Härifrån till sedligheten

Det här inlägget kommer ägnas åt lite tankar om de bokstäver jag aldrig fått till det med. De som vill ut ur mitt huvud men aldrig når ända fram till skärmen framför mig. Någonstans på vägen fastnar de. Varför då? Jag vet inte. Och det är ju konstigt med tanke på att det är bokstäver som dessa, precis som dessa jag skriver detta med. En teori som snurrar i mitt huvud är att det är kombinationerna de är tänkta att sättas i som gör att de inte kommer längre än till... ja, vart de nu stannar. Låter det rimligt? Det är en fråga till dig. Tänk på den en stund och läs sedan vidare. Men gör ingen stor sak av det. Det är ju blott från en blogg frågan kommer och vad som än kommer från en blogg måste man vara kritisk mot.

Nå, kom du fram till något? I så fall: säg svaret eller tanken högt för dig själv och lyssna på orden. Visst låter de lite annorlunda då? De byter inte betydelse, nej, men de blir på något sätt mer konkreta då de sägs högt. Eller kanske inte.

Hur ska jag gå vidare nu då? Låt mig bena upp det för mig lite:
Problemet är att jag har bokstäver i mitt huvud; de är kombinerade på ett speciellt sätt; de vill ut och upp på skärmen framför mig, kanske hit till carjamming, kanske någon annanstans; de fastnar på vägen ut.

Har jag makten hela vägen? Alltså en medveten makt. Är det jag som medvetet stoppar de där bokstäverna? Hade jag ställt frågor som de två förra om jag varit medveten om det? Troligtvis inte. Men är det inte bara att skylla ifrån mig om jag påstår att det är något omedvetet hos mig som verkställer hindrandet? Visserligen ett frånskyllande på något hos mig men likväl ett frånskyllande.

Känslan är den att jag är väl medveten om att jag väljer allt som ska stå här, från minsta lilla bokstav, skiljetecken, morfem, ord, stavelse, fras, mening, stycke och ibland till och med bild. Dock blir det inte alltid som jag vill. Att texten inte blir som jag vill, det är en sak - lätt att leva med, men att reaktionen av texten inte blir som jag vill, det är något annat det - ibland inte så lätt att leva med.

Aha! Där har vi det, måhända. Där springer en punkt. Där kan orsaken vara till att jag inte släpper fram bokstavskombinationer på de sätt de formas i huvudet. Reaktionen. Läsreaktionen. Någon annan tar ju över bokstäverna när de väl lämnat mig. Och dessa andra gör sedan vad de vill med dem, vilket innebär att de kan använda dem på ett helt annat sätt än jag kunnat ana och haft för avsikt med. Ändock är det jag som får stå för resultatet av kombinationen mina ord/andras tolkningar.

Fast är inte det lite tjusningen med att skriva något, det att få in sina egna tankar i form av text i någon annans fantasivärld och påverka den? Jo. Men inte alltid. Inte alla konsekvenser är eftertraktade.

Ibland bör man hålla käft. Även med händerna. Där har vi dem, tankarna som gör att bokstäver fastnar på vägen. Åtminstone vissa bokstäver. Åtminstone ibland.

Sokrates

Det hördes faktiskt när den landade. Knappnålen som jag nyss höll i min hand föll till golvet och gav ifrån sig ett ljud som nådde mina öron. Det hände här. Varenda rörelse jag gör här hörs. Mina skors skrapande mot golvet. Mina andetag. Kläderna jag bär, deras hasande och prasslande. Myntens klingande i min byxficka. De knarrande brädorna under mina fötter. Mina tankar.

Det är kalt. Överallt tomma rum. Solen lyser bländande in genom smutsiga fönster. Väggar och dörrar skapar mörka skuggor längs golven, vilket ger en underlig kontrast till det skarpa ljuset. En trappa leder upp till andra våningen, en trappa leder ner i källaren. Så det finns en andra våning och det finns en källare? Det räcker med några steg upp i trappen för att se att det även där uppe är lika tomt och öde som där jag nyss befunnit mig. Källaren? Ja, även där finns bara väggar, tak och golv.

Nyckeln till entrédörren, jag har den i min hand. Det är en ovanlig nyckel. Den böjer och snirklar sig, ser nästan ut som att den formulerar ett ord. Men jag finner inget ord hur jag än vrider och vänder på den. Nu står jag på trappen utanför, med ryggen vänd mot huset. Alldeles bakom mig har jag dörren. Den är stängd. Om en stund ska jag vända mig om och låsa den. Låsa den med den underliga nyckeln som jag har i min hand. Framför mig ser jag vidsträckta gräsfält hela vägen till horisonten. Här och där bryts gräset av raka linjer - det är vägar och trädrader - och långt, långt borta till höger skär en stad ner sig i det översta skiktet av det mörkt gröna gräset. Ovanför allt detta är himlen blå, små molntussar finns här och där och solen dränker allt med sina strålar.

Nyckeln, jag, dörren, huset - alla är vi redo att göra det sista. Det allra sista. Nu är jag vänd mot dörren, min hand med nyckeln lyft mot nyckelhålet. In med nyckeln, vrider om. Nyckeln dras ut ur min hand, springan mellan dörren och dörrkarmen försvinner, fönsterluckorna slår ihop sig över alla fönster, skorstenen vrider sig inåt, väggarna blir genomskinliga, taket försvinner. En kort process, så är allt borta, allt förutom en husstor gräsfri fyrkant som skvallrar om att det varit något här en gång i tiden. För inte alls så länge sedan. Mitt i fyrkanten ligger en knappnål och blänker.

Det är en lång promenad från det där huset som inte längre finns till staden där borta. För att jag någon gång ska nå staden måste jag sluta skriva och börja gå, så: Hej då!