Lova mig nu när du sitter där på bussen till, eller om det är från, jobbet och läser detta blogginlägg via [borttaget] att aldrig avslöja innehållet för någon. Det är nämligen bara du som kan läsa det här. Och innehållet är topphemligt! Och det är bara för dig.
Hur kan det vara så? undrar du och tittar upp på dina medpassagerare. Ingen av dem verkar dock ägna sin tid åt dig, så du tittar ner i mobilen igen. Kanske finns svaret i detta inlägg. Men ju mer du läser desto besviknare blir du för det kommer ingen förklaring. Inte vad det verkar i alla fall.
Är det bara jag som kan läsa detta? Verkligen? Du kan inte släppa just det påståendet. Så kan det väl inte vara? Du får lust att rycka mobilen från en av dina medpassagerare och kolla. Men det går ju inte. Hur skulle det se ut? Du få vänta tills du kommer till jobbet. Där finns en dator som tillhör alla. Du skulle kanske till och med kunna sno till dig en kollegas mobil, låtsas visa något, för att av misstag eller slump hamna här?
Tankar som kan vara en lösning. Men så kommer du till jobbet, eller om det är hem, och det som egentligen är av vikt i ditt liv tar över. En blogg, vad är det? Ett underligt blogginlägg, vad är det? Allt är ju bara hittepå ändå. Med dessa tankar abstrakt tänkta någonstans i bakhuvudet under en kort, kort stund fortsätter du din dag. Dessa bloggord hamnar i en vag glömska hos dig och ju längre tid det går från det att du läst dem desto ointressantare blir de.
Så en tid senare: Aha!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar