Bedriver dagg förefaller regn

En bok damp ner i min brevlåda idag, en bok jag nästan glömt bort att jag beställt. När jag plockade upp den ur lådan, då den fortfarande var inslagen i sitt omslag, funderade jag en stund över vad det kan vara för bok som jag köpt. Spännande, tänkte jag och tog in den i lägenheten och lät den fortsätta att vara inslagen och anonym en stund till. Jag kunde verkligen inte påminna mig om vad jag hade klickat fram på boksajten någon vecka tidigare.

Några timmar senare bestämde jag mig för att sätta mig och blogga. Det är det jag gör nu. Inte sällan i skrivande stunder händer det att jag använder mig av verb som berättar vad jag gör eller har gjort. Det är lätt, alltför lätt, att då skriva samma ord, samma verb, varje gång. Det märker jag inte när jag skriver, men när jag efteråt läser det jag skrivit ser jag det. Tydligt. Så jag sträcker mig efter min synonymordbok, ett måste då orden i huvudet är alldeles för få, för att få ombytelse. I synonymordboken läser jag vardagliga varianter av det upprepade ordet. Jag väljer ut en variant och byter ut mot ett av de upprepade orden.

Då jag sedan är i färd med att ställa tillbaka boken i hyllan stöter den på motstånd. Något är i vägen. Något... En blå plastmapp. Det ligger en blå plastmapp där bakom böckerna och nu när jag ska ställa tillbaka synonymordboken är den blå plastmappen i vägen. Den måste legat på böckerna och ramlat ner då jag drog ut min bok och lagt sig mellan de båda andra böckerna.

Vad är det i den, undrar jag och drar fram den i ljuset. Den är full med papper, A4-ark, A5-ark, men det går inte att se vad det står på dem då de båda yttersta är blanka. De skymmer. Innehållet är anonymt. Som paketet med boken. Båda två är något jag fixat åt mig. Båda två var överraskningar. Vad kan de innehålla?

Nu när jag sitter här och skriver det sista stycket i detta inlägg vet jag innehållet i både mappen och bokpaketet*. Dessutom har jag klart för mig innehållet i detta blogginlägg. Det är tre saker jag vet något om. Resten av världen är fortfarade en gåta för mig. Hur är den för dig?


___________
*Här borde jag egentligen skriva vad det var för bok jag fann i det där paketet och vad det stod på de där arken i olika storlekar i den blå plastmappen. Men jag låter det vara osagt. Dålig stil av mig, jag vet.

Måttfylleri

Sedan första gången jag la märke till dig har du på ett eller annat sätt funnits i min intressesfär. Ibland nästan i centrum men oftast på lite olika platser i periferin. Men aldrig utanför. Du är för viktig för att inte bry sig om. Eller för att inte ha koll på. Men jag har ingen bra koll på dig. Du har, trots din förmåga att ständigt synas och höras, ibland varit svår att greppa.

"Sedan första gången...". Första gången ja, det var längesedan. Då var du bara ett ansikte och en kostym som hette Gösta. Vad du stod för visste jag inte något om. Eller vad du var. Du fanns där i rutan tillsammans med andra slips- och kostymklädda ansikten. Det var du, Olof, Ola, Torbjörn och Lars. Ni var bara fem stycken då. Och ni var naturligtvis alla män. Gubbar.

Snart kom ditt ansikte att heta Ulf och jag började förstå vad du sa och vad du ville. Du var den av alla som jag kände minst samhörighet med. Detta, tillsammans med att du var den största av dem som hade anspråk på makten, fick mig att tycka att just du var mest intressant. Mest intressant av alla. Men då, under Ulf-eran, var det svårt att hitta något om dig. Förutom flyktiga tidningsartiklar. Men så kom Carl...

Med Carl var du nu inte bara störst på din planhalva, du blev även kapten över hela landet. Och i och med detta kände jag mig tvungen att söka upp information om dig, om vem du egentligen var och vart du tänkt styra skutan som även jag satt i. Vem skulle berätta?

