Syna detta noga

"Nytt inlägg!"
"Nytt inlägg!"
Jag vill springa omkring på stan och skrika "Nytt inlägg!".
Bevare oss väl.
Men till vilken nytta?
Nytt onyttigt, till ingen nytta.

Men det här är ett nytt inlägg.
Nytt i förhållande till alla de föregående, de föregående inläggen.
Men till det efterkommande är det inte nytt.
Eller till dem.
För de kommer bli fler.
Många fler.
Jag tror de blir fler.
Många fler.

Ja, det här är ett nytt inlägg.

Det är som det är.
Det här.
Det är.
Det är här.
Och det handlar...

...handlar om sig själv.
I viss mån.
Det gör de alla, alla mina inlägg.
Handlar om sig själv.

Elektroner i arbetet

Min första reaktion: Neeej! Inte nu igen. Jag orkar verkligen inte med detta.
Så, på ett ungefär känns det när alarmet går på morgonen. Men när klockan ringer en fjärde gång så måste jag gå upp, hur trött jag än är. Måste, för det är verkligen den sista chansen om jag inte ska bli sen till jobbet. Allt mellan det där sista larmet och stängandet och låsandet av ytterdörren måste sedan gå snabbt. Toabesök, påklädning, frukost, maten till lunchen i väskan och så ytterkläderna. Max tjugo minuter för allt det där. Eller tjugofem. Och under tiden upprepar jag tanken: när jag slutat jobba idag, då går jag hem med en gång, utan att passera någon hållplats på vägen, och lägger mig och sover. Skulle jag, mot förmodan, ha kvällen uppbokad är det väldigt nära att jag, i detta genomtrötta morgontillstånd sms:ar till vem som nu bör ha sms:et och avbokar. För jag måste få sova ikväll. Sova!

Men så händer något, jag promenerar till jobbet genom en kall och mörk morgon, kommer till min arbetsplats och allt vad det innebär, byter om, agerar så att det ser ut som att jag jobbar, lunchar, jobbar, pratar med folk, pustar och suckar, ler lite åt något och lyssnar på musiken som tvunget måste stå på. Så duschar jag, tar på mig mina egna kläder och tittar ut genom omklädningsrummets fönster och ser att det fortfarande är ljust där ute. Eller åtminstone inte kolsvart. Detta trots att klockan närmar sig fem på eftermiddagen och trots att ett molntäcke ligger som ett lock på himlen oavsett vilket väderstreck man tittar åt. Nu kan jag väl inte gå hem och sova? Nu är jag ju ledig (i några timmar). Nu är jag pigg och hungrig. Då finns det väl ingen anledning till att sova bort livet? Nej!

Så jag gör saker. Små saker, knappt märkbara. Som att promenera längs den underliga och ensliga väg som går från jobbet till Backaplan. Där är jag ensam, sånär som på en och annan cyklist mellan lagerbyggnader och verkstäder å ena sidan och en bäck som inte sällan har väldigt högt vattenläge på den andra. Men, i ett slag, som om jag passerat en magisk port, delar jag plötsligt vägen med en massa andra gångare. Och fler cyklister. Och vägar med bilar korsar, parkeringsplatser kantar och lagerhusen är utbytta mot butikshus efter butikshus. Cyklister plingar för att komma fram, bilister parkerar sina bilar och folk konsumerar prylar. Kläder, sprit, mat, elektronik och annat viktigt är i rullning.

Bortom detta liggen Hjalmar Brantingsplatsen där bussar och spårvagnar stannar och går. På en av platsens hållplatser står det "Hem" på de andra "Bort". För det mesta ställer jag mig på den vars bussar tar mig hem. Ibland åker jag dock bort, det är när jag känner mig extra pigg och till det lite äventyrlig. Men, som sagt, för det mesta går turen hem. Jag handlar mat till morgondagen i någon butik på vägen, kommer hem och lägger maten i kylen, sätter mig framför TV:n, surfar ut på nätet, dagdrömmer, läser lite ur en bok. Snart har klockan passerat midnatt och jag borde sovit för länge sedan. Jag lägger mig i min säng och tittar på klockan som snart kommer att väcka mig, släcker lampan och somnar omgående.