I detta inlägg tänkte jag berätta om när man inte vet något eller när man inte har koll på läget men man tror sig veta eller ha koll på det. Ja, jag tänkte att det kunde vara en bra idé. Som exempel tar jag en sak jag varit med om. Hänger du med?
För några veckor sedan, en ganska vanlig lördag, var jag sugen på allt möjligt onyttigt att äta. Bot råddes på detta genom att gå ner till torget en bit från där jag bor och handla. Det blev choklad, dricka, smågodis och en påse ostbågar. Men jag var ju hungrig också, så jag gick till pizzerian i ingången bredvid mataffären. Där behövde jag inte säga vad jag skulle ha utan fick frågan:
- Altonno?
- Ja, sa jag och satte mig ner för att vänta. Eftersom jag bestämt mig att köpa pizza under tiden som jag gick bland godishyllorna i butiken valde jag en flergångskasse att bära hem varorna i. Den är ju lite större en engångarna och det får faktiskt plats en pizzakartong däri, om man knör på rätt sätt.
En varm pizzakartong på choklad och dricka? Nej, det ville jag inte ha, så jag la ostbågspåsen mellan, som isolering. För att den skulle komma att bli lite varm gjorde ju inte så mycket. Värre med smält choklad och ljumna drycker i så fall.
Det är här exemplet dyker upp.
Jag trodde att jag löst det där bra. Att jag skyddat varor från värme och en varm pizza från att kylas ner med hjälp av en harmlös ostbågspåse. Allt ok, med andra ord. Men så var det inte. Vad jag nu gjort blev helt fel. Visst pizzan och chokladen var i och för sig duktigt skilda från varandra men, ska det visa sig, och detta har jag tagit reda på efteråt:
En pizza är någonstans mellan 90 - 95 grader varm på undersidan när den tas ut ur ugnen och läggs ner i en pizzakartong. Då den nu inte längre värms tappar den i grader hela tiden men tack vare kartongens lilla isolering går det långsammare än om den legat på en tallrik. Efter tio minuter i kartong och rumstemperatur är pizzatemperaturen cirka 70 grader. Dessa grader sprider sig till sin omgivning naturligtvis och i pizzans omgivning fanns närmast en påse ostbågar.
Ostbågar är gjorda att förvaras i rumstemperatur. Efter att de har producerats, svalnat och hällts i påse ska de inte hettas upp till mer än trettio grader. Skulle detta ske, att ostbågarna utsätts för högre temperatur än så, bildas en syra, om än svag, som kan ge en laxerande effekt. Ingen större fara men inte vad man önskar sig en kväll som var tänkt att ägnas åt lördagsmys.
Vem vet om något sådant? De som jobbar på ostbågsfabriken möjligtvis. Skulle någon frågat mig om detta innan jag själv utsatte mig för det så skulle jag förmodligen svarat, utan att ha koll, men som om jag hade koll med ett "nej då, klart det inte är så". Eller något. För även om jag inte kan alla kemiska iscensättningar av vad som händer i mat när den värms eller kyls så inbillar jag mig sällan något sådant. Den så ofta vilseledande intuitionen vill gärna lägga sig i med att delge sina slutsater dragna av helt andra premisser än de nödvändiga.
Fast det är naturligtvis inte sant det där. Alltså hur många grader en nybakad pizza är, att en syra skulle bildas i ostbågar och ge laxerande effekt. Inget har jag råkat ut för eller kollat upp. Det mesta av det där är bara påhitt. Varför det? Jo, för att detta är en blogg och här kan jag göra så, hur mycket jag vill. Och så gör jag. Sånt är mitt bloggjag. En aning med verklighet blandat med en klump av fantasi, eller lögn om du så vill. Sedan är det upp till var och en att tro eller misstro.
lördag, mars 25, 2017
onsdag, mars 22, 2017
Fromma önskningar
Kapitel 2
Papprena låg utspridda på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet. Mattan tittade fram som små öar mellan arken här och där. Han klev försiktigt med fötterna placerade på dessa öar för att inte skapa vågor i pappershavet.
Nej, jag kan inte göra såhär, hoppa över kapitel ett och börja på två. Jag får bläddra tillbaka till början och läsa därifrån.
