Nyss läste jag en text i ett ämne som engagerar mig och jag höll med om allt hela vägen från den första stora bokstaven till den sista punkten. Nej, nästan allt. Nästan allt.
Nu efter att jag läst texten bollar jag med den klump i halsen som uppstått. Jag hänger med huvudet, tycker inte jag hittar någon styrka i nackmusklerna. Världen runt mig blir suddig av det ökade flödet av vätska i mina ögon. Jag andas snabbt och ryckigt och dessa rörelser sliter loss ögonvätan som börjar rinna ner längs mina kinder.
Jag saknar en klausul i den där texten som jag läste, en klausul som tar mitt perspektiv.
"Visst" säger du, "men är inte det någon annans text och någon annans syn på saken? Skriv en egen text där du tar upp det du saknar. Komplettera."
"Nej," säger jag, "det jag läser som är skrivet av någon annan i ett ämne som jag går i gång på ska tillfredsställa mig till hundra procent. Det är mitt krav. Jag ska inte behöva komplettera. Jag ska tillfredsställas."
Hon skriver bra men har fel här. Typiskt henne att inte kunna se saken i helt rätt perspektiv. Typiskt henne på grund av alla hennes privilegier.
Han skriver bra men har fel där. Typiskt honom att inte inse att saker är mer komplexa. Typiskt honom, så blind av sin omgivning.
Jag skriver och har fel. Typiskt mig som inte hittar alla svar, lösningar, inkluderingar, exkluderingar, formuleringar, frågeställningar med mera (och som bäddar in viktiga uppräkningar i "med mera").
