om jordbruk

Almanackan visar sen mars, klockan sen söndag. Bakom denna sida visas världen på internet. En liten värld, en stor värld och allt däremellan. Det är mycket. Överväldigande. Så jag klickar bort mig från den - världen - och tar mig hit. Hit in i mitt eget lilla ensliga digitala skrymsle. Här är allt sig likt. Här snöar det om jag säger så, härfiskar fåglar med metspön, här är allt svårt att föstå på ett lätt sätt.

Oordningsapparat

Hämtpizza. Nej, hempizza. Hemkörd pizza. Det knackar försiktigt på min ytterdörr, jag tar pengarna jag förberett - jämna pengar - går till dörren och öppnar den.
- Hej, pizza?
- Ja.
- Hundratjugokronor, tack.
Jag ger honom sedlarna och mynten som bildar summan han sagt. Han räknar pengarna och ger mig sedan en påse med pizzasallad, bröd och sås. Ur en värmebevarande väska tar han sedan fram pizzakartongen.
- Tack, säger jag när jag tagit emot även den. Då är han redan på väg bort från min dörr. Till sin bil och förmodligen till nästa hungrande.

I köket klipper jag pizzan i fyra lika stora bitar, tar med den, sallad, bröd och sås och går in till vardagsrummet. På fotpallen mellan fåtöljen och TV:n sätter jag ner allt jag har i mina händer. Själv sätter jag mig i fåtöljen. Jag börjar med brödet, tre avlånga bitar gjorda av pizzadeg. De är varma när jag tar ut dem ur sin folie. Jag dippar dem i såsen, som jag för övrigt stärkt med annan sås. På TV:n visas situationskomedi från USA. Brödbitarna tar slut och pizzan tar vid. Mobilen låter. Någon har spelat. Klockan närmar sig sju och det är vardagskväll. Snart har jag ätit upp halva pizzan, tittat på TV samt spelat ett mobilspel mot en okänd, framslumpad motståndare. Snart somnar jag med en pizzakartong framför mig, en mobil i min hand och med en TV som fortsätter att visa samma typ av program timme efter timme.

Mitt i natten vaknar jag. Törstig. En halv, kall pizza ligger framför mig. Jag stänger kartongen. TV:n visar en variant av poliser som löser brott med hjälp av teknik. Jag stänger av TV:n. Mobilen har ramlat ner på golvet. Då jag sträcker mig efter den piper den ljudligt, den vill ha ström. "Ja, ja" svarar jag trött och oengagerat. Den ska få sin mat, sina ampere. Men jag hinner avända de som återstår en stund till. Jag kollar internet på den, facebook. Usch, det är ett mördande tråkigt ställe numer. Tar mig därifrån omgående. Reser på mig. Pizzakartong i ena handen, mobil i andra, ut mot köket. På vägen dit slänger jag mobilen på sängen. Där får den vänta tills jag återvänt från köket.

Fenologi

Om fåglar kan jag väldigt lite, de har aldrig varit av intresse för mig. Duvor, gråsparvar, fiskmåsar, skator, ja, de allra vanligaste av fåglar kan jag peka ut. Och de som står ut. Svan. And. Örn. Gam. Papegoja. Gås. Struts. Piggsvin... nej, pingvin. Däremot har jag inte den blekaste aning om vad det är för fågel som jag sett då och då, där den sitter på mitt balkongräcke. En svart, kolsvart, fågel. Smärt och nästan rak i ryggen med en kort näbb och ett rött bröst. Lysande rött. Den är något mindre än en skata. Och den är blick stilla där den sitter. Blick stilla och tittar in i min lägenhet, på mig. Ett tag sitter vi och tittar på varandra, lika stilla båda två. Jag med mina två ögon riktade mot den, den med ett öga, sitt vänstra, riktat mot mig.

Jag måste ta en bild, tänker jag varje gång, men har aldrig kameran i direkt närhet. Reser jag på mig kommer den att försvinna, det vet jag av erfarenhet vid det här laget. För så har den alltid gjort förr då den besökt mig. Eller besökt mitt balkongräcke. Där har den suttit några få gånger under tiden som jag bott här. Ibland har jag inte sett den på flera år, ibland ett par gånger på en och samma månad. Nu senast igår. När jag då fick syn på den var jag bara en armlängd från min mobil och med små, långsamma rörelser sträckte jag min hand mot den. Samtidigt var jag bevakad av ett svart, stilla öga. När jag precis når mobilen med fingertopparna och tittar ner mot den försvinner fågeln bort från räcket och från mig igen. Kan den verkligen veta vad som är i görningen?

Nej, den hade säkert bara tröttnat på mitt räcke för denna gång. Men vad är det för fågel? Någon fågelbok äger jag inte men däremot tillgång till nätet. Och där har jag sökt med ord som "svarta fjädrar", "rött bröst", "kort näbb", "flyttfåglar Sverige", "stannfåglar Sverige", "skygga fåglar", "nyfikna fåglar" - dessa begrepp och mycket annat jag tycker mig se hos det där djuret. Jag lär mig en del om fåglar, men inte en text som svar, inte en bild som svar som passar in på min kortvarige besökare. Den finns helt enkelt inte. Bara på mitt balkongräcke då och då. Där sitter den i sin vackra fjäderdräkt och med ett kolsvart öga tittar den in på mig - betraktar mig, läser av mig - en kort stund innan den försvinner igen och lämnar mig undrande. Om den fågeln, den enda jag finner intressant, kan jag ännu väldigt lite. Och så lär det nog tyvärr förbli.