Ännu ett litet vattenflöde

- Så, hur går det? Vad har du valt? Har du hittat något, någon idé?
- En liten moralkaka innehållandes bland annat lite populärkulturella referenser.
- Det låter intressant. Får jag höra?
- Javisst! Jag kan väl dra den i stora drag för jag är inte riktigt klar med tanken än. Men något i den här stilen har jag tänkt. Du vet hur lätt det är att sitta hemma och bli förbannad på något. Och hur lätt det är att var blind för sina egna ord om någonting. Så helt plötsligt, på avstånd, när man tittar på något som verkar helt oskyldigt så slås man av att det, och allt annat, bara kommer leda till fördärv och elände. Jag kom att tänka på det i helgen då jag, via de ständigt närvarande sociala medierna, läste diverse människors ilska över en sådan harmlös händelse som att Bruce Springsteen spelade på Ullevi. De stackars fåren hade suttit hemma i sina välansade trädgårdar och tvingats lyssna på det där oljudet som producerades på arenan. Att Bruce bara kunde med att störa dem i deras välartade svenssonliv, var väl den gemensamma utgångspunkten.

Och samtidigt, hos dem som inte riktigt brydde sig om bruset från stadion, pågick en annan strid, minst lika viktigt, verkade det som. På ena sidan: Pokemongospelare; på andra: de som inte spelar men som har ett väldigt trängande behov att berätta om hur fel de förra har och gör. Båda sidor hävdar i denna stund då spelet fortfarande bara är ett barn att de har minsann rätt och att de andra har så dåliga argument och så vidare.

Och detta är människor som annars brukar tänka klart - är min erfarenhet - när det till exempel gäller det där vedervärdiga partiet som nästan fick 13% av rösterna i senaste riksdagsvalet och deras anhang som sprider pest och kolera på olika internetforum och kommentarfält.

I kontrasten här, och likheten, mellan dessa båda strider om Bruce och Pokemon å ena sidan och fascisterna å andra så får jag en bild från filmen Terminator 2...
- T2?
- Ja.
- Den med Arnold?
- Ja, den. Minns du när Arnold... Terminatorn menar jag, stannat i öknen vid en ödslig bensinmack med Sarah Connor och hennes son John då de är ute efter att stoppa apokalypsen i form av ett kärnvapenkrig? En bit bort genom dammet och soldiset ser John två små barn som leker med varandra. De har var sin leksakspistol som de låtsas skjuta varandra med. Denna tll synes oskyldiga lek verkar få John att tappa tron på att deras uppdrag kommer att lyckas. "Vi kommer att ta kål på varandra va?" undrar han och Terminatorn svarar ungefär "Ja, det ligger i er natur."

Detta vill jag på något sätt skildra i min text. Visa på hur även vi, som inte siktar på folk med skarpladdade vapen, som fascister gör, ändå står där och gör liknande trams fast med plastvarianter. Skillnaderna suddas ut och blir hårfina. Mekanismerna är de samma. Hur lätt har vi inte att visa avsky till och med mot sådant som är här för att roa oss, oförargliga saker som Springsteen och Pokemon?

Nåväl, jag vet inte riktigt hur jag ska sy ihop det än. Något förslag?
- Du skulle kunna sätta in det i en dialog mellan två personer kanske? Låta det vara lite obearbetat så som ett samtal ofta är.
- Ja, det är en bra idé.
- Så kan du låta så där sur över det hela, så som folk gör på nätet, som någon slags understrykning på att det gäller alla det där.
- Bra det också! Och eftersom det är min text så ska jag få det sista ordet också!
- Som man får i alla bra argumentationer!
- Exakt.

Blommamma

Under tiden han satt och granskade pärmens papper gick hon ute på verandan och skötte sina pelargoner. Hon hade vuxit upp med dessa blommor, från farmors balkong där väggarna knappt skymtades bakom all blomster till föräldrarnas ständiga inhandlande varje vår. Nu var hon själv vuxen och kunde inte släppa dem. Pelargonerna.

Imorgon, tänkte han, så ska jag ta in P, E och A på mitt kontor för att diskutera dessa papper. Han hade satt en gul postit-lapp på vardera av de berörda arken. Förutom det sista som fått en rosa då de gula tagit slut.

- Den där har samma färg som de blommor jag köpte idag.

Hon pekade på den rosa postit-lappen. Han förstod inte. Det här är pengar, tänkte han, vad har det att göra med hennes förbannade blommor? Jävla ogräs. Men de är ju billiga, en billig hobby. Det kan jag ju betala för.

Många kilometer från detta haltande par satt en annan människa och ondgjorde sig över... pelargoner: Vad är de bra för egentligen? De luktar inte gott och de vissnar om man inte vattnar dem och vattnar man dem aningen för mycket vissnar de också. Men nu sitter jag här med en kruka som jag nyss fått. Det går ju inte att tacka nej.

Ja, hon satt där i sin trädgård i en stol där ryggstödet går att fälla bak. Och bakåtlutad satt hon. Bredvid sig, på trädgårdsbordet stod blommorna hon nyss fått, pelargonerna. Genom dem skymtade hon sin son, sin tonårsson. Han låg också bakåtlutad. Han verkade sova.

- Hörrö! Se till att inte ligga för länge i solen. Du kan bränna dig.
Han öppnade ögonen en aning, tittade ofokuserat på henne och slöt dem igen.
- Ja, ja, mumlade han.
Hon bröt av en blomma som börjat hänga och kastade den mot honom. Perfekt träff på pannan.
- Men lägg av!
Så mycket energi visade han sällan som vid det svaret.
Hon reste sig, flyttade uteplatsens parasol till hans stol och vecklade upp det så att det gav skugga över hans kropp. Så tog hon krukan med pelargoner och ställde i ett sällan använt hörn av trädgården.

