Om jag går nu kommer jag fram precis när de öppnar. Så tänker jag den där morgonen för inte så många timmar sedan. Men jag går inte nu utan låter digitala distraktioner fängsla mig i ytterligare fyrtio minuter innan det blir av.
Ska jag inte ta den vägen där i stället för den vanliga som jag alltid går? är tanken som slår mig när jag äntligen- fyrtio minuter efter att jag borde gett mig av - ger mig av. Jag svarar med att ta till vänster i stället för den så ofta använda högersvängen ute på gången mellan husen.
Dimman som internet utlovat är dold i dis. Blöt asfalt med gula löv som matta, en virvlande vind och gråa moln som ett fallande tak, bäddar in mig. Det luktar våt jord och löv som dör.
En morgon, eller förmiddag, som denna där årstiden målar med alla sina färger och avger alla sina dofter för att göra oss påminda om att nu, nu är det dennes tur att regera, drar jag in så mycket luft jag kan genom näsan ner i lungorna och låter den sedan lämna mig med ett leende. Jag sträcker ut min armarna för att krama om allt. Gensvaret är noll och jag snubblar fram några steg med flaxande armar och med en mun som en brunn.
Gångbanan flyter ut i en väg som jag korsar och på andra sidan tar jag ett hoppsteg upp på en trottoar. Denna följer jag till den och ett staket böjer sig runt en gräsmatta och leder oss in i ett område av sovande villor. Doften av fallna äpplen och eldad ved når mig. Mellan hus och häck, genom lövtomma kvistar och grenar, under skorstenars rök och bortom dis och dimma ser jag det höga vita och röda huset långt borta vid bron över älven. Dit ska jag. Och vidare.
Mycket närmare men ändå en bra bit från mig sliter sig en figur lös ur hösten och kommer gående mot mig på trottoaren. En människa med ett ansikte av sten och ögon fyllda av tankar.
Är inte det...? tänker jag och kisar mot gestalten som nu bara är några meter från mig. Han hoppar ner på vägen för att inte vara i vägen på trottoaren och lyfter sin blick som möter min. Samtidigt höjer han sin högra hand i en romarlik hälsning. Ögonen följer inte med det vaga leendet han får till och direkt efter mitt "tjänare" som enda ljud mellan oss, har vi passerat varandra.
Om jag fortsätter att gå nu, så är jag framme ungefär fyrtio minuter efter att de har öppnat, tänker jag. Det och gula löv och brasor i ugn och droppar från träd och tak är vad som distraherar mig när jag fyrtio minuter in i personalens arbetsdag kliver in i deras butik och drar in doften av titlar, papper och trycksvärta.
