Rurple Pain

Det är en klar och varm vårdag i april och mobiluret visar tretton. Bara några få timmar senare, vid femtiden på eftermiddagen försvinner värmen plötsligt. En iskall vind blåser lokalt över hållplatsen där bussen just stannat. Den förvånade blicken hos en av passagerarna som är på väg ut ur bussen ändras på ett ögonblick till en grimas över hela ansiktet som i sin tysthet skriker ut en känsla av lika delar obekvämhet som illamående. Ytterligare ett resultat av vad passageraren just sett är de kvicka skutt denne tar för att snabbt komma bort från allt och försvinna iväg längs med hållplatsen för att på så sätt lämna Det Hemska som dykt upp där på bussen bakom sig.

Det Hemska kliver av på samma hållplats, trycker hakan mot bröstet för att slippa snålblåsten som följer i den rusades svallvågor och viker av mot parkeringsplatsen en bit därifrån. Ett tyst "Hej" slipper ut genom Det Hemskas läppar riktad mot den förfärade passagerarens snabbt försvinnande rygg, men det är förmodligen vinden som sätter stopp för ordet att nå fram. Tur är väl det för den chockade passageraren har fått mer än nog som det är.

Hos Det Hemska har detta slumpmässiga möte nu rotat upp några gamla underliga minnesfragment som för länge sedan arkiverats och därefter täckts med ett fint lager damm. Nu yr det gråa tussar framför Det Hemskas ansikte då denne försöker att få de uppryckta minnesskärvorna på plats, som bitar i ett pussel. Men det ansikte som formats hos passageraren och den iskalla vind som sedan uppstått ute på hållplatsen skapar en tyngd över axlarna och en klump i halsen hos Det Hemska och får denne att lägga minnespusslet åt sidan.

Det Hemska nyser några gånger - pågrund av kylan? på grund av dammet? - när nycklarna sätts i ytterdörren till dennes lägenhet. In till badrummet för lite papper att snyta sig med. Det Hemska står framför badrumsspegeln med en pappersfylld hand tryckt över ansiktet. Långsamt tar Det Hemska bort sin hand för att mer och mer blotta sitt ansikte. Det var detta ansikte som passageraren sett, detta ansikte som fått den att må dåligt, detta ansikte som fått den att småspringa därifrån. Det Hemska suckar så att axlarna lyfts upp mot öronen och sedan faller tungt ner längs sidorna. Pappret slängs i toalettstolen och spolas ner.

När Det Hemska precis släckt ljuset och är på väg att kliva över tröskeln ut mot hallen hör den ett ljud, som ett harklande, inifrån badrummet. Det Hemska stannar upp och vänder sig om för att höra bättre.
- Släpp det där, du kan inget annat göra. Låt dammet lägga sig igen.
Orden kommer från spegeln.
- Ja, jag har väl inte tänkt att göra något annat, svarar Det Hemska och tittar in i spegeln.
- Bra. Jag litar på dig. Och glöm inte: jag ser allt du gör, vet allt du tänker och förnimmer alla dina känslor.
- Ja, jag vet det. Du kan lita på mig.

Det Hemska sätter sig i fåtöljen framför sin avstängda TV. Till det avlägsna ljudet av en knarrade och gnisslande dörr som stänger in förrymda hågkomster somnar Det Hemska och när denne några timmar senare vaknar, stel i hela kroppen, verkar allt vara som vanligt igen. Det Hemska känner sig hungrig och går ut till köket för att stilla känslan. På väg dit, i hallen utanför toaletten, rör fötterna upp lite damm som ligger i en hög på golvet. Lustigt, tänker Det Hemska, var kommer det ifrån? Jag städade ju igår. Ja, ja, imorgon är det fredag, då kan jag ta en sväng med dammsugaren igen.

Och så kommer det att bli. Dammsugaren kommer fyllas under fredagskvällen med det där dammet. Sedan slängs påsen och allt är borta. Igen. Eller inlåst, bakom en dörr. En dörr med en skylt på vilken det står ettnollett med siffror.