Om ändå

"ller"  - är de enda bokstäverna jag ser på den blå muggen vid sidan om datorn. Insidan av muggen är vit och en bit ner bubblar nyupphälld c-cola.

Om jag hade varit lika frekvent i mitt bloggskrivande nu som jag var under de första åren (2005 - 2011) då jag satt och knattrade på tangenterna för att skriva något oläst inlägg åtminstone ett par gånger i månaden, så hade nog alla mina muggar, glas och bägare haft flera egna inlägg var vid det här laget. "Egna inlägg" är väl att ta i kanske. Men de hade onekligen fått dela utrymme i dessa bloggrutor med annat jag i så fall hade skrivit om.

Hur många böcker finns det? Bara i min lägenhet - flera tusen. Allt som allt? Omöjligt att säga. Men visst är det fascinerande hur mycket det skrivs? Hur människor sätter sig ner vid sina datorer, sina skrivmaskiner, sina anteckningsblock eller sitt mobilelände och författar en massa text. Ord som skapar mening och som sätts på pränt och hamnar i bokhyllor världen över. Det finns så mycket att säga hos en del. Så mycket att skriva om.

Och det stoppar inte vid böcker naturligtvis. Folk skriver artiklar i tidningar och tidskrifter, filmmanus och blogginlägg. I ord räknat kommenterar en del på internet lika mycket som en hel romansvit eller två. Överallt skrivna ord. Ord ord, ord. Vi kan drunkna i ord. Ord om sanna saker, om falskheter, om påhittade händelser och om faktiska fantasier. Det verkar, helt klart, som att det inte finns något sinande i detta flöde av text.

En av alla dessa som skriver och som vill skriva är jag. Det är inte mycket och det är inte ofta och det jag skriver, det hamnar här. Så sällan. För, vad svårt det är att komma igång, att hitta något att skriva om. Och hur ska jag formulera mig? Hur gör alla de där som skriver så mycket och så ofta? Hur gör de? Jag tittar på bokhyllan framför mig. Böcker, böcker böcker. Hur har de gjort?

Det är väl bara att skriva, tänker jag, som den riskskribent jag så gärna vill vara. Skärmen är bländande vit. Jag blundar, sträcker fram händerna mot tangentbordet, känner hur fingertopparna når de fyrkantiga knapparna. Kom igen nu! Jag öppnar ena ögat och kisar mot skärmen för att se om det hänt något. Jo, där står något. Jag lyfter ögonlocket lite till och läser. Något om en mugg, en blå med företagsreklam på. Det är en början, tänker jag. Och ett slut. Men inte en mitt.

.