Det hördes faktiskt när den landade. Knappnålen som jag nyss höll i min hand föll till golvet och gav ifrån sig ett ljud som nådde mina öron. Det hände här. Varenda rörelse jag gör här hörs. Mina skors skrapande mot golvet. Mina andetag. Kläderna jag bär, deras hasande och prasslande. Myntens klingande i min byxficka. De knarrande brädorna under mina fötter. Mina tankar.
Det är kalt. Överallt tomma rum. Solen lyser bländande in genom smutsiga fönster. Väggar och dörrar skapar mörka skuggor längs golven, vilket ger en underlig kontrast till det skarpa ljuset. En trappa leder upp till andra våningen, en trappa leder ner i källaren. Så det finns en andra våning och det finns en källare? Det räcker med några steg upp i trappen för att se att det även där uppe är lika tomt och öde som där jag nyss befunnit mig. Källaren? Ja, även där finns bara väggar, tak och golv.
Nyckeln till entrédörren, jag har den i min hand. Det är en ovanlig nyckel. Den böjer och snirklar sig, ser nästan ut som att den formulerar ett ord. Men jag finner inget ord hur jag än vrider och vänder på den. Nu står jag på trappen utanför, med ryggen vänd mot huset. Alldeles bakom mig har jag dörren. Den är stängd. Om en stund ska jag vända mig om och låsa den. Låsa den med den underliga nyckeln som jag har i min hand. Framför mig ser jag vidsträckta gräsfält hela vägen till horisonten. Här och där bryts gräset av raka linjer - det är vägar och trädrader - och långt, långt borta till höger skär en stad ner sig i det översta skiktet av det mörkt gröna gräset. Ovanför allt detta är himlen blå, små molntussar finns här och där och solen dränker allt med sina strålar.
Nyckeln, jag, dörren, huset - alla är vi redo att göra det sista. Det allra sista. Nu är jag vänd mot dörren, min hand med nyckeln lyft mot nyckelhålet. In med nyckeln, vrider om. Nyckeln dras ut ur min hand, springan mellan dörren och dörrkarmen försvinner, fönsterluckorna slår ihop sig över alla fönster, skorstenen vrider sig inåt, väggarna blir genomskinliga, taket försvinner. En kort process, så är allt borta, allt förutom en husstor gräsfri fyrkant som skvallrar om att det varit något här en gång i tiden. För inte alls så länge sedan. Mitt i fyrkanten ligger en knappnål och blänker.
Det är en lång promenad från det där huset som inte längre finns till staden där borta. För att jag någon gång ska nå staden måste jag sluta skriva och börja gå, så: Hej då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar