En första skiss

Titel: ...och vem fan är BKÖ (eller JKÖ)?
Av: Namn Efternamn

Nästan alla stannar upp några steg innanför dörren
innanför entrén
innanför entrédörren
och tittar på sina biljetter
de tar upp sina biljetter och söker över
de tittar på stolarna, söker sina platser

En del verkar vana, de vet redan hur de ska gå, de
de går
utan att tveka går de och sätter sig på sina platser

Elektrikern svettas
En droppe svett letar sig ner längs med kinden på elektrikern när han ser
Elektrikern befinner sig vid en nedsänkt ljusramp uppe på scen
Scenen är upphöjd
Elektrikern svettas

Elektrikern talar med en scenarbetare som ilar iväg
En mikrofon
i ett mikrofonstativ
står längst fram på scen. Elektrikern går fram till det,
till den,
håller upp vänster hand som skydd mot den starka belysningen.
"Kan du slå igång B-2?"
Inget.
"Kan du slå igång..." han går fram
går tillbaka till ljusrampen och läser, så ropar han "B-5"

Platserna på rad ett två och tre börjar fyllas. Ett sorl från publiken.
Ett sorl fyller teatersalongen
fyller rummet
En del iakttar elektrikern i tystnad.

Elektrikern tittar på sin klocka
på sitt armbandsur.
18:59. En knapp minut
kvar
till föreställningen ska börja. Han tar mikrofonstället med sig bak till rampen och ställer det så att han både kan arbeta och prata i mikrofonen samtidigt. Klockan på hans arm börjar tuta. Klockan är 19:00.

---------------ELEKTRIKERN (tittar ut över publiken)
---------------För en timme sedan satt jag hemma 
---------------i mitt kök och lyssnade på radio.
---------------P3. Ett halvlöst korsord låg
---------------framför mig. Bredvid det en 
---------------odiskad tallrik.
[Ett ord från korsordet gäckar honom. Han nämner det kort.]
---------------Så ringde de från jobbet. Härifrån.
[Han sätter sin mobil till örat och förställer rösten.}  
---------------"Det är panik. Belysningen i rampen 
---------------funkar inte." Så nu är jag här

Korrigerad korruption

När jag frågar om det vänder alla bort sina huvuden. En del tittar ner mot golvet. På sina grå byxben, på sina skoklädda fötter. En del tittar ut genom fönstret. På den grå himlen, på de lövsaknade träden. Någon harklar sig. Axlar höjs. Armar läggs i kors. Armar faller ner längs sidorna. Axlar sänks. Någon suckar. Huvuden är nedböjda. Ögon lyfts från golvet. Ögonbryn höjs. Blickar byts. Kort.

När jag håller tyst om det lyfts glasen. Mot mig. Mot andra. Mot varandra. - Skål! Folk börjar att röra på sig. Golvet mjuknar upp. Genom molnen utanför fönstret tränger sig solen fram. Löven på träden är ljust gröna. På solstrålarna transporteras de in genom rutan och lägger sig som kransar runt våra huvuden. Axlar och armar böljar. Höfter och ben snurrar. Ögon blundar och munnar är öppna.

Pekfingertoppen riktas mot min panna. Den stannar ett par decimeter ifrån och åker fram och tillbaka där i takt med de ord som strömmar ut ur munnen i bakgrunden. Jag följer fingret med blicken, från toppen. Det är nästan så att jag måste skela för att kunna fokusera det. Blicken vandrar längs fingret, mot handen. De andra fingrarna är upptagna med att hålla i ett glas, runt glasfoten och en bit upp på glaset. Vätskan i glaset är vitt med bubblor. Handen rör sig och skakar om så att det bildas skum. En droppe slipper ut och faller ner på handen. På handen som fortfarande jobbar med att visa var jag står. Var min panna är. Orden fortsätter att forsa. De träffar mig i ansiktet. En del fastnar, en del rinner ner längs mina kinder, ner på min tröja. Några blir kvar där, några fortsätter ner mot byxorna och fyller dem, några når golvet.

Handen försvinner och orden slutar spruta. Källan är borta. Jag är kvar och överallt på mig och runt mig ligger, hänger, ord. Ord, ord, ord. De är tunga och blöta och jag kan inte torka bort dem. De smetar ut sig istället. Blir bredare. Kryper in. Fäster.

Kroppar, som siluetter, rör sig till musik. Armar, långa, och ben, långa. Hår flyger. Skuggfigurer. Som en film.

I min hall hänger jag nyckeln på sin krok. Jag tar av mig mina kläder. Skorna ställer jag vid dörren. Jackan hänger jag över stolen. Byxorna och tröjan slänger jag i korgen. Min kropp är svart av orden som gått igenom alla kläder. Med en tång ställer jag mig framför spegeln. I min panna ser jag ett märke av ett finger som pekat. En lös flik hänger ut från min kind. Med tången greppar jag den och drar. Det är ett e som sitter samman med ett t ett n ett I. I tvättstället lyser ordet mot mig. Inte.

Fler flikar från kroppen.
Fler ord i handfatet.
Och
alltså
FAN
dum
huvudet
i
Du
jävel
korkad
nog
ALDRIG
stick
visste
häng

Handfatet är fullt. Vattnet från kranen når orden. De löses upp. Som en mörkt grå slemkropp åker de ner i hålet med ett slurp. En rand är kvar, mörk, svart, när vattnet stängts av. Kinderna är rena. Men mitt bröst är fortfarande fullt med ord. De får vara. Jag går till sängs. Det är natt ännu.