.
- Du kan vägra hur mycket du vill. Vi finns och vi vill prata. Då gör vi det. Du kan inte hindra oss från att säga vad vi vill.
Kan jag inte?
- Nej, ingen kan hindra oss från att säga vad vi tycker och tänker.
Ok, ni gör som ni vill, tänker jag. Jag lämnar er här.
Den tomma skärmen, mitt tomma huvud och den tredje saken som inte finns replikerar med tystnad. Jag svarar med att publicera. Ingen av oss förstår någonting.
söndag, januari 08, 2017
Överlämnat
Redan i butiken när jag slår ihop boken efter en kort gratisläsning börjar tvekan att komma. Jag har bestämt mig för att köpa boken, jag är på väg till kassan, men med mig i stegen dit följer denna tvekan. En ovisshet om att kunna förstå. Det finns inga instruktioner till boken. Jag behöver det, jag behöver vägledning. Den korta butiksläsningen avslöjade underligheter jag garanterat kommer att brottas med vid senare läsning.
Meningarna, de avslutas inte med punkter, bara en sådan sak. En underlighet. Visserligen verkar de ändå ha sin gräns eftersom vissa ord börjar med stor bokstav. Jag får ta det som så, när ett ord börjar med en stor bokstav, en versal för den envise, då börjar en ny mening. Slutsats för en enfaldig.
Det är konst, jag inser det. Det är konst jag köpt, som ligger i den påse jag bär med mig ut ur butiken. Människorna där ute strömmar förbi åt alla håll. Jag tar några steg in i strömmen mot det håll jag ska, ut. Ut ur templet. Jag tar höger, direkt till höger där trottoaren är skottad och tusentals skoklädda fötter trampat bort de sista resterna av slask. Med mig har jag konst. Som jag inte riktigt förstår.
Att skaffa en sådan bok, det är som att gå till en tillställning där alla känner varandra medan jag själv inte är inbjuden. Överallt står folk med sina alkoholfyllda glas och pratar och ingen lägger notis till min närvaro. Bara en kort blick över axeln från vissa. Dessa blickar och ryggar och de små utspridda konversationsgrupperna säger högt och tydligt: "Du är inte bjuden, du tillhör inte oss, men eftersom vi är så... snälla, så låter vi dig hållas, en liten stund, om du är tyst och smälter in."
Överallt folk. Jag går i sicksack mellan människorna. Vid min sida stannar och startar spårvagnar. Folk väller ut och skyndar in. Borde jag köpt boken? Vad ska jag med den till? Har jag inte nog med böcker där hemma? Jag korsar spåren och sneddar bort mot en gata vars trottoar nästan är fri från det månghövdade lördagsstrosandet, men rester av snöfallet täcker ännu gatustenarna. Tryckt under vänster arm, min inhandlade bok i en påse.
Efter några hus svänger jag in på en mer folktät gata igen, men en utan slask på. Jag sneddar över en plan kyrkbacke bort mot en väg där bussen som ska ta mig hem har en hållplats. Displayen i busskuren säger "1 minut". En minut till bussen ska gå härifrån. Den är på ingående. Den stannar och öppnar sina dörrar. Många lediga säten. Jag väljer ett där jag åker baklänges. Tar upp boken ur påsen och viker upp pärmen. Ett smått knastrande hörs från den. På sidan fem börjar texten. Där har jag inte läst än. I butiken slog jag upp en slumpsida i mitten och läste en kort bit fram. Nu sitter jag i bussen och börjar läsa från början.
Min tvekan för köpet stiger i takt med att självförtroendet minskar. Jag förstår ingenting. Meningarna, om det nu är några sådana, är korta, ofta bara ett ord. Saker upprepas. Och upprepas. Igen och igen. Och igen. Efter en halv sida är jag irriterad. Jag höjer blicken, tittar ut över de få människor som följer med på resan. De flesta tittar ner mot sina knän. Färden går över gatusten och spår vilket gör att det rycker och skakar. Så passande till texten, tänker jag och slår ihop pärmarna.
Invirad i påsen ligger boken i mitt knä resten av resan. Istället ägnar jag mig åt att titta ut på omgivningarna vi passerar. Dagen som pågår utanför bussfönstret måste vara urtypen för människors eviga skuldsättning av väder för deras inre demoners existens. Himlen är tungt grå och våt, asfalten är grå och våt, snön är smutsigt grå och upp genom den reser sig dött gräs och krumma buskar utan löv. Husfasaders sprickor syns mer än vanligt. Till och med neonskyltar och annat som ska locka oss med färger ser solkiga ut. Överallt grått och vått och smuts.
Det där är inte anledningen till ett inre lidande, möjligtvis en förstärkarhjälp till något redan befintligt. Men det är ju skönt att ha något annat än sig själv att skylla på. Bussen närmar sig min hållplats. Jag lägger ner boken i påsen. Den förbannade boken, skriven så att jag inte förstår, skriven så att jag blir irriterad. Bokjävel - min dåliga självkänsla, den är ditt fel.
Meningarna, de avslutas inte med punkter, bara en sådan sak. En underlighet. Visserligen verkar de ändå ha sin gräns eftersom vissa ord börjar med stor bokstav. Jag får ta det som så, när ett ord börjar med en stor bokstav, en versal för den envise, då börjar en ny mening. Slutsats för en enfaldig.
Det är konst, jag inser det. Det är konst jag köpt, som ligger i den påse jag bär med mig ut ur butiken. Människorna där ute strömmar förbi åt alla håll. Jag tar några steg in i strömmen mot det håll jag ska, ut. Ut ur templet. Jag tar höger, direkt till höger där trottoaren är skottad och tusentals skoklädda fötter trampat bort de sista resterna av slask. Med mig har jag konst. Som jag inte riktigt förstår.
Att skaffa en sådan bok, det är som att gå till en tillställning där alla känner varandra medan jag själv inte är inbjuden. Överallt står folk med sina alkoholfyllda glas och pratar och ingen lägger notis till min närvaro. Bara en kort blick över axeln från vissa. Dessa blickar och ryggar och de små utspridda konversationsgrupperna säger högt och tydligt: "Du är inte bjuden, du tillhör inte oss, men eftersom vi är så... snälla, så låter vi dig hållas, en liten stund, om du är tyst och smälter in."
Överallt folk. Jag går i sicksack mellan människorna. Vid min sida stannar och startar spårvagnar. Folk väller ut och skyndar in. Borde jag köpt boken? Vad ska jag med den till? Har jag inte nog med böcker där hemma? Jag korsar spåren och sneddar bort mot en gata vars trottoar nästan är fri från det månghövdade lördagsstrosandet, men rester av snöfallet täcker ännu gatustenarna. Tryckt under vänster arm, min inhandlade bok i en påse.
Efter några hus svänger jag in på en mer folktät gata igen, men en utan slask på. Jag sneddar över en plan kyrkbacke bort mot en väg där bussen som ska ta mig hem har en hållplats. Displayen i busskuren säger "1 minut". En minut till bussen ska gå härifrån. Den är på ingående. Den stannar och öppnar sina dörrar. Många lediga säten. Jag väljer ett där jag åker baklänges. Tar upp boken ur påsen och viker upp pärmen. Ett smått knastrande hörs från den. På sidan fem börjar texten. Där har jag inte läst än. I butiken slog jag upp en slumpsida i mitten och läste en kort bit fram. Nu sitter jag i bussen och börjar läsa från början.
Min tvekan för köpet stiger i takt med att självförtroendet minskar. Jag förstår ingenting. Meningarna, om det nu är några sådana, är korta, ofta bara ett ord. Saker upprepas. Och upprepas. Igen och igen. Och igen. Efter en halv sida är jag irriterad. Jag höjer blicken, tittar ut över de få människor som följer med på resan. De flesta tittar ner mot sina knän. Färden går över gatusten och spår vilket gör att det rycker och skakar. Så passande till texten, tänker jag och slår ihop pärmarna.
Invirad i påsen ligger boken i mitt knä resten av resan. Istället ägnar jag mig åt att titta ut på omgivningarna vi passerar. Dagen som pågår utanför bussfönstret måste vara urtypen för människors eviga skuldsättning av väder för deras inre demoners existens. Himlen är tungt grå och våt, asfalten är grå och våt, snön är smutsigt grå och upp genom den reser sig dött gräs och krumma buskar utan löv. Husfasaders sprickor syns mer än vanligt. Till och med neonskyltar och annat som ska locka oss med färger ser solkiga ut. Överallt grått och vått och smuts.
Det där är inte anledningen till ett inre lidande, möjligtvis en förstärkarhjälp till något redan befintligt. Men det är ju skönt att ha något annat än sig själv att skylla på. Bussen närmar sig min hållplats. Jag lägger ner boken i påsen. Den förbannade boken, skriven så att jag inte förstår, skriven så att jag blir irriterad. Bokjävel - min dåliga självkänsla, den är ditt fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)