Somatisk

Egentligen är det mycket jag inte borde göra, men eftersom det är så mycket som jag borde göra men inte gör, så tänkte jag göra följande, som jag egentligen inte borde.

Det är många jag inte känner och heller aldrig kommer lära känna. En av dem är Alice Eggers. Men jag har ett urklipp från en tidning här bredvid mig och på detta urklipp finns Alice Eggers ord. Är hon allvarlig med dessa ord så hatar jag dem, är hon å andra sidan ironisk med dem så rycker jag väl bara på axlarna åt det hele.

Det var en söndag i juni, 2009, den sista dagen i den tredje veckan som just dessa, hennes ord, kom i tryck. Som jag nämnt, jag känner inte till Alice Eggers, hon kanske jobbar i en gruva i norrland, vad vet jag? Eller som dygnetruntsömmerska utan lön i Kina? Vad vet jag? Men jag tvivlar på det. Jag tvivlar att hennes jobb består av allt för mycket kroppsarbete. Annars skulle hennes ord knappast valts och formulerats som de gjordes i artikeln här bredvid mig.

När man jobbar med kroppen kan man känna hur det lutherska oket lättar. Det är som ovedersägligt bra, duktigt, sant. För mig var det på lemurberget på Skansenakvariet som jag kom närmast det där självklara, känslan av att människokroppen är gjord för att arbeta på det här sättet.

Detta är hennes första meningar i den lilla krönika om sommarjobb jag har som ett litet urklipp. Det där sista kan vi ta igen:
"känslan av att människokroppen är gjord för att arbeta på det här sättet".

Hur ofta får man inte höra, eller läsa, från kontorsråttor och dyligt att de egentligen vill jobba med kroppen? "För egentligen är vi människor skapade för det." "Egentligen!" Så minns de med nostalgi den tid då de sommarjobbade på lemurberget, på sjukhuset, i lagret, på posten, på konsum, på bandet etc.

Jag skulle kunna gratulera åtminstone en av dessa kroppsjobbsförskönare, ty den dag jag slutar att stämpla, så byter jag med glädje min plats i kroppsjobbsträsket till en av alla dem. Då kommer denne inte att få göra annat än att jobba med kroppen och nostalgin för det hårda jobbet kan kännas varje minut för den just passerade minuten. Ända fram till pension.

Kanske finns det hopp för mig att slippa det som jag hatar och andra tycks älska. Alice Eggers avslutar sin kroppsarbetskärleksförklaring såhär:

vill ni [Skansenakvariet] ha mig är jag er på en sekund. Mitt nummer finns i Aftonbladets växel.

Ja, så vill någon byta sitt stolsittarjobb med mig är det bara att göra sig till känna här.

Lamellhus

Att glömma det man nyss gjort är väl inte så konstigt att man gör. Då och då. Men ibland blir man påmind. Hela tiden. Jag påminns just nu hela tiden till exempel. För en stund sedan sparkade jag min stortå in i en jättehård grej. Efter att ha kommit till medvetande var jag tvungen att titta på resterna av tån. Nageln, tror jag det var, var bruten, kluven, så jag tog fram en sax för att fixa. Då klippte jag naturligtvis för långt in. Istället för att fortsätta klippa tog jag tag i nagelbiten med tumme och pekfinger för att dra. Men nageln ville inte dras med åt det håll jag ville. Istället närmade sig biten nu mitten av tån och jag såg helt plötsligt en tunnel och i änden av den stod en hornhuvad man med en treudd i hand. Han pekade på min fot och hans ansikte delades av ett jätteflin - så plopp - fick jag loss nagelbiten. Nu känner jag mina hjärtslag, vartenda ett, hela tiden. I tån. Jag vill inte titta på den än. Inte på några dagar. Men jag ville gärna berätta om den.

---
Golden Brown

Be- in- om- och utarbetad

Det engelska ordet flare betyder ungefär flamma upp men kan också användas om de fula gamla jeansen med utsvängda byxben som var populära på sjuttiotalet (även andra årtionden också såklart som slutet av 60-talet och som retro för kidsen på nittiotalet och 00-talet, (notera hur inkonsekvent jag skrivit årtalen i -talen-orden, ömsom med siffror, ömsom med bokstäver. Vad kan det bero på?)), så kallade tjafs.

Följande ord har inget med innehållet i ovanstående text att göra.

Igår, torsdag 3/12-09, jobbade jag min sista dag. Det är fjärde gången i år som jag jobbat min sista dag på ett företag. Det är inte många dagar kvar på 2009 nu, så jag håller det inte för troligt att det blir fler sistaarbetsdagsdagar detta år. Men, det var inte det jag skulle skriva om utan om små hål och vad som fyller dem. Bland annat. Under denna sista dag.

Det är ju så att de flesta sopnedkast har slutat att brukas i lägenhetshus numer. Detta av miljömässiga skäl. Någonstans i Mölndalstrakten, i ett sådant hus med nedlagt sopnedkast, arbetade jag min sista dag. På våning tre hade en lägenhet med fem rum delats av och gjorts till två lägenheter. Den ena av dessa lägenheter, den lilla av dem, hade efter delningen ingen (el)matarkabel dragen till sig. En sådan drar man från mätartavlan som ofta sitter i källarn. Det gjorde den även i detta hus.

Men hur kommer man till källaren från våning tre med en kabel enklast, smidigast och snyggast (billigast, billigast och billigast)? Man kan borra sig genom varje våningsplan ute i svalen och sedan sätta en list från golv till tak i vilken man drar kabeln. Eller så kan man slippa detta myckna borrandet och listandet och istället utnyttja det gamla sopnedkastet. Där finns ju ett hål, stort som, som, som ja, stort, utan användning. Det går ju dessutom genom hela huset från längst där nere till högst där uppe.

Så gjorde vi. Vi fäste en vajer inne i sopnedkastet högst uppe på våning fem och längst ner i källaren precis där röret tog slut. Vi hade även fästpunkter för vajern på våningarna ett och tre. När vajern var på plats borrade vi ett hål för kabeln, aningen större än den, in till sopnedkastutrymmet på väggen högst upp vid taket på våning tre. Vi tryckte in kabeln i detta hål och lät den falla ner, genom sopnedkaststrumman, till källaren. Sedan fäste vi kabeln på vajern i detta sopnedkast med stipes (buntband).

Även i källaren fick vi borra hål genom väggar för att dra kabeln till sin mätartavelsplats. Första hålet var ut ur det gamla soprummet som nu var omgjort till förråd, ut till källarkorridoren (eller säger man/skriver man källargången?). Det andra hålet var ungefär åtta meter ner i källargången (ja, tydligen), in i mätarrummet.

Tre borrade hål av en dryg matarkabels diameter redovisade i texten ovan, men det finns ett fjärde. Det som går från svalen in i lägenheten på tredje våningen. Så fyra hål alltså. Dessutom blev det en massa småhål med en diameter på 5,5 millimeter och ett djup på tre till fyra centimeter. Både i källaren och i svalen på våning tre. Dessa hål fylldes med gula plastpluggar och skruvar. Skruvarna höll uppe fartygsplåtar i källaren och en list på trean. Kabeln stripsades fast på fartygsplåten och lades i listen. Och, såklart, fördes genom alla hålen som var gjorda för just den.

I den ände som stacks in i lägenheten kopplades kabeln in i lägenhetscentralen. Änden i källaren ska inom snar framtid kopplas in i mätartavlan. Sedan ska kabeln förses med ström så att centralen i lägenheten kan fördela ut den i alla sina små grupper om tio ampere till de olika vägguttagen, lamputtagen, strömbrytarna eller, som alla säger, till kontakterna, ute i lägenheten.

I allra högsta grad överhoppningsbar

När jag igår skulle testa en bläckpenna förde jag den mot en liten pappersbit och gjorde små rörelser för att se om det kom bläck ur den. Det gjorde det. Det var igår. För en liten stund sedan satt jag och kliade mig i nacken. Det medförde att jag böjde fram huvudet lite. I denna ställning såg jag gårdagens papperslapp med det lilla bläckkladdet på. En kort stund undrade jag vad det var för lapp och vad det var för konstig liten krumelur på den. Det såg ut som en trea. Varför hade jag skrivit en trea på den lilla papperslappen? Men jag kom ju ihåg ganska snart vad det var. Testet av bläcket. Ingen trea alltså.

Lysias

Oj, jag har hittat den där svenkheten som [här vet jag inte riktigt vad jag ska skriva] vissa verkar tycka är så viktig inför september 2010. P C Jersild har beskrivit den såhär:

En svensk är tråkig men bra på att organisera. Vi är inga bländande konversatörer men duktiga på av skriva PM. En svensk förmår, inte minst i internationella sammanhang, att "hålla sig till saken". Framför allt hyser svensken en grundmurad respekt för fakta. Vi är självkritiska och förnuftiga och - det erkänner vi klädsamt - ibland en smula förnumstiga.

Nu är detta bara en människas åsikt och läser man hela texten (som finns här) så handlar den om annat. Men låt mig ändå använda denna del av hans text och sedan ta ut en ännu mindre bit av den:

Svenskar hyser "en grundmurad respekt för fakta"
och
"[v]i är självkritiska och förnuftiga".

Hur rimmar det med vad som verkar hända kommande september 2010? Det rimmar illa tycker jag.

Vad som kan komma att hända då har ju ingenting med respekt för fakta att göra och absolut inget med förnuftet att göra. Tvärt om.

