"Vad fan ska jag mig dig till, sa han till skärmen när bloggen dök upp."
"Vad sa du?"
Han tittade ut mot hallen.
"Ingenting."
"Stopp!!! Vänta lite", hon lyfte en hand och viftade med den framför skärmen. "Skriv inte mer."
"Vad är det nu?"
"Läs det där igen, det du skrivit där ovan."
"Varför då?"
"Fråga inte, läs bara."
Han läste orden som stod längst upp i blogginlägget, ord som han nyligen skrivit.
"Är du klar?" undrade hon.
"Ja."
"Ser du?"
Han skakade på huvudet.
"Ser vad då?"
"Han lyssnar på musik, i hörlurar, och hör utan problem någon som ställer en fråga till honom."
"Ja?"
"En uppmärksam läsare skulle reagerat på en gång. Hur kan han höra frågan utan problem genom musiken?"
"Ingen läser den här bloggen."
"Sant. Men du ser problemet?"
"Visst. Vad det något mer?"
"Nej, skriv vidare du."
Han lutade huvudet bakåt mot soffans ryggstöd, tittade upp i taket och suckade. Vad fan ska jag skriva om då, tänkte han. Om boken som jag just läst? Om boken som jag håller på och läser? Om jobbet? Om henne? Nej. Inget lockade. Eller snarare, allt lockade men han tvivlade på sin förmåga att kunna formulera sig om något av det. Och så fanns det ju ingen som skulle läsa det heller. Han kunde lika gärna gå ut i trappen, bända upp det förseglade sopnedkastet och skrika ut orden i betongröret. Låta meningarna eka upp och ner längs cylindern för att dö ut någonstans mellan våningarna.
"Var inte så förbannat melodramatisk", sa hon.
Han lyfte huvudet och tittade på henne. Hon läste orden han just tänkt. Han nickade och flyttade blicken från hennes ansiktsprofil till datorskärmen.
"Du har rätt", sa han, böjde sig fram mot henne och kysste henne på kinden.
"Jag tycker du ska skriva om "henne"", sa hon och pekade på den mening här ovan där hans funderingar om eventuellt blogginnehåll fanns.
"Mmm", lät han och rörde axlarna upp och ner.
"Skriv lite så ringer jag efter pizza."
En timme och tre minuter senare satt de båda och åt sina pizzor. Under tiden hade han publicerat ännu ett blogginlägg ute i det digitala ingenmansland som var hans blogg. Nu använde de datorn för att se på S2, A5 av den serie de påbörjat tidigare i veckan. Den här stunden, tänkte han och tittade på henne samtidigt som han tog tag i den andra pizzaslicen, det borde varit om den här stunden som jag skrivit. Hon satt bredvid honom, lutad över pizzakartongen framför sig. Hennes hand, fylld av pizza lyfte mot hennes mun. Hon tog ett bett samtidigt som hon följde människornas öden på skärmen. Men nej, han skulle ändå inte kunna förmedla den känslan som fyllde honom, så det kunde kvitta. Han lyfte sin vänsterhand, la den på hennes axel, lät handen smeka hennes skulderparti, tog sedan ännu en bit pizza och koncentrerade sig på serien.