Det finns många fler människostunder runt pelargoner och mycket mer tyckande om dessa blommor. Men vi lämnar dem och för stunden även denna blogg för att ägna oss åt annat.

Blandar komplott

Efter några sidor lästa viker jag ihop boken men behåller ett finger kvar mellan sidorna för att inte tappa bort var jag är. Ett par, en man och en kvinna, båda i trettioårsåldern och båda välutbildade, och deras barn ett fortfarande väldigt ungt barn är på resa. Resan har bara börjat när jag väljer att ta paus. Jag vilar handen som jag håller boken med på mitt lår och böjer ner huvudet, tar emot pannan med andra handen och blundar. Författaren till boken kommer snart ta mig till ett annat ställe än där mina tankar hamnat efter de sidor jag läst. Kanske kommer hela boken vara så? Så, att mina tankar går åt ett håll med hjälp av några sidor men snart pendlar tillbaka med hjälp av ytterligare några sidor?

Det händer ibland att det jag läser väcker upp annat än vad författaren är ute efter att berätta. Personliga saker. Minnen, önskningar, fantasier, känslor. Det där låter jag ta över en stund innan jag fortsätter med läsandet. Det där gör att vissa böcker tar evigheter att läsa. Men det gör också att jag blandar ihop dess innehåll med mina tankar. Efteråt är det inte säkert att jag kan återge boken korrekt om någon skulle be om det.

Paret i boken jag läser har det bra, verkar det som. Ja, de har som alla sina små förhållandetjafs, men i stort verkar de trivas med varandra. Deras familj, den lilla på tre personer, är en trygghet i en värld i kaos. De litar på varandra. De stöttar varandra. Men under ytan verkar något ligga på lur. Något som inte är bra. Är det kaoset från världen eller är det kanske i förhållandet i sig? Innan det visar sig vad det är, om det nu gör det, tar jag den där pausen. Jag gör det där paret till mitt en stund. Låter dem ta en annan väg.

Pausen blir lång, längre än vad jag tänkt. Boken läggs på ett bord, fingret byts mot ett kvitto. Mat, promenad, jobb och en hel del annat kommer före boken. Men paret lämnar mig inte. De lever vidare i mitt huvud. Det där som låg på lur är borta. För de båda och deras barn är himlen nu oändligt blå och solen ständigt bländade. De lever ett högst vardagligt liv med små utflykter i äventyr då och då.

Snart kommer jag låta författaren ta över historieberättandet igen. Då kommer pendeln att svänga tillbaka. Skulle någon sedan fråga mig vad boken jag läser handlar om så kommer de att få ett blandat svar. Och om de sedan läser boken själva kommer jag framstå som ganska underlig. Har han verkligen läst boken, kanske de tänker. Det har jag, men jag har lagt till en del. Precis som du gör, när du läser.

Överdriven text

Det närmar sig nu, så nu är det här.
Jag vet inte vad jag pratar om.
Jag vet inte heller vad jag skriver om.
Om jag hade så dålig syn att jag inte såg fram till datorskärmen, skulle dessa ord bli annorlunda då? Förutom att de kanske skulle bli felstavade?
Om fem minuter har två dagar gått. Det betyder två sidor. Har jag skrivit två sidor än? Nej.
Jag ligger efter alltså.
Bör en text (som denna) vara sammanhängande?
Kan man säga att denna text, alla dessa meningar - denna och de ovan och de under - är en och samma text? De verkar ju inte handla om samma sak.
Eller gör de det? Gestaltar de något gemensamt, trots spretigheten?

Om de (textens meningar) nu är, handlar, om samma sak...

*

Borde jag ha sagt något tidigare idag? Sagt något om den blogg jag har. Om min blogg. Jag gjorde inte det. Det kändes inte som att det var en bra idé. Det var nog rätt beslut. Titta här bara. Titta på dessa ord.

*

Jag tror att orden 'det' och 'jag' är de två vanligaste orden i början av alla blogginlägg jag gjort.

*

"Allt som har en mening är bra." En text full av mening. Inte ett ord för mycket. Inte en beskrivning för bred. Inte en fras för broderad.

*

Medan jag sitter här och tittar på hur den nyupphällda colan och citronskivan leker med varandra bland bubblorna funderar jag på en maträtt jag en gång åt.
Ha! "Maträtt", tänker du, jag vet nog vad du menar!
Jag känner mig avslöjad. Det är inte en maträtt. Bra! Bra att jag blev avslöjad. Om jag nu ska skriva om det jag tänkte skriva måste jag hitta en annan liknelse, en som är bättre. Eller så måste jag använda de ord som faktiskt är. Jag återkommer till detta i något annat blogginlägg.

*

Det är något med det yttre, det som inte är vi, som vi så gärna gör till vårt, till en del av oss. Det kan vara kläder, ja kläder är vanligt. Det kan vara musik och "musik". Det kan vara jobb. Och tja, det kan vara ett idrottslag eller en idrott, en ideologi, ett bilmärke. Ja, det kan vara mycket. Mycket som inte är vi men som vi gör till oss. Som en nallebjörn för vuxna. Något som skapar en identitet. Något som fyller det hål vi upplever. Att ständigt gå i kavaj och skjorta - se ut som en viktig gubbe - sedan ungdomsåren, att hänga i gäng och ropa heja-ramsor om ett fotbollslag...

- Det är inte du utan skägg.

Titta, andra skapar en identitet åt andra också. Inte bara åt sig själva.

Nåväl, men erkänner vi att vi är vi även utan det yttre som vi gjort till en så viktig del av oss själva? Eller snarare: Inser vi att vi behöver det där yttre för att vara någon? Eller är vi så blinda för och så vana vid det yttre att vi inte tror att det är något yttre?