Men tänk vilken härlig paradox för att inte tala om ironi, om Jersildcitatet stämmer, att det han skriver är svenskhet och så vill några som inte är sådana (organisatörer och deras väljare) att det är just det som ska värnas.

Inte ett PS, inte heller en epilog. Snarare något annat som jag inte har namn på:
Om någon, mot förmodan, skulle tycka annorlunda än vad som står i denna text, om det tycks att texten är generaliserande och att den därmed väcker ett kritiskt tänkande hos denne läsare som vidare tycker att innehållet bör granskas, så är det bra. Använd sedan det kritiska tänkandet även åt andra hållet. Risken minskar nämligen rejält att oförnuftet segrar 2010, om ett sådant tänkande brukas.

Munro

Då och då dyker det upp människor som skriver ord i tidningar, tidskrifter, bloggar och i dagböcker om den så kallade alliansregeringen och de beslut den kan ta med hjälp av en stödjande riksdagsmajoritet av så kallade allianspartier för (mot?) dess undersåtar. Det skrivs bland annat att det idag, tack vare den så kallade alliansregeringen, är svårare att vara långtidsjuk därför att de i den så kallade alliansregeringen, har givit order till t.ex. försäkringskassan att inte bevilja ekonomiskt stöd för långtidsjuka. Vi vet ju alla att det är arbetslinjen som gäller. Även för dem som varit sjuka och oförmögna att arbeta under en längre tid. Dessa människor, och dess tillskyndare i nöd som inte gillar den så kallade alliansregeringen what so ever, det är de som skriver ord om den så kallade alliansregeringen lite här och där. De beklagar sig. De beklagar sig över de nya hårda regler som gäller. Att de inte längre har rätt till sjukersättning. Att de måste söka jobb. Att de måste jobba. Trots att de fortfarande är sjuka. Och trots att deras egna läkare anser dem för sjuka för att jobba. Trots detta.

Men. Varför inte bara söka jobb? Ljug om din sjukdom, ljug om dina skador. Skriv i ditt CV att du minsann kan jobbet du söker, att just du är den som din blivande chef söker och bör anställa. När du sedan fått jobbet utför du det på mindre än halvfart - allt efter vad som passar dig och din sjukdom eller skada. Sjukskriv dig ofta. Vad tror du din chef tycker om detta? Vilket parti tror du din chef har röstat på? Kan hen vara en av dem som röstade bort din sjukpenning och in dig i hens företag? Det kan låta konstigt men det borde ju varit detta en del alliansföretagarväljare ville: var inte långtidsjukskriven, jobba heltid hos mig på halfart och ta många korta sjukskrivningar istället. Jättebra för produktionen.

Och som bevis på att det faktiskt går att få jobb och även jobba som skadad och sjuk har vi ju en Jan, en Göran och en Maud i den så kallade alliansregeringen. Jag kan visserligen inte gå i god för att dessa tre inte är sjukskrivna ofta, men det verkar ju som om de jobbar hårt. Trots att de inte kommer från den, utan från en annan del

av Köping. Åh, gud vad lågt det där sista var!

Maud Melanom

Söndagsångest redan på en torsdag. Suck! Inte nog med det. Tänk på alla som är arbetslösa i vårt kortbreda land. Kvällstidningen Aftonlövet har idag ett helt uppslag om folk som "skulle ta vilket jobb som helst" för "de är inte rädda för att jobba". Det kallar jag hjältar det. Men ändå är de arbetslösa. Och här sitter jag och trivs i min arbetslöshet och vad händer då? Jo, telefonen ringer och jag har plötsligt ett jobb. Även om det är tillfälligt och kanske inte längre än en vecka (till att börja med), men ändå. Själv tycker jag att alla som är beredda att kavla upp ärmarna och ta i, bör få gå före mig i kön.

Det hjälpte inte ens att jag på arbetsintervjun betedde mig som en kommunist/socialist/sosse (välj själv) och ställde krav på bland annat omklädningsrum (som visserigen ingår i avtalet mellan mitt fackförbund och den där andra arbetsmarknadsparten). Dessutom nekade jag att vara, den av svenskt näringslivsfolk så älskade egenskapen, flexibel. Det är visserligen inte svårt att slippa vara flexibel, det är bara att be din (blivande) arbetsköpare att vara flexibel tillbaka.

Så nu är jag tillbaka igen för att göda kalleankaekonomin och dessutom två herrar samtidigt, den ene som anställer, den andre som hyr. En arbetmarknadssituation som är en alliansröstares våta dröm. Jag får för alla obefintliga gudars skull inte glömma att spela på lotto imorgon. På nått sätt ska jag ha tag på de där sköna fuck off-pengarna. På något sätt som inte inkluderar arbete.