Lägergäld

Hur ska det här gå? Du får hjälpa mig. Vill du det? Det kan bli kul. Låt oss börja.

Här, ska vi börja här, tycker du? Ska jag välja? Nej, vi ska båda välja. Kom igen nu. Säg vad du tycker om den här platsen. Bra? Ja, det tycker jag också. Kan inte du sätta på lite musik. Vad som helst. Ja, gärna något lugnt. Jag fortsätter här så länge.

Hoppas musiken kommer snart så att jag slipper göra det här själv. Det här gör mig så, ja vad ska jag säga? Obekväm? Ja, det är en bra beskrivning. Obekväm. Men med lite hjälp brukar det gå bra. Nu hör jag något komma ur högtalarna. Då är vi snart två här igen. Två för detta.

Dido. Det var länge sedan. Bra val. Ja, jag vet inte när jag lyssnade på henne senast. Har hon gjort något nyligen? Det är väldigt mycket tidigt 00-tal över detta. Vad var det den där videon med Eminem hette? Stan, ja så var det ja. Första gången jag hörde talas om henne. Men, ska vi börja med detta då? Ok.

Är det bra så här långt, det vi gör tycker du? Jag tycker själv att det gått bra hittills. Förmodligen för att du är med och hjälper. Ja, det gör verkligen skillnad. Tack så mycket för hjälpen. Nej, det är inte lite. Verkligen inte. Tack vare dig är det klart nu. Vet inte om jag hade fixat det här själv. Om jag bara kunde betala tillbaka till dig. Jag vet bara inte hur.

Grågång

Här befinner jag mig hela tiden på gränsen. Det är egentligen inte min grej att göra det någonstans. Att testa gränser överlåter jag gärna åt andra. Och andra vill. Ställ dig en bit från vilken gräns som helst så kommer du se hur folk trängs vid den, trängs för att känna, trängs får att få den där kicken, trängs för att vara, bli eller åtminstone anses överskridande.

Ord, olämpliga ord om än väl valda och lämpliga ord som komna ur en slump, det är vad som gäller här. Ord som pekar åt ett håll men visar åt ett helt annat. Och ord som både pekar och visar åt samma håll. Ibland med önskvärd tydlighet, ofta med icke önskad otydlighet.

När jag skriver detta sitter jag på en flotte jag gjort av fallna trädstammar jag hittat i den snåriga skogen. En och en drog jag dem till stranden. Tre stora bjässar la jag parallellt med varandra på ungefär en meters avstånd. Tvärs över dem placerade jag sedan smalare varianter. För att fästa dem vid varandra använde jag mig av barken på färska grenar, bark som jag drog av och flätade till långa rep.

Nu flyter jag omkring i vattnet på min skapelse. Ön som jag byggde flotten på är så långt borta att jag inte ser den längre. Något annat fast under fötterna kan jag inte heller skåda. Hur jag än vrider mig är det vatten som möter himlen vid horisonten. Men precis som i en dröm kan jag resa mig upp på flotten, titta ut över det oändliga havet runtomkring, känna hur vågorna kränger farkosten och sedan ta ett steg framåt, rakt in, på fast mark, i de centrala delarna av den stad jag bor i.

Och inget är konstigt med det. Människorna jag ser och passerar där på gatustenarna, mellan husen, i bussarna är tysta. Oftast. Som jag. Vi säger väldigt lite. På en bussfärd där jag färdas med ryggen mot färdriktningen uppmärksammar jag ett par som kliver på. Det är en man och en kvinna.

De hittar ett ledigt dubbelsäte långt bak i bussen. Hon sätter sig vid fönstret, han bredvid. Han bär på en stor ram, förmodligen tavelram, kanske spegelram. Nyköpt fortfarande inplastad. Han ställer den mellan stolsryggen framför och sina knän och håller en vaktande hand på ovansidan. Kvinnan och mannen har varit och handlat en inredningsdetalj. De skapar en värld omkring sig, sin värld, i sin lägenhet. Ramen är en del av detta.

De sitter tysta där på bussen. Kvinnan har vänt sitt ansikte mot fönstret, blicken verkar inte fokuserad. Lika så med mannens, men hans är vänd genom bussens inre, längs gången och fram, förbi mig.

Bussen tar oss över älven mot ön. I mina händer har jag en nyinköpt bok som jag påbörjat. Men sedan paret tog sina steg in i bussen har jag inte kunnat släppa dem med blicken eller tanken. Min fascination av deras närvaro är för stark. Och styrkan förvånar mig. De utstrålar, i all sin vardaglighet, en stor suggestionskraft på mig.

Långt innan jag går av bussen har paret försvunnit från sina platser. Med min bok under en arm går jag från hållplatsen mot skogen. Där tar jag på nytt tag i några fallna stammar och drar dem hit, till gränsen.

I regel i vägg

- Har du vart här?
Har du vart här - jag tänker på de där orden jag just sagt till människan mittemot mig. I tystnaden som nu infunnit sig har jag tid att undra över hur de skulle tas emot av en ordkänslig människa. En kort rysning går genom min kropp när de typerna dyker upp i mina tankar.

En mun som rör på sig.
- Va? Vad sa du?
- Jag har inte varit här sa jag.
- Inte? Är du säker på det? Vem kan det då ha varit?

Ja, vem kan det då ha varit som varit, vart, här? Det är en gåta för mig. I tystnad funderar jag över vem jag har gått miste om.