Jag håller på att skriva ett blogginlägg med pretentioner som jag inte riktigt når upp till än. I väntan på dem gör jag det här.
Det finns en bro i Malmö med skor på. Gjutna skor, fästa intill båda sidors staket. En gång, i sin verkliga form, fyllda med fötter från kända, nu döda, människor. Bredvid denna bro, i trappor ner mot kanalen finns katter av metall. Jag längtar dit ibland. Ibland är en sådan stund just nu.
"Allt bra med dig?"
Jag tror att jag blundar innan jag svarar. Blundar och tar ett djupt andetag. Så tittar jag på dig, rakt in i dina ögon.
"Ja då, allt är bra med mig. Själv då?"
"Jo tack, det är bra med mig."
Fan också. Fan! Jag vill inte att det ska vara bra med dig. En sak ska vara kass, sedan kan det vara hur det vill med allt det andra i ditt liv. Jag vill att du svarar att nästan allt är bra, allt utom en sak. Och så släpper du mig med blicken en sekund, faller ner med huvud och axlar och får en glans i ögonen som blickar utan fokus mot marken.
Men inte.
"Ok. Ha det!"
...bra. Fast jag önskar dig inte det så klart, därför utesluter jag det ordet.
"Det samma!"
Varför springer vi på varandra hela tiden? Och överallt. Jag vill inte det. Det drar fram ensidiga känslor hos mig. Det skapar lågor av den glöd jag aldrig kan släcka. En glöd vars svaga röda och brandgula ljus pulserar mot mig i ett ständigt bakgrundsbrusljus.
Och så kommer du av alla människor, du, och ger den där glöden bränsle. Skapar lågor som åter igen sväljer mig. Jag har aldrig tyckt om dig. Få människor gör det. Men det finns undantag. Tyvärr. Ett undantag är glödens, och eldens, verkliga ursprung.
Om jag åker ner till Malmö då? Där kan jag strosa runt på stadens gator, hitta den där bron, slänga en blick på skorna och luta mig mot staketet och skåda katterna nere på trapporna. Där finns inte du. Där kan jag låta lågorna dra sig tillbaka och bli glöd igen. Det räcker så. Jag kommer bränna mig på denna glöd då och då genom livet. Jag vet. Men det blir bra så.
