Vi går förbi bion i Pajala som fortfarande ger Den sista färden. Du tittar frågande på mig. Jag läser dina tankar, du undrar om jag minns känslan jag hade i maj. Mina tankar, med ett svar, försöker ta sig till dig, men jag tror de stannar i mitt huvud. Vi fortsätter vår promenad, ut på heden. Luften vibrerar av mystik.
- Titta vilken himmel, säger du, hög och stjärnklar.
Men jag ser skuggor i skymningen. De dansar som en flyende aning av evighet. Bland dem, en spegel som närmar sig oss. Då den passarer skickar du den en sista blick. Vad såg du däri?
- Ska det vara såhär nu?
Du undrar saker.
- Hur då?
Det gör även jag.
- Att vårt liv är som låtar.
Du har analyserat vår situation.
- Vad menar du?
Jag förstår inte.
- Men läs de översta raderna. De plagierar svensktoppen från 80-talet.
Du är belevad på musik jag inte känner till.
- Är de?
Jag är förvånad. Eller spelar jag bara?
- Du spelar bara.
Avslöjad.
- Kom, vi går dit. Dit bort.
- Dit? Där huserar ju Tomas Ledin.
- Exakt och promenaden blir kort.
- Som som som sommaren.
- Kan det aldrig bli.
- Där gnäller musiken.
- Och gnall.
- Hör en räv stämmer in i den usliga låten.
- Går vi nu är du för alltid förlåten.
- Nej, rimma inte på varje rad.
- Utan varannan?
- Vi håller tyst istället. Tyst.
