Ett kort tag
även med mänskliga mått mätt
vandrade två
sida vi sida
på behörigt avstånd så klart
på behörigt avstånd
alldeles för kort
för den ena
alldeles tillräckligt
för den andra
Ha, båda såg
båda visste
avgrunden mellan dem
som en grav
ingen bro
ingen skatt
men en kista
nu kan du säkert utlista
att jag inte finner fler ord
att bygga denna text
så
please tryck på next
Han simmar ryggsim bort mot horisonten. Raka armar vevar som långsamma propellerblad på var sida av hans huvud. Rytmiskt. Den ena dyker upp ur vattnet samtidigt som den andra försvinner ner. Varje tag distanserar honom från land. Vågor i silverkammar sköljer över hans kropp då och då. På en klippa ovan oceanen sitter jag. Vid mina fötter ligger ett gevärsformat fodral. Med min högerhand håller jag ett dricksglas. Vattnet glaset en gång innehöll är uppdrucket sedan länge. Jag tittar på glasets torra botten genom dess sida och vänder det långsamt så att jag i stället ser ner genom öppningen. Inte en droppe finns att följa med i rörelsen. För vilken gång i ordningen jag sedan sätter kanten mot min underläpp, böjer huvudet bakåt och drar in allt som finns i glaset vet jag inte. Och som varje gång tidigare, bara luft.
Med glaset ställt vid min sida kisar jag ut över havet, ser skepp, vågor, vevande armar och en sol som förbereder sig för att möta ytan. Jag lutar mig bakåt och tittar upp mot en himmel som håller på att måla sitt turkosa tak i rött, orange och rosa. Stjärnor börjar tindra och jag vill sova men jag sträcker mig mot fodralet och drar det till mig. I mörkret monterar jag ihop geväret, vilar sedan pipan på en liten upphöjd sten, lägger mig bakom och tittar in i kikarsiktet. Skepp. Vågor. Vatten. Fåglar. Och där. Där. Ett par vevande armar. Jag tar fram ammunitionen, fyller magasinet och sätter det på plats, hela tiden med blicken genom siktet mot armarna. Nu så, ett laddat gevär och simmaren inom skotthåll. Men jag vilar på hanen. Andas. Vilar. Blundar. Känner gevärets tyngd mot axeln, genom armen upp i huvudet och ut i ögonen.
Fåglar kvittrar, flugor surrar och hela havet brusar. Ett grässtrå smeker min panna. Långsamt öppnar jag ögonen, ser en klarblå himmel, viftar bort växter och flygfän från ansiktet och sätter mig upp. Geväret ligger kvar på den lilla höjden. Jag ser mig omkring. Inga människor inom synhåll. Reser mig upp, böjer mig åt sidan och grabbar tag i fodralet med vänster hand och efter ett steg framåt, geväret med min högra. Jag sätter pipmynningen mot näsan och andas in. Krutdoft. Jag lossar magasinet och räknar patroner. En kort. Vid mina fötter dräller en tomhylsa. Jag plockar upp den och släpper ner den i en tygpåse. Den ger ifrån sig några små metalliska pling när den når de andra tomhylsorna.
Nere vid kustlinjen i en solstol ligger simmaren på rygg med fötterna ute i vattnet. Under tiden som jag demonterar geväret och lägger dess delar på plats i sitt fodral reser han på sig, viker ihop stolen och smörjer sedan in sin kropp med något från en plasttub. Medan han vadar ut mot djupare vatten sätter jag mig på en klippa. Han vänder sig om och faller följsamt in i havets välkomnande famn. Med en pinne sträcker jag mig efter glaset som ligger på en liten gräsbevuxen plätt av berget en dryg armlängd från mig. Mina ögon går genom glasets sida mot dess botten innan jag vänder det så att jag ser botten genom öppningen. I periferin, långt där nere ser jag ett par armar som börjar veva bort mot horisonten. Jag drar in luft, ställer ifrån mig glaset och kisar ut över havet.
Vi är bästa vänner nu
Jag och
Inte du
Det är som det alltid varit
Inget nytt under molnen
Inget nytt
Inget alls
Men vi är bästa vänner nu
Jag och
Inte du