Kapitel 1
Ögonen for upp och hakan ner. Axlarna var nära på att träffa öronen och armarna vispade i mörkret. Från sömn till vaken på en bråkdels sekund. Han drog efter andan. Vad är klockan, tänkte han och sökte sin mobil med en fumlande hand. Pannan såg ut som en spegel på grund av all svett...
Sådär ja, nu har jag läst både kapitel 1 och 2. I rätt ordning. Men istället för att skriva ned dem ord för ord kan jag summera allt för dig:
Vi får i bokens inledning bekanta oss med en man som rest till en liten stad någonstans i Sverige. Han känner ingen där, vilket är bra och han bor på ett hotell i stadens centrum. Meningen är att han ska skriva en bok om en man som kommer till en liten stad, tar in på hotell och börjar skriva på ett teatermanus. Pjäsen ska handla om en man som dagarna i ända sitter vid sin dator och försöker värka fram blogginlägg att publicera. Det går tyvärr inte så bra för bloggaren eftersom han inte vet vad han ska skriva om. För att råda bot på det tänker bloggaren att det kanske skulle vara en god idé att byta sin storstadsmiljö mot något annat. Varför inte en liten stad med ett centralt beläget hotell? Bloggaren hittar en sådan stad och åker dit, hyr ett rum, loggar in på hotellets wifi och ser hur orden med ens sätter igång att flöda. Flöda om en person som tillfälligt bor i ett hotellrum i en liten stad och är där för att läsa en bok. Personen börjar läsningen på kapitel två istället för på kapitel ett, men ångrar sig ganska snabbt. När han läst de båda kapitlen, i menad ordning, tar han en liten läspaus för att summera kapitlen och sitt läsande av dem med några ord på ett papper. Därefter gör han lika dant med bokens alla följande kapitel. Till slut ligger det papper utspridda över hela rummet, på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet.
Papprena låg utspridda på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet. Mattan tittade fram som små öar mellan arken här och där. Han klev försiktigt med fötterna placerade på dessa öar för att inte skapa vågor i pappershavet.
Nej, jag kan inte göra såhär, hoppa över kapitel ett och börja på två. Jag får bläddra tillbaka till början och läsa därifrån.
Kapitel 1
Ögonen for upp och hakan ner. Axlarna var nära på att träffa öronen och armarna vispade i mörkret. Från sömn till vaken på en bråkdels sekund. Han drog efter andan. Vad är klockan, tänkte han och sökte sin mobil med en fumlande hand. Pannan såg ut som en spegel på grund av all svett...
Sådär ja, nu har jag läst både kapitel 1 och 2. I rätt ordning. Men istället för att skriva ned dem ord för ord kan jag summera allt för dig:
Vi får i bokens inledning bekanta oss med en man som rest till en liten stad någonstans i Sverige. Han känner ingen där, vilket är bra och han bor på ett hotell i stadens centrum. Meningen är att han ska skriva en bok om en man som kommer till en liten stad, tar in på hotell och börjar skriva på ett teatermanus. Pjäsen ska handla om en man som dagarna i ända sitter vid sin dator och försöker värka fram blogginlägg att publicera. Det går tyvärr inte så bra för bloggaren eftersom han inte vet vad han ska skriva om. För att råda bot på det tänker bloggaren att det kanske skulle vara en god idé att byta sin storstadsmiljö mot något annat. Varför inte en liten stad med ett centralt beläget hotell? Bloggaren hittar en sådan stad och åker dit, hyr ett rum, loggar in på hotellets wifi och ser hur orden med ens sätter igång att flöda. Flöda om en person som tillfälligt bor i ett hotellrum i en liten stad och är där för att läsa en bok. Personen börjar läsningen på kapitel två istället för på kapitel ett, men ångrar sig ganska snabbt. När han läst de båda kapitlen, i menad ordning, tar han en liten läspaus för att summera kapitlen och sitt läsande av dem med några ord på ett papper. Därefter gör han lika dant med bokens alla följande kapitel. Till slut ligger det papper utspridda över hela rummet, på golvet, i sängen och över det lilla skrivbordet.
fredag, mars 17, 2017
Avbruten filippik
"Jag skulle vilja be dig att inte läsa följande text..."
'följande text', ska jag skriva så? låter inte det lite väl skitenödigt? som om det jag skriver är så viktigt och formellt... äh, jag måste fortsätta
"Jag skulle vilja be dig att inte läsa texten nedan"
skulle det vara bättre?
"eftersom missförstånd kan uppstå"
eller
"så lätt kan uppstå"
lite bättre
"och då du senast valde att förstå min text på helt fel sätt utgår jag från att du inte är lika skarp i huvudet som jag tidigare trott"
nej så kan jag absolut inte skriva, hur skulle det se ut? var är jag nu? bort med det där sista, jag tar det igen
"Helst vill jag att du inte läser texten nedan då missförstånd lätt kan uppstå. Du är naturligtvis fri att göra som du vill men härmed anser jag att du är varnad."
det får vara bra så. nu måste jag bara komma på en text nedan, värd att varna för, också
'följande text', ska jag skriva så? låter inte det lite väl skitenödigt? som om det jag skriver är så viktigt och formellt... äh, jag måste fortsätta
"Jag skulle vilja be dig att inte läsa texten nedan"
skulle det vara bättre?
"eftersom missförstånd kan uppstå"
eller
"så lätt kan uppstå"
lite bättre
"och då du senast valde att förstå min text på helt fel sätt utgår jag från att du inte är lika skarp i huvudet som jag tidigare trott"
nej så kan jag absolut inte skriva, hur skulle det se ut? var är jag nu? bort med det där sista, jag tar det igen
"Helst vill jag att du inte läser texten nedan då missförstånd lätt kan uppstå. Du är naturligtvis fri att göra som du vill men härmed anser jag att du är varnad."
det får vara bra så. nu måste jag bara komma på en text nedan, värd att varna för, också
torsdag, mars 16, 2017
Nitton och tjugotvå
Det är söndag... nej, det är lördag. Eller är det måndag? Tisdag? Oavsett vilket, vi börjar en helt annan dag.
Fredag.
Det är fredag och jag är nyss utstämplad till friheten, till helgens frihet. Men den efterlängtade helgkänslan vill inte infinna sig hos mig när jag står i omklädningsrummet och byter om. Inte som den brukar. För varje plagg jag tar av mig, för varje klädtrasa jag hänger in i skåpet så fylls den på, helgkänslan. I vanliga fall. Men denna fredag gäller annat. Och det är mitt fel.
I duschen blir jag kvar längre än vanligt. Mina tankar förbannar mig och mitt val för kvällen. Med huvudet böjt bakåt så att vattenstrålarna träffar ansiktet går jag igenom kvällens agenda och längtar samtidigt till en vanlig fredagskväll.
En vanlig fredagskväll.
Efter dusch och påklädd mina egna kläder går jag genom korridoren bort från omklädningsrummet. I kuvösen på min högra sida sitter säljarna vid sina bord och lismar och ljuger för kunder i telefon en timme till. De är dock färre på fredagar. Jag skickar iväg ett "trevlig helg" när jag passerar deras öppna dörr, utan att veta om det träffar och utan att bry mig om något i retur.
Så trappan ner, ett "Hej då" plus en vinkande hand till butikspersonalen och äntligen ut genom dörrarna över asfalten mot grindarna och ut på stigen som går längs bilvägen, stigen som får agera trottoar (någon asfalterad finns naturligtvis inte, gångtrafikanter är teoretiskt avskaffade i detta industriområde).
I slutet av vägen har det trots allt dykt upp en trottoar. Lera och jord blir till asfalt och höjs en aning över körfältet och avskiljs med kantsten. Den dyker upp cirka femtio meter från korsningen där jag måste göra ett vägval. Till vänster är lika med hem, till höger in till stan.
