Sedan första gången jag la märke till dig har du på ett eller annat sätt funnits i min intressesfär. Ibland nästan i centrum men oftast på lite olika platser i periferin. Men aldrig utanför. Du är för viktig för att inte bry sig om. Eller för att inte ha koll på. Men jag har ingen bra koll på dig. Du har, trots din förmåga att ständigt synas och höras, ibland varit svår att greppa.
"Sedan första gången...". Första gången ja, det var längesedan. Då var du bara ett ansikte och en kostym som hette Gösta. Vad du stod för visste jag inte något om. Eller vad du var. Du fanns där i rutan tillsammans med andra slips- och kostymklädda ansikten. Det var du, Olof, Ola, Torbjörn och Lars. Ni var bara fem stycken då. Och ni var naturligtvis alla män. Gubbar.
Snart kom ditt ansikte att heta Ulf och jag började förstå vad du sa och vad du ville. Du var den av alla som jag kände minst samhörighet med. Detta, tillsammans med att du var den största av dem som hade anspråk på makten, fick mig att tycka att just du var mest intressant. Mest intressant av alla. Men då, under Ulf-eran, var det svårt att hitta något om dig. Förutom flyktiga tidningsartiklar. Men så kom Carl...
Med Carl var du nu inte bara störst på din planhalva, du blev även kapten över hela landet. Och i och med detta kände jag mig tvungen att söka upp information om dig, om vem du egentligen var och vart du tänkt styra skutan som även jag satt i. Vem skulle berätta?
Jag sökte upp information om dig på bibliotek, i böcker och tidskrifter. Mest var det dina meningsmotståndare, de som jag ansåg mig tillhöra, som berättade om dig. Du var, fick jag veta, konservativ och du var nyliberal. Vad nu det betydde. Det visade sig vara ett ypperligt ideologiskt par att kombinera. Konservativ i själen, nyliberal i kroppen. Båda lika viktiga för dig. Och trots att de kan verka motstridiga parar du ihop dem väl.
Tiden gick och du hamnade åter lite i periferin för mig. Och i landet. Carl ersattes av Bo som inte gjorde något större väsen av sig. Och du hade åter tappat fattningen om den styrande ratten. Ditt inre verkade inte må bra. Där fanns för mycket av det gamla kvar, som verkade ha kört fast. Trots en tillbakagång var du ändå störst bland de dina. De andra, små, patetiska, hade inget att komma med. De var inte i närheten av dig i storlek trots att de blivit tre istället för två som då vi först möttes.
Tre. Du hade fått en ny allierad sedan några år tillbaka. Mindre liberal, mer konservativ än du. Och därtill uttalat kristen. Men liten och inte så intressant för mig. Du var, på grund av din storlek, ditt manér och bullrighet fortfarande den mest intressanta av dem alla. Och intresset skulle öka hos mig snart igen, då du bytte ut Bo mot Fredrik. Och du bytte ut mycket gammalt mot nytt. Så mycket att du la till ordet 'nya' till ditt namn. En del trodde kanske att du ändrat ideologi i och med det, men det stämde naturligtvis inte. Det enda som ändrades, förutom lite folk i din ledning, var hur ditt budskap skulle levereras ut till oss som skulle köpa det.
Folk köpte det. Med hull och hår. Du vann åter makten och triumferade. Fredrik blev hjälte med stora delar av svenska folket. Nu var det dags för mig att åter knyta bekantskap med dig och vem du var, nu när du var på banan igen. Och nu fanns det mycket mer att läsa om dig. Meningsmotståndarna skrev om dig, du skrev om dig, journalister skrev om dig och forskare skrev om dig. Nu kunde väl inget stoppa mig från att lära känna dig? Om det inte varit för monstret i garderoben.
Folk började fly. De flydde från dig, de flydde från dina allierade och de flydde från dina meningsmotståndare. Men de flydde inte från monstret i garderoben - de flydde till det. Visst låter det underligt!? Sakta men säkert öppnade de flyende dörren. Den gnisslade och knarrade. Ut kom en gammal, unken stank. Många av oss ulkade när den spred sig ut ur sitt skrymsle. Men de som så glatt sprungit och öppnat dörren drog djupa andetag och verkade njuta av den.
I springan mellan dörren och karmen går det nu att se vidundret röra på sig. En brun, slemmig arm har tagit sig ut och dess hand har med sina krokiga fingrar greppat dörrhandtaget och är på väg att öppna dörren på vid gavel. Ett ben har också tagit sig ut och satt sin fot på golvet utanför. Det är på väg ut. Mot oss. Det är på väg att krossa oss alla, även de blåögda som så entusiastiskt, hoppandes, applåderandes, låter det komma ut. Och därmed måste jag koncentrera mig på det nu, istället för på dig. En stund till. Och denna gång ska jag inte bara studera för att få veta mer. Nu måste jag veta för att kunna bekämpa. Men du finns självklart kvar hos mig även under denna stund. Som alltid.
Och du! Våga inte alliera dig med monstret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar