Grågång

Här befinner jag mig hela tiden på gränsen. Det är egentligen inte min grej att göra det någonstans. Att testa gränser överlåter jag gärna åt andra. Och andra vill. Ställ dig en bit från vilken gräns som helst så kommer du se hur folk trängs vid den, trängs för att känna, trängs får att få den där kicken, trängs för att vara, bli eller åtminstone anses överskridande.

Ord, olämpliga ord om än väl valda och lämpliga ord som komna ur en slump, det är vad som gäller här. Ord som pekar åt ett håll men visar åt ett helt annat. Och ord som både pekar och visar åt samma håll. Ibland med önskvärd tydlighet, ofta med icke önskad otydlighet.

När jag skriver detta sitter jag på en flotte jag gjort av fallna trädstammar jag hittat i den snåriga skogen. En och en drog jag dem till stranden. Tre stora bjässar la jag parallellt med varandra på ungefär en meters avstånd. Tvärs över dem placerade jag sedan smalare varianter. För att fästa dem vid varandra använde jag mig av barken på färska grenar, bark som jag drog av och flätade till långa rep.

Nu flyter jag omkring i vattnet på min skapelse. Ön som jag byggde flotten på är så långt borta att jag inte ser den längre. Något annat fast under fötterna kan jag inte heller skåda. Hur jag än vrider mig är det vatten som möter himlen vid horisonten. Men precis som i en dröm kan jag resa mig upp på flotten, titta ut över det oändliga havet runtomkring, känna hur vågorna kränger farkosten och sedan ta ett steg framåt, rakt in, på fast mark, i de centrala delarna av den stad jag bor i.

Och inget är konstigt med det. Människorna jag ser och passerar där på gatustenarna, mellan husen, i bussarna är tysta. Oftast. Som jag. Vi säger väldigt lite. På en bussfärd där jag färdas med ryggen mot färdriktningen uppmärksammar jag ett par som kliver på. Det är en man och en kvinna.

De hittar ett ledigt dubbelsäte långt bak i bussen. Hon sätter sig vid fönstret, han bredvid. Han bär på en stor ram, förmodligen tavelram, kanske spegelram. Nyköpt fortfarande inplastad. Han ställer den mellan stolsryggen framför och sina knän och håller en vaktande hand på ovansidan. Kvinnan och mannen har varit och handlat en inredningsdetalj. De skapar en värld omkring sig, sin värld, i sin lägenhet. Ramen är en del av detta.

De sitter tysta där på bussen. Kvinnan har vänt sitt ansikte mot fönstret, blicken verkar inte fokuserad. Lika så med mannens, men hans är vänd genom bussens inre, längs gången och fram, förbi mig.

Bussen tar oss över älven mot ön. I mina händer har jag en nyinköpt bok som jag påbörjat. Men sedan paret tog sina steg in i bussen har jag inte kunnat släppa dem med blicken eller tanken. Min fascination av deras närvaro är för stark. Och styrkan förvånar mig. De utstrålar, i all sin vardaglighet, en stor suggestionskraft på mig.

Långt innan jag går av bussen har paret försvunnit från sina platser. Med min bok under en arm går jag från hållplatsen mot skogen. Där tar jag på nytt tag i några fallna stammar och drar dem hit, till gränsen.