Bakom maskinen

Jag betraktar honom i smyg under deras konversation med varandra. Utan deras vetskap lyssnar jag på dem och tittar försiktigt över min maskin, genom min maskin, mot honom. Han svarar med lugn röst och låter tålmodig men han himlar med ögonen under konversationen. Och han ser irriterad ut. Den andre missar alla grimaser då den har sitt ansikte begravt i en maskin under en massa frågetecken. Jag betraktar dem båda, kamouflerad till en upptagen reparatör som inte verkar vare sig se dem eller höra dem.

Ibland är det jag som sitter där, fastklämd mellan en maskin och en bunt med frågetecken. Då ställer jag frågor till honom, beskriver vad jag ser och vad jag inte ser, berättar vad som händer och vad som inte händer, undrar hur det ska vara och hur det inte ska vara. Lugnt och tålmodigt svarar han på mina frågor. I sådana stunder, stunder av osäkerhet och oro, känns det bra att ha någon som är lugn och tålmodig till hands.

Chimär sommar

Nu är du här igen.
Men, det är ju jag också.
Vad ska vi göra?
Dricka kaffe?
Jag gillar ju inte kaffe.
Inte te heller.
Eller jo, te är gott, men inte värmen det har.
Vill du prata?
Prata om allt som hänt sedan sist?
Har det hänt något?

Vi kan väl läsa för varandra.
Läsa om oss.
Läsa om andra.

När blev du kär igen?
Hur länge varade det?
För det tog väl slut?
Jag har för mig att jag hörde det.
Men det kanske är fel.
Nåväl, kär eller ej, nu är du här igen.
Här, där intet når nya höjder.
Det är kanske bäst vi går.
Att vi går åt var sitt håll.
Du är ju bra på sånt.

Vi kan väl gömma oss för varandra.
Gömma oss för oss.
Gömma oss för andra.

Imaginär sommar

Vi går på ängen. Tom på människor, fylld av decimeterhögt gräs, av blommor. På himlen, fåglar, knappt ett enda moln bort till horisonten. Skogen gör en trevande gräns en bit bort med spridda träd här och där innan dess mer distanserade vägg, kompakt med stammar, grenar och mörker, tar vid därefter.

Vi har funnit vår plats. Du håller filten i ena sidan och kastar ut resten rakt i luften och följer sedan dess väg ner mot gräset. När den landat släpper du sidan och faller ner ovan med ett skratt. Du ser så lycklig ut. Med en hand plattar du till filten, slår lite lätt och drar sedan handen över den. "Här", säger du.

Väskan jag burit på, med en rem över axeln, åker ner och ställs på gränsen till gräset. Upp ur den tar jag våra böcker. Kvar ligger maten vi ska ha under dagen. Och drycken. Du har lagt ut kuddar till oss. Inga människor i närheten. Inga moln. En frisk vind som svalkar de varma solstrålarna.

Vi dåsar, läser, dricker och äter. Vi pratar och skrattar och undrar vad som gömmer sig i den mörka skogen. Vad finns där i dunklet mellan träden? "Det bor väl troll där", säger du. "Stora lufsar, med enorma näsor, spretigt hår, krumma tår, grön mossig hud och fullt med guldsmycken på händerna och i öronen".

Vi ligger på våra ryggar med fötterna åt var sitt håll. Mina passerar filtkanten, ut i gräset. Våra huvuden är nära varandra. Ditt hår är utspritt en bit över min kudde. Du håller din bok en bit ovan ditt ansikte. När du läser rör sig dina ögon i korta ryckiga rörelser. Boken jag läser kan inte konkurrera med något av detta.

Jagad

Jag drar vänsterhanden över den svarta ytan uppe på det som ser ut som ett hyllplan. Så följer handen ytan rakt ner mot bordet efter att den gjort en nittiograders böj däråt, men ytan når aldrig bordet utan viker istället av in under den övre delen med en mjuk böj strax innan. Det är ett j jag smeker. Eller snarare ett J. Det svävar i luften framför mig i all sin svarta prakt. Mellan trettio och fyrtio centimeter högt, kanske tjugo centimeter brett och fem, sex centimeter tjockt hänger det där. Djupet verkar vara tio centimeter, åtminstone ser det ut så men drar man handen inåt så verkar det oändligt. En underlig upplevelse. Efter sig har J:et två bokstäver: ett A och ett G. De befinner sig alla på precist avstånd från varandra så att de tre bildar ordet JAG.

Putter jag försiktigt till J:et åt sidan åker det en bit i riktningen med de båda andra bokstäverna efter sig, men återvänder med ens till den plats från vilket det kom. Som en pendel. Lika så om jag höjer upp det en bit eller sänker ner det. Håller jag kvar det på det nya stället en stund så fastnar det dock där tills jag gör samma sak på ett annat ställe. Men nu ligger jag bara med huvudet vilades i min högerarm som jag böjt över skrivbordet och drar den andra handen över bokstävernas yta samtidigt som jag tittar upp på ordet. Våra tiders viktigaste ord. JAG. Det luktar trycksvärta och elektricitet.

Om jag slår lite lätt med en fingertopp ovanpå någon av bokstäverna ramlar det ner små ord från JAG:et och lägger sig på skrivbordet under.
Tapp, tapp: "blogginlägg"
Tapp, tapp: "tweet"
Tapp, tapp: "autofiktiv roman"
Tapp, tapp: "statusuppdatering"
Tapp, tapp: "instagram"
Tapp, tapp: "kommentarer"
O.s.v.

Orden är tryckta på var sitt papper och på baksidan av dem i en liten, liten textstorlek står förslag på hur man kan kombinera ihop ordet - JAG - med andra ord på eller i framsidans media.
"Jag och mitt samhällsengagemang..."
"Jag och mitt husdjur..."
"Jag och mitt förhållande..."
"Jag och min ensamhet..."
"Jag och vad som visas på TV..."
"Jag och min sjukdom..."
O.s.v.

Allt går att kombinera ihop med ett jag.

På datorskärmen bakom ordet lyser en tom sida vit mot mig. Tom sånär som på två ord högst upp. "Skapa inlägg", står det. Jag lägger min handflata på JAG:ets framsida, riktar kraften mot skärmen och pressar till. Först gör det lite motstånd men sedan sugs det upp av den plastiga ytan och hamnar där inne på den förut tomma platsen. Ett nytt blogginlägg är skapat.