Jag sökte upp information om dig på bibliotek, i böcker och tidskrifter. Mest var det dina meningsmotståndare, de som jag ansåg mig tillhöra, som berättade om dig. Du var, fick jag veta, konservativ och du var nyliberal. Vad nu det betydde. Det visade sig vara ett ypperligt ideologiskt par att kombinera. Konservativ i själen, nyliberal i kroppen. Båda lika viktiga för dig. Och trots att de kan verka motstridiga parar du ihop dem väl.

Tiden gick och du hamnade åter lite i periferin för mig. Och i landet. Carl ersattes av Bo som inte gjorde något större väsen av sig. Och du hade åter tappat fattningen om den styrande ratten. Ditt inre verkade inte må bra. Där fanns för mycket av det gamla kvar, som verkade ha kört fast. Trots en tillbakagång var du ändå störst bland de dina. De andra, små, patetiska, hade inget att komma med. De var inte i närheten av dig i storlek trots att de blivit tre istället för två som då vi först möttes.

Tre. Du hade fått en ny allierad sedan några år tillbaka. Mindre liberal, mer konservativ än du. Och därtill uttalat kristen. Men liten och inte så intressant för mig. Du var, på grund av din storlek, ditt manér och bullrighet fortfarande den mest intressanta av dem alla. Och intresset skulle öka hos mig snart igen, då du bytte ut Bo mot Fredrik. Och du bytte ut mycket gammalt mot nytt. Så mycket att du la till ordet 'nya' till ditt namn. En del trodde kanske att du ändrat ideologi i och med det, men det stämde naturligtvis inte. Det enda som ändrades, förutom lite folk i din ledning, var hur ditt budskap skulle levereras ut till oss som skulle köpa det.

Folk köpte det. Med hull och hår. Du vann åter makten och triumferade. Fredrik blev hjälte med stora delar av svenska folket. Nu var det dags för mig att åter knyta bekantskap med dig och vem du var, nu när du var på banan igen. Och nu fanns det mycket mer att läsa om dig. Meningsmotståndarna skrev om dig, du skrev om dig, journalister skrev om dig och forskare skrev om dig. Nu kunde väl inget stoppa mig från att lära känna dig? Om det inte varit för monstret i garderoben.

Folk började fly. De flydde från dig, de flydde från dina allierade och de flydde från dina meningsmotståndare. Men de flydde inte från monstret i garderoben - de flydde till det. Visst låter det underligt!? Sakta men säkert öppnade de flyende dörren. Den gnisslade och knarrade. Ut kom en gammal, unken stank. Många av oss ulkade när den spred sig ut ur sitt skrymsle. Men de som så glatt sprungit och öppnat dörren drog djupa andetag och verkade njuta av den.

I springan mellan dörren och karmen går det nu att se vidundret röra på sig. En brun, slemmig arm har tagit sig ut och dess hand har med sina krokiga fingrar greppat dörrhandtaget och är på väg att öppna dörren på vid gavel. Ett ben har också tagit sig ut och satt sin fot på golvet utanför. Det är på väg ut. Mot oss. Det är på väg att krossa oss alla, även de blåögda som så entusiastiskt, hoppandes, applåderandes, låter det komma ut. Och därmed måste jag koncentrera mig på det nu, istället för på dig. En stund till. Och denna gång ska jag inte bara studera för att få veta mer. Nu måste jag veta för att kunna bekämpa. Men du finns självklart kvar hos mig även under denna stund. Som alltid.

Och du! Våga inte alliera dig med monstret!

Vrövel

Så tog det då slut till slut. Och jag ska skriva om det här. Om slutet, om början och om den underliga tiden i mitten. Men hur? Ska jag börja med början? Hur var den? Minns jag det? Lite. Fragment. Men så är ju minnena av det andra också. Om den underliga tiden i mitten och om slutet. Bara fragment. Ibland stora block av minnen. Oftast små, små bitar av minnen.

När började det? Var började det? Det började en kall dag i december. Och det slutade en varm sommardag i augusti. Se, jag är redan på slutet! Hoppat över alla små minnen om början, ignorerat den underliga tiden i mitten och fann därmed slutet på en gång. För det är slutet som är närmast i tid. Det är slutet som är mest påtagligt. Det är slutet som känns mest. Ska jag då kanske börja med slutet istället?

När slutade det? Var slutade det? Det slutade alldeles nyss. Under solen. Under en stekande varm sol. Fast gjorde det verkligen det? Var det inte upphörandet som infann sig då? Slutet började långt tidigare. Någon gång under det som jag kallat den underliga tiden i mitten. Då började slutet. När blickar slutade mötas. Blickar och händer, armar och kroppar. När det började ta tid för det som inte brukade ta tid.

Då började slutet. Och nu tar det sådan tid, det som en gång i tiden inte hade någon tid mellan sig, att det är över. Tiden är nu oändlig mellan gångerna. Och oändligheten upphör aldrig. Därför är det slut. Därför har det upphört.

Äh, låt mig sluta med allt det här. Jag har ingen aning om vart det ska ta vägen. Eller varför jag skrivit det. Blogginläggsutfyllnad. Men nu är det slut, det här inlägget, för jag har inget mer att säga. Och det kom jag på nu. Eller var det för en stund sedan då jag var i mitten av texten? Var det då jag började tänka på slutet av den? Hur det skulle se ut. Fanns det något slut? Eller var det redan i början då jag började skriva orden där uppe? Var början egentligen början till slutet? Det började ju med ett konstaterande av att det tog slut. Och nu i slutet konstaterar jag denna början. Däremellan: något underligt i mitten.

I mitten av augusti

Det enda som finns kvar i mitt liv är min blogg. Denna. Nästan. En dator, ett bord, en stol finns kvar också. Och en benlös madrass där borta i hörnet. I övrigt är lägenheten helt tom. Vad som tillhör den finns naturligtvis kvar; toastol, handfat, spis och kylskåp. Jo, det finns en macka kvar i kylskåpet också, en macka och en flaska juice.

En lägenhet som för inte länge sedan var fylld av böcker, hyllor, lampor, en soffa, kläder, stolar, bord. Inte alltid så ordnade. Nu är de borta.
En kyl som för inte länge sedan var fylld med drickor, ostar, korvar, gurkor, peperoni, smör, köttbullar. Inte alltid så ätbara. Nu är de borta.

Jag har inget kvar.

Lägenheten är alltså näst intill tom. Bordet med datorn på står i mitten av det ödsliga vardagsrummet. Två kablar från den går längs golvet bort mot en vägg. Den ena in i ett vägguttag, den andra till routern som tar mig hit, hit till carjamming.

Vad är en människa? skriver jag i den tomma ruta som visar sig då jag loggar in mig. "Vad är en människa?" Stort ämne. Väldigt existentiellt. Väldigt pretentiöst. Tänker jag besvara den? Nej, det tänkter jag inte. Jag kan nog inte. Jag kan bara hänvisa, löst, till vad biologer och andra kommit fram till.

Men jag har väl skrivit de där orden av någon anledning? Jo, men jag kan inte minnas. Försöker. Det är för abstrakt och för stort.

---
Vad tycker du om inlägget såhär långt? Är det ok att jag förbjuder dig att inte gilla detta blogginlägg? Du har ju kommit hit till mig och min blogg. Här är det jag som bjuder på ord som du läser och då vill jag att du ska tycka att de är bra. Om du inte tycker det vill jag inte prata med dig om det. Vill du vara kvar här och läsa detta eller andra av mina inlägg igen så ska du vara tyst. Om du inte gillar inläggen såklart. Och det bör du göra. Du bör vara tacksam för mina ord nu när du är här. Är du inte det vill jag inte ha dina ord.
---

Min lägenhet är åter fylld med saker. Prylar. Överallt. Kylskåpet lika så. Fast av mat. Överflöd. Hur kan det komma sig? Hur kan det komma sig att allt var tomt för bara en stund sedan och nu fullt igen? Visste jag om att alla mina saker skulle återkomma? Var jag bara en turist i det spartanska livet en kort stund? Turister har ju en förmåga att gilla läget där de är, tycka att det är pittoreskt, trots att de aldrig skulle välja att leva så själva. De har ju alltid något att återvända till. Hann jag ens känna efter hur det kändes att ha förlorat allt? Nästan allt. Nej. Hade jag ens förlorat något? Nej. Kan jag ens inbilla mig hur det känns att förlora allt? Nej.

Om du bara visste

Personen i mitten på bilden vet jag inte vem det är. Så tänkte jag skriva då jag skulle beskriva bildens innehåll och mina tankar runt den. Personen i mitten. Ser man bilden förstår man att mitten egentligen är mellan två andra personer. Tre personer. En av dem i mitten som jag inte vet vem det är. Låter det som om jag vet vilka de två andra är? Kanske. Och det är det där kanske:et som gör mig tveksam nu. För inledningsvis trodde jag att jag kunde berätta om bilden och människorna på den som om jag visste vilka två av dem var men först snabbt bara förklara att personen i mitten på bilden vet jag inte vem det är. Och det stämmer ju på den personen. Men det stämmer ju på de två andra också. Jag har ingen aning om vilka de är. Om jag skulle säga att jag känner dem eller vet vilka de är så kan jag ju säga det om vilken kändis som helst jag sett på bild och läst en intervju med. Man kommer dem lite närmare efter en läsning, men man känner dem inte. Nej, man känner dem inte. Och frågan är om man verkligen kommer dem närmare.

Personerna på bilden, de tre, jag vet inte vilka de är. De ser bekanta ut. Åtminstone två av dem. Men jag vet inte vilka de är.

"Nähä", är det någon som ropar, "du vet inget om personerna på bilden påstår du".
"Nej", hade jag svarat om jag visste varifrån orden kom.
"Men han då?", orden fortsätter komma och jag känner ett visst obehag.
"Vem menar du?", svarar jag frågande. Jag har inte den blekaste aning om vem "han" är men är väldigt nyfiken på det.
"Han du kallar opportunisten".
"Jaså han", mumlar jag tyst för mig själv.
"Ja, han. Känner du honom då? Det måste du ju göra om du kan ge honom ett sådant epitet."
"Kanske det." Min blick är fäst på mina fötter. Jag känner hur röd jag är på kinderna. En typisk reaktion när jag är tagen på bar gärning.
"Gör du det? Känner du honom så noga att du kan kalla honom opportunist eller är det bara ett önsketänkande från din sida att han är sådan?"
"Jag vet inte. Men han är ju det. Inte bara jag vittnar om hans otrevliga attityd mot folk han inte drar någon nytta av medan de som ser honom som trevlig inte har en aning om att han bara är kallt beräknande..."
"Så du vet att det är så? Eller slänger du bara ur dig ord om någon..."

Nu måste jag avsluta det här blogginlägget, inte för att jag förlorar diskussionen ovan - för det gör jag - utan för att det är sent och för att inlägget inte ska bli för långt. Och även om jag nu är den som får gå med sänkt huvud och svansen mellan benen så kan jag ändå avsluta inlägget såhär: Han är en opportunist!

Så funkar makten och här har jag den.

Egen micro

Nyss hemkommen - har blivit - det var en stund sen. Den yttre kroppstemperaturen har sänkts efter en uppvärmning av för många plagg i värmen. Raskheten i promenaden gjorde sitt till. Nu är det bara ryggen som är varmare än bör, mest på grund av att den vilat mot en fåtölj. Bilderna, jag tittar på dem. De finns i min mobil och är tagna under den varma promenaden. Byggnader, gräs, broar, träd, bilar, blommor, asfalt, stål, himmel och sol. Inte ett ansikte. Inte en människa. Som så ofta. En av bilderna borde kanske postas på nätet...?

Ryggen kyls av då jag reser mig från fåtöljen för att ta mig till köket. Drycken i frysen borde vara kall nog nu. Den köptes efter halva utflykten för att intas direkt men fick följa med hem. Med ett glas i min hand fortsätter jag att studera bilderna. De ser så annorlunda ut nu än då jag tog dem. Inga är bra. Pretentiöst skit. Jag överger dem för den nyinköpta boken som ligger i en kasse bredvid mig på golvet.