Ser man på. Nu är vi här igen, du och jag. Är det inte underligt? Vi som inte har med varandra att göra står här och blickar ut över världen tillsammans. Fast, som vanligt, var för sig - det är väl bäst att påpeka det. Var för sig. Vad ser vi då? Dessa ord. Ja, mer än så är det väl inte för tillfället. Eller jo, dessa ord och det som de medför i vårt inre. Fast där tas de emot olika av dig och mig. Något tolkar vi lika, kanske, det mesta olika, troligtvis. Hur lika eller olika kommer vara osagt.
Osagt. Det mesta kommer var det. Tyst. Som dessa ord. De är tysta, de hörs inte och de säger inte så mycket heller. Hörs något är det tankarna de ger, men inte heller det är säkert. Hade jag kunnat skulle jag skrivit ord som skrek av sig själva. Jag önskar att orden jag skrev kunde eka mellan väggar och öron, ut över nejder och städer innan de ens når våra ögon och jag önskar att de hade varit klara och tydliga som en stjärnklar natt och en molnfri dag. Inte som dessa, tysta, platt fallande till marken, där de ålar sig fram, famlande i mörker och dimma.
Men, nu när du, mitt i alla dina bestyr, har tagit dig tid att komma ända hit ändå, hade det känts bra för mig att kunna presentera ord som gav dig något. Men det enda jag kan ge dig är en liten utmaning: Du får tänka fram en text själv som du tror skulle kunna stå här och vara skriven av mig. Använd då gärna ord som skriker och som känns, för det hade jag gjort om jag hade haft möjligheten och kunskapen hur. Men minns i ditt skapande av den där texten, den ska vara som om den kom från mig och inte från dig - däri ligger utmaningen.
