Jag känner hur det bränner. Bak på huvudet. På kinden. I nacken. Även en bit ner på ryggen. Det får mig att rysa. Det är som om två laserstrålar är riktade mot mig, som scannar mina göranden, tar in data och tolkar dem på ett helt annat sätt än mitt avsedda. Nej, tänker jag, jag kan inte fundera på detta såhär, här, varje gång. Paranoia. Sluta!
Min inre pavlovska hund vaknar alltid till liv och gläfser när jag parkerar mig vid datorn. Det är som att det enda jag använde datorn till en gång i tiden var att skriva blogginlägg på. Så är det naturligtvis inte. Jag gjorde allt annat med den också, allt som har med internet att göra och mer därtill. Men nu står den mest på sin gamla plats, ser ålderstigen ut och används bara vid de få tillfällen då den här bloggen ska fyllas med bokstäver. Som nu.
Laserstrålarna finns naturligtvis inte. Inte längre. Inte på evigheter. Varför skulle de? Källan är riktat mot annat och förmodligen med ett helt annat ljus, ett som inte bränner utan värmer. Funktionen hos källan, att rikta sig hit och sända ut laserstrålar är nedmonterad och skrotad, kastad och glömd.
Just så är det, i verkligheten. Men under små korta stunder, när jag väntar på att denna ångmaskin till dator ska hitta till just denna blogg i cyberrymden, så riktas de där strålarna mot mig igen. Men de kommer från ett helt annat ställe än förr. De kommer inifrån mitt huvud. De skjuts ut ur öronen (eller var de nu tränger sig ut) och gör en kraftig gir tillbaka och hamnar i nacken, på ryggen, på kinden och på dessa ord.
Känslan är verklig men min tolkning av dess uppkomst fel. Åtminstone tills jag sätter mig ner och försöker se klart på det hela. Då inser jag ju hur det ligger till, med en sådan självklarhet. Men det är svårt att inte tro på sin egen första instinkt om något. Lätt att tro att man med ens har rätt. Lätt. Lätt. Alldeles för lätt.