Vanlig fredag - oftast höger. In mot Hisingens stora buss- och spårvagnsknut, på en buss och av efter bron. In bland husen i de folktomma kvarteren mellan Lilla Bommen och Gustav Adolfs torg. Ett besök bland filmer och vidare längs gator bort därifrån. Skymningen börjar falla och barer fylls. Min promenad tillsammans med hela arbetsveckan känns i rygg och ben. Och jag är hungrig. I ett café fullt med tomma stolar och bord sätter jag mig med en avancerad smörgås och en dricka utan socker. Lugnet infinner sig. Och tröttheten gör sig än mer påmind. Speciellt efter att maten är uppäten. Jag åker hem och somnar. Framför TV:n.
Denna fredagskväll.
Vid vägskälet har jag inget val. Det blir vänster. Allt är förberett. Jag kommer hem till ett dukat bord och en städad lägenhet. På balkongen såväl som i kylen: utlovad öl, läsk, sprit, vin. På bord och bänk: utlovad chips, ostbågar, jordnötsringar. Med mera. Dricka och tilltugg nog för trettio personer. Eller fler. Men så många kommer naturligtvis inte.
Det blev fel, i huvudet, och jag bjöd hem alla jag känner plus några till. Alla. Alla i min mobillista, alla i min mejllista och alla på fejsbok plus några till. Ja, jag bjöd till och med sådana personer som jag inte längre har i min mobil, mejl eller som inte längre är mina fejsbokvänner. Och personer som är vagt, vagt bekanta till bekanta. Alla i en enda stor hybrisinvit. Med något eller några få, få undantag.
I mass-sms, massmejl och massuppmaningar på fejsbok gav jag dem min inbjudan utan att de behövde o.s.a. Ja, jag var väldigt noga med att påpeka att de inte, inte!, skulle svara. Bara kom om ni vill. Ändå svarar många med ett jättestort tack men tyvärr så kan jag inte den kvällen, men vi får ses en annan gång. Och några, sex stycken tackar ja. Men en ångrar sig ganska snart och sedan en till. Kvar är fyra varav en kanske kommer.
Klockan är 19. Den utsatta tiden är slagen och jag hoppas på att ingen kommer. Att bo på Hisingen, i Backa, är ju ändå lite som att bo i världens ände. Det är inget ställe du har vägarna förbi för att sedan fortsätta in till stan från. Och alla bor någon annanstans. Ingen jag känner bor i Backa, ingen har någon naturlig väg hit eller genom här. Ändå knackar det på dörren (ringklockan är trasig) 19.21.
Fredag.
Det är fredag och jag är nyss utstämplad till friheten, till helgens frihet. Men den efterlängtade helgkänslan vill inte infinna sig hos mig när jag står i omklädningsrummet och byter om. Inte som den brukar. För varje plagg jag tar av mig, för varje klädtrasa jag hänger in i skåpet så fylls den på, helgkänslan. I vanliga fall. Men denna fredag gäller annat. Och det är mitt fel.
I duschen blir jag kvar längre än vanligt. Mina tankar förbannar mig och mitt val för kvällen. Med huvudet böjt bakåt så att vattenstrålarna träffar ansiktet går jag igenom kvällens agenda och längtar samtidigt till en vanlig fredagskväll.
En vanlig fredagskväll.
Efter dusch och påklädd mina egna kläder går jag genom korridoren bort från omklädningsrummet. I kuvösen på min högra sida sitter säljarna vid sina bord och lismar och ljuger för kunder i telefon en timme till. De är dock färre på fredagar. Jag skickar iväg ett "trevlig helg" när jag passerar deras öppna dörr, utan att veta om det träffar och utan att bry mig om något i retur.
Så trappan ner, ett "Hej då" plus en vinkande hand till butikspersonalen och äntligen ut genom dörrarna över asfalten mot grindarna och ut på stigen som går längs bilvägen, stigen som får agera trottoar (någon asfalterad finns naturligtvis inte, gångtrafikanter är teoretiskt avskaffade i detta industriområde).
I slutet av vägen har det trots allt dykt upp en trottoar. Lera och jord blir till asfalt och höjs en aning över körfältet och avskiljs med kantsten. Den dyker upp cirka femtio meter från korsningen där jag måste göra ett vägval. Till vänster är lika med hem, till höger in till stan.
Vanlig fredag - oftast höger. In mot Hisingens stora buss- och spårvagnsknