Öva på töva

Jag har bara en kvart på mig att ta mig härifrån till det ställe jag ska. Men om jag skyndar mig, går fort eller till och med springer så kommer det ta minst tjugo minuter. Någon buss går inte dit och inte har jag tillgång till någon bil. Cykel skulle kunna vara ett alternativ men den jag äger har punktering på båda däcken. Återstår alltså att gå eller springa och komma fem minuter för sent. Men gör det något då? Att komma lite för sent. Fem minuter är ju inte någon lång tid. Fast det är ju klart, att vänta i fem minuter på någon kan kännas som en lång tid. Framför allt om man inte vet om det är fem minuter som gäller. Nu är promenad det enda alternativet dock. Jag måste gå, gå snabbt. Det är bara det att jag suttit här och skrivit detta och även om det ser ut att vara en lite bagatelltext så har den snott tid, snott från den där kvarten jag först hade till förfogande. Sex minuter har det tagit att skriva detta. Jag har alltså nio minuter på mig om jag ska vara i tid. Istället för fem minuter för sen kommer jag nu vara elva minuter för sen. Minst. Fortsätter jag att skriva, vilket jag verkar göra, så minskar kvarten hela tiden och min ankomst blir senare och senare. Du som läser kan ju se hur mycket text det är kvar och på ett ungefär lista ut hur lång tid det som står efter detta ord har tagit och med hjälp av den övriga texten så går det att räkna ut hur sen jag är vid det sista skrivna ordet i detta inlägg. Jag, däremot, har i denna stund ingen aning om hur många fler ord jag kommer att skapa innan det är dags att publicera och sedan ge mig iväg. Kanske slutar jag efter denna mening? Kanske fortsätter jag. Fortsätter jag kommer jag snart passera den tid då jag skulle vara på plats där borta, där, tjugo minuter bort. Nej, nu har jag bestämt mig för att avsluta här och ta mig i kragen. Ta mig/dig i kragen - det är ett talesätt som jag ogillar. Ändå använder jag det. Ja, det finns många ord och uttryck som jag har svårt för men som ändå är lite av genvägar i språket. De säger en del, kort och koncist, och jag behöver inte uppfinna hjulet igen. Men, nu har jag glömt, vad det var jag skulle göra. Jo, avsluta denna text. Hur då? Jag vet inte. Det kan jag göra hur som helst. Genom att bara sluta skriva, mitt i en mening, eller genom att försöka knyta ihop texten på ett snyggt sätt. Inget av det blir det. Jag gör s

Charad del 2

(fortsättning från gårdagens inlägg, Charad del 1)

Med pekfingret på bordsytan går jag stegen mot diskbänken. En linje skärs genom dammet efter fingret, jag samlar ihop det som fastnar och släpper ner i diskhon. Hur var det nu med det här bordet? Höll inte det på att...? Jag nyper tag med pekfinger och tumme om kanten och rycker till lite i skivan. Bordet är stabilt. Minsann, tänker jag och tittar på dess ben. Under dem sitter tassar, en var under tre ben och två under det fjärde.

Skåpen. I snabb takt öppnar jag dem alla, de under bänkarna och de ovan samt garderoben och skafferiet. Öppnar och stänger. Alla är tomma. Så även lådorna. Men köksbordet är kvar. Alltså, mattan i hallen, golvlampan i vardagsrummet och bordet i köket. I övrigt inget kvar på denna våning.

Trappan upp till andra våningen knakar för varje steg. På det näst översta trappsteget ligger en blyertspenna inrullad mot kanten. Jag plockar upp den. Spetsen är vass, som nyvässad. Jag stoppar ner pennan i bakfickan på mina byxor. På hallgolvet, som är av trä, en bit från sista trappsteget ser jag fyra ringar placerade i hörnen av en osynlig fyrkant. De är märken efter byrån som stod där under alla år. Kanske är det så att det bara är olika färg jämfört med övriga golvet, kanske har byråns tyngd tryckt ihop träet? Jag vet inte, jag känner inte efter.

I hallen finns fyra dörrar, en direkt till vänster om trappen, den går till ett badrum. Efter den kommer dörren som leder till vinden. På nästa vägg två dörrar till var sitt sovrum. En snabb titt in i badrummet med fötterna kvar i hallen räcker för att konstatera att där inte finns något kvar. Jag skjuter upp de båda sovrumsdörrarna samtidigt. Tomt och tomt. Från stället jag står i hallen ser jag även att den garderob som finns i ett av sovrummens ena hörn är utrensad. Dags för vinden.

Det vore förvånande om där finns något, tänker jag eftersom trappen upp är smal och brant vilket gjort att den sällan använts. Mycket riktigt, vindsutrymmet som bara består av ett trägolv, synliga takstolar och hustaket som snedväggar är som jag föreställt mig. Bortsett från en sak. En stor koffert i trä står i mitten. Ljuset från det enda vindsfönstret, som sitter på andra sidan utrymmet, träffar kistans sida och slänger iväg en lång skugga som når nästan bort till mig där jag står, fortfarande ett par steg ner i trappen. Från vinkeln där de båda takhalvorna möter varandra, en dryg meter ovanför kistan, är ett snöre fäst. I snörets andra ände hänger en nyckel. Den pendlar lite lätt ett par decimeter ovanför locket.

Till skillnad från allt annat i huset, de få möbler som är kvar, de fasta bänkarna och även golven så är kistan helt fri från damm. Inte ett korn får jag på handen när jag drar den över den brunmålade lockytan. Med ett tag om nyckeln rycker jag till så att snöret lossnar från sitt fäste i taket. Låset sitter på kistans ena långsida. Ett gammalt klassiskt nyckelhål, runt hål upptill och i rundningens nederdel en skåra neråt. Jag sticker in nyckel och vrider om ett varv, tar tag i lockets kanter och försöker öppna. Men locket sitter fast. Inte heller efter två varv med nyckeln får jag upp locket. När jag vridit ett tredje varv hör jag hur det klickar till. Mitt hjärta ökar takten en aning. Så tar jag tag i kanterna igen för att lyfta locket men innan jag hinner göra något slår dörren nedanför trappan igen med en smäll och från fönstret kommer ett vinande ljud. Jag tappar taget om locket och sätter mig på golvet av förvåning.

(fortsättning följer i Charad del 3, inom kort)