Så jag hamnade på den här spårvagnen. Det var bara för att den kom först och för att jag inte orkade inte stå där på Marklandsgatan i utan mössa och vantar med en röd rinnande näsa och vänta ytterligare tio minuter. Jag ville bort därifrån. Så jag sitter på fel spårvagn och läser en nyköpt pocketbok. Hållplatser passerar och jag lyfter automatiskt, nästan omedvetet, blicken från min bok varje gång spårvagnen stannar. Var är jag? Jag tittar bort mot på- och avstigningsdörren som är några säten snett framför mig. På var sida av trappen som leder upp från dörren finns plattor av rostfri plåt som skymmer min sikt ut genom dörrens glasruta. Den öppnar och går igen utan att någon passerar.
Jag sitter nästan längst bak i vagnen, på vänster sida. Mina medpassagerare är få här, bara en. Men nu stannar vagnen igen och jag tittar bort mot dörrarna igen. Hon kliver på. Såg hon mig? Det kan hon inte ha gjort, plåtarna skymde sikten även för henne och då jag såg henne tittade hon framåt mot de sätena som hon nu satt sig på. Borde jag gå fram och säga "hej"? Hade hon sagt hej om hon sett mig? Hade hon känt sig tvungen att komma bak till min plats och prata? Eller skulle hon nöjt sig med ett hej och sedan satt sig längre fram i vagnen, skymd för mig?
Har inte bestämt mig ännu för vilken hållplats jag ska hoppa av på. Chalmers? Korsvägen? Oavsett vilken det blir väntar en promenad. Samtidigt som jag lägger min pocketbok i jackfickan och hon lutar sitt huvud mot en ruta bestämmer jag hållplats.
Nu är det snart dags för mig att kliva av. Korsvägen närmar sig. Tunneln mellan Chalmers och Korsvägen är längre än jag mindes den. Och vägen från tunnelmynningen till hållplatsen, den vill aldrig ta slut. När så spårvagnen saktar in en bit innan den stannar tittar jag på henne igen och väljer de dörrar som är längst bak. Jag ställer mig vid dem, väntar på att vagnen ska stanna - den stannar, dörrarna öppnas - jag kliver av och börjar gå uppåt längs med spårvagnen.
Det är först när jag passerat fönstret hon sitter vid jag kommer på detta faktum. Hennes blick bränner i min nacke. Vare sig den är där eller inte. Jag fortsätter att gå, passerar spårvagnen, snart ska jag korsa dess väg men jag hinner inte göra det förrän den ger ifrån sig ett litet ringande och startar från sin paus. Långsamt börjar den köra precis framför mina fötter. Jag tittar in i varje fönster som passerar. Så kommer det med henne i, våra blickar möts och hålls kvar den korta stund som tillåts. Nu har hon sett mig. Nu vet jag.
Baksidan av spårvagnen jag nyss suttit på blir mindre och mindre när jag står kvar och tittar på den där den åker på fortsatt fel väg, med henne i. "Hej", säger jag mot den distanserande farkosten bakdel, tyst, så att ingen annan hör. Kanske borde jag lagt till ett "då"?
Utanför stadsbiblioteket nybyggda fasad sätter jag mig på en bänk för att vänta på min buss. Om tio minuter ska den komma enligt uppgift. Ur min innerficka tar jag fram ett litet anteckningsblock och en penna och börjar anteckna:
"När spårvagnen stannar på hållplatserna längs dess väg lyfter jag automatiskt, nästan omedvetet, blicken från min pocketbok och blickar mot på- och avstigningsdörren snett framför mig."
Längre än så hinner jag inte innan bussen stannar vid sin hållplats. Då jag klivit på fortsätter jag med orden och historien, men utan papper och penna, bara i tankarna.
Någon gång inom snar framtid ska jag ta fram den där anteckningsboken och minnas de där tankarna från bussfärden om spårvagnsfärden och skriva ner det hela. På något sätt tror jag mig kunna använda orden jag skapade den där kvällen. Men när det kommer att bli vet jag inte. Kanske kommer jag att ändra lite av vad som hände också? Det lockar mig att ställa saker till rätta. Eller så skriver jag exakt vad som hände. Åtminstone så exakt mitt minne tillåter.
måndag, oktober 29, 2018
söndag, oktober 07, 2018
Flaskoktaver
Kvinna vid havet
Ja, det kanske jag skulle göra. Börja skriva dagbok. Hur man gör det bäst vet jag inte för jag har aldrig gjort det. Hursomhelst skulle jag inte börja med orden ”Kära dagbok” eller liknande. Men början är väl inte det viktiga? Jag hittade förresten en dagbok häromdagen. Någon hade tappat (eller slängt?) sin dagbok på trottoaren utanför huset där jag jobbar. Sex dagar var noterade. Rubrikerna var DAG 1 och så vidare till DAG 6. Inget datum, ingen dag. De där dagarna följdes av många tomma sidor. Jag visste inte vad jag skulle göra med den så jag la den på ett elskåp i närheten och gick vidare till konsum för mat, choklad och annat gott. Vid ingången till butiken stod en hund bunden vid en stolpe. En otrevlig best som skällde så fradgan yrde. Ett tag trodde jag att den skulle slita loss stolpen ur marken och rusa mot mig. Men både stolpe och koppel höll. Undrar vad det är för typ som har en sån hund? Eller, var den kanske övergiven? Det skulle inte förvåna mig. Svårbegriplig sak i alla fall. För att slippa hunden på väg ut tog jag en annan dörr mot en annan gata. Jag hörde hundens fortsatta skall, men nu runt hörnet från där jag lämnade byggnaden. Istället för att gå hem, lite tidigare från jobbet än vanligt, med min matkasse, tog jag en kort promenad genom stan. Trots blygrå himmel och regnskur. Jag kurade ihop i en port till ett hus på Första långgatan medan dropparna föll. Gatan var nästan tom på gående under denna stund förutom på en man som inte verkade bry sig det minsta om att bli blöt. Han gick förbi med ett leende på läpparna även då hans kläder var genomsura. Hur gör man sånt? Nåväl, regnet upphörde efter en stund så jag fortsatte upp längs Stigbergsliden. Jag gick på backens västra (eller är det norra) trottoar och tittade in i det närliggande husets fönster. Cykelbutik, biljardhall, vegansk restaurang, trappuppgångar passerade. En bit från krönet där liden blir till torg stannade jag och slängde en snabb titt in i den dramatiska teaterns lokaler. De såg ut att repetera nån pjäs där. En av skådespelarna satt vid ett bord på scenen och skrev på en skrivmaskin medan en annan stod vid scenkanten och höll en monolog. Skådespelarna verkade göra ett bra jobb, manuset däremot behöver de nog arbeta lite mer på. Men men, det blir säkert bra den dag de repeterat klart. I huset efter teatern ligger Henriksberg med sin takterrass där man har utsikt över hela Göteborgs hamn. Alldeles bredvid men mycket högre upp står Sjömanshustrun och verkar vänta förgäves. Men vilken vy hon har framför sig. Klockan närmade sig nu ett och jag tänkte att det var väl dags att gå hem för en sen lunch, en överraskningslunch, med min man som sitter hemma om dagarna försörjd av mig och skriver på diverse skrivprojekt som en dag kommer att bli, ja inte vet jag. Trapporna i svalen i huset där vi bor är breda och går i en spiral upp genom våningarna. I dess centrum finns en gammal hiss omgiven av galler så att man kan se in i den och dess schakt. Oftast åker jag den upp de fyra våningarna till vår lägenhet men även om jag nu hade gått en promenad så tog jag trapporna som en sista del av denna motionsrunda. Choklad väntade ju. Med bara en halv trappa kvar att gå, på ett steg varifrån man kan se vår gråmålade ytterdörr, såg jag att den flög upp och ut kom en kvinna jag aldrig sett förut. Hon stängde dörren och rusade ner för trappan förbi mig utan att verka lägga märke till min närvaro. Hennes beige kappa fladdrade som en mantel efter henne. Jag blev stående en stund och undrade vad jag just sett. Vem var det där? Så tog jag de sista stegen upp till dörren, öppnade den och möttes av min man som grabbade tag i luften efter handtaget jag just ryckt från honom. Hans ansikte var likblekt. Just då orkade jag inte med en diskussion om vad det där betydde så jag satte matkassen på hallgolvet och gick långsamt ner för trapporna mot gatorna utanför. Jag tog vägen via jobbet men gick inte in utan förbi. Passerade elskåpet jag för ett par timmar sedan lagt den där dagboken på. Den var borta nu. Jag gick mot Stigbergstorget igen, gick till tornet med Sjömanshustrun och åkte upp de femtio metrarna till henne. Tio meter över mitt huvud blickade hon ut över Hisingen. Väntande och sörjande. Eller? Jag tyckte mig se något annat i hennes ögon, en visdom som inte handlade om en ständig väntan på den där sjömannen. Istället fanns där en insikt av frihet av att vara för sig själv, ensam, fri och oberoende. Jag vände mig om, lutade mig mot staketet och följde en Danmarksbåt bort mot horisonten. Jag kanske ska ta och börja skriva dagbok?
Ja, det kanske jag skulle göra. Börja skriva dagbok. Hur man gör det bäst vet jag inte för jag har aldrig gjort det. Hursomhelst skulle jag inte börja med orden ”Kära dagbok” eller liknande. Men början är väl inte det viktiga? Jag hittade förresten en dagbok häromdagen. Någon hade tappat (eller slängt?) sin dagbok på trottoaren utanför huset där jag jobbar. Sex dagar var noterade. Rubrikerna var DAG 1 och så vidare till DAG 6. Inget datum, ingen dag. De där dagarna följdes av många tomma sidor. Jag visste inte vad jag skulle göra med den så jag la den på ett elskåp i närheten och gick vidare till konsum för mat, choklad och annat gott. Vid ingången till butiken stod en hund bunden vid en stolpe. En otrevlig best som skällde så fradgan yrde. Ett tag trodde jag att den skulle slita loss stolpen ur marken och rusa mot mig. Men både stolpe och koppel höll. Undrar vad det är för typ som har en sån hund? Eller, var den kanske övergiven? Det skulle inte förvåna mig. Svårbegriplig sak i alla fall. För att slippa hunden på väg ut tog jag en annan dörr mot en annan gata. Jag hörde hundens fortsatta skall, men nu runt hörnet från där jag lämnade byggnaden. Istället för att gå hem, lite tidigare från jobbet än vanligt, med min matkasse, tog jag en kort promenad genom stan. Trots blygrå himmel och regnskur. Jag kurade ihop i en port till ett hus på Första långgatan medan dropparna föll. Gatan var nästan tom på gående under denna stund förutom på en man som inte verkade bry sig det minsta om att bli blöt. Han gick förbi med ett leende på läpparna även då hans kläder var genomsura. Hur gör man sånt? Nåväl, regnet upphörde efter en stund så jag fortsatte upp längs Stigbergsliden. Jag gick på backens västra (eller är det norra) trottoar och tittade in i det närliggande husets fönster. Cykelbutik, biljardhall, vegansk restaurang, trappuppgångar passerade. En bit från krönet där liden blir till torg stannade jag och slängde en snabb titt in i den dramatiska teaterns lokaler. De såg ut att repetera nån pjäs där. En av skådespelarna satt vid ett bord på scenen och skrev på en skrivmaskin medan en annan stod vid scenkanten och höll en monolog. Skådespelarna verkade göra ett bra jobb, manuset däremot behöver de nog arbeta lite mer på. Men men, det blir säkert bra den dag de repeterat klart. I huset efter teatern ligger Henriksberg med sin takterrass där man har utsikt över hela Göteborgs hamn. Alldeles bredvid men mycket högre upp står Sjömanshustrun och verkar vänta förgäves. Men vilken vy hon har framför sig. Klockan närmade sig nu ett och jag tänkte att det var väl dags att gå hem för en sen lunch, en överraskningslunch, med min man som sitter hemma om dagarna försörjd av mig och skriver på diverse skrivprojekt som en dag kommer att bli, ja inte vet jag. Trapporna i svalen i huset där vi bor är breda och går i en spiral upp genom våningarna. I dess centrum finns en gammal hiss omgiven av galler så att man kan se in i den och dess schakt. Oftast åker jag den upp de fyra våningarna till vår lägenhet men även om jag nu hade gått en promenad så tog jag trapporna som en sista del av denna motionsrunda. Choklad väntade ju. Med bara en halv trappa kvar att gå, på ett steg varifrån man kan se vår gråmålade ytterdörr, såg jag att den flög upp och ut kom en kvinna jag aldrig sett förut. Hon stängde dörren och rusade ner för trappan förbi mig utan att verka lägga märke till min närvaro. Hennes beige kappa fladdrade som en mantel efter henne. Jag blev stående en stund och undrade vad jag just sett. Vem var det där? Så tog jag de sista stegen upp till dörren, öppnade den och möttes av min man som grabbade tag i luften efter handtaget jag just ryckt från honom. Hans ansikte var likblekt. Just då orkade jag inte med en diskussion om vad det där betydde så jag satte matkassen på hallgolvet och gick långsamt ner för trapporna mot gatorna utanför. Jag tog vägen via jobbet men gick inte in utan förbi. Passerade elskåpet jag för ett par timmar sedan lagt den där dagboken på. Den var borta nu. Jag gick mot Stigbergstorget igen, gick till tornet med Sjömanshustrun och åkte upp de femtio metrarna till henne. Tio meter över mitt huvud blickade hon ut över Hisingen. Väntande och sörjande. Eller? Jag tyckte mig se något annat i hennes ögon, en visdom som inte handlade om en ständig väntan på den där sjömannen. Istället fanns där en insikt av frihet av att vara för sig själv, ensam, fri och oberoende. Jag vände mig om, lutade mig mot staketet och följde en Danmarksbåt bort mot horisonten. Jag kanske ska ta och börja skriva dagbok?
lördag, oktober 06, 2018
På återseende
Tänk dig ett rum med ett par öronlappsfåtöljer, ett passande bord till dem, en bokhylla med lite böcker, en byrå och ett skrivbord. På golvet en matta. Placera detta lite hur du vill med vilken typ av design på möblerna som helst. I rummet befinner sig dock ett par människor som jag bestämmer över.
De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De är ganska nya i varandras liv och känner varandra endast vagt. De har hittills aldrig varit ensamma tillsammans utan bara umgåtts genom en förening de båda är medlemmar i. Nu har de dock hamnat där de är.
Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en innergård full av buskar, ett ställe att grilla på, gungor och cykelställ. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra i ett löst grepp. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Han läser inte tidskriften men har blicken i den, omedveten om vad som står på sidorna. Mest bläddrar han, fram och tillbaka.
- Du?
Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite som om hon kommit fram till något som gällde honom, dem, och nu valt att berätta det, om han vill. Det vill han även om han precis tappade allt mod och inte känner att han vågar ha ett samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:
- Ja?
Hon snurrar kroppen på höger häl med händerna fortfarande på ryggen, tittar på honom och säger:
- Jag har...
Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften igen utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad, så att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, rullar ut den igen och börjar åter bläddra. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.
- Nej, det var inget.
Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta processen med blicken, ser henne försvinna ut i hallen utom synhåll. Han hör ljud av tyg som far genom luften och kort nuddar en vägg och sedan en dörr som öppnas och stängs.
Tidskriften är omedvetet släppt och ligger nu på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden och häver sig upp. Han rusar ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck genom hallen mot ytterdörren. Han glider in i skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.
- Men hej! Är du på väg ut?
- Ja... jag... Är du redan hemma?
- Jag passade på att gå tidigare. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter handen med matkassen och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag som trodde att du skulle springa efter den där kvinnan som just rusade ut ur vår lägenhet.
De två är en kvinna och en man i nästan samma medelålder. De är ganska nya i varandras liv och känner varandra endast vagt. De har hittills aldrig varit ensamma tillsammans utan bara umgåtts genom en förening de båda är medlemmar i. Nu har de dock hamnat där de är.
Kvinnan står vid det vänstra av ett dubbelfönster och tittar ut genom persiennerna på en innergård full av buskar, ett ställe att grilla på, gungor och cykelställ. Hon har sina händer på ryggen. Den högra håller den vänstra i ett löst grepp. Mannen sitter i en av fåtöljerna. Han har en tidskrift i händerna som också vilar lite på hans ben. Han läser inte tidskriften men har blicken i den, omedveten om vad som står på sidorna. Mest bläddrar han, fram och tillbaka.
- Du?
Mannen stoppar sitt bläddrande och tittar upp på kvinnan. Han ser henne snett bakifrån. Ansiktet är skymt, vänt bort från honom, mot det persiennfyllda fönstret, vilket gör att han inte kan avläsa något ur det. Hennes "du" lät lite som om hon kommit fram till något som gällde honom, dem, och nu valt att berätta det, om han vill. Det vill han även om han precis tappade allt mod och inte känner att han vågar ha ett samtal med henne om någonting, men han skulle känna sig allt för oartig för att inte svara:
- Ja?
Hon snurrar kroppen på höger häl med händerna fortfarande på ryggen, tittar på honom och säger:
- Jag har...
Hon avbryter sig och tittar ner i golvet. Han väntar på att hon ska fortsätta, men tystnad är det enda som händer. Han börjar bläddra i tidskriften igen utan att släppa henne med blicken. Ett pekfinger och en tumme dras åt var sitt håll på var sin sida, blad efter blad, så att alla papper säras. Så slår han tyst ihop tidskriften, rullar den till en cylinder, rullar ut den igen och börjar åter bläddra. Hela tiden med blicken mot henne som i sin tur inte släpper golvet ur sin åsyn.
- Nej, det var inget.
Hon vänder tillbaka till fönstret en kort stund för att sedan gå ut ur rummet med snabba steg. Han följer den korta processen med blicken, ser henne försvinna ut i hallen utom synhåll. Han hör ljud av tyg som far genom luften och kort nuddar en vägg och sedan en dörr som öppnas och stängs.
Tidskriften är omedvetet släppt och ligger nu på golvet. Med båda händerna tar han sats i armstöden och häver sig upp. Han rusar ut i hallen där han blir stående. Han blundar och tar sig om näsroten, släpper den och sätter handen mot väggen istället. Överkroppen lutar framåt en aning medan huvudet är sänkt så att hakan möter bröstet. Tunga andetag lämnar honom. Så ett nytt ryck genom hallen mot ytterdörren. Han glider in i skorna utan att knyta upp dem. I samma ögonblick som han sträcker ut en hand mot dörrhandtaget rör det på sig. Dörren öppnas och där står en annan kvinna, hans fru.
- Men hej! Är du på väg ut?
- Ja... jag... Är du redan hemma?
- Jag passade på att gå tidigare. Har ju så mycket flex. Tänkte överraska dig. Har varit och handlat mat.
Hon lyfter handen med matkassen och frågar samtidigt:
- Vart är du på väg då?
- Nej, jag tänkte bara ta en promenad. Lite frisk luft.
- Jaha. Jag som trodde att du skulle springa efter den där kvinnan som just rusade ut ur vår lägenhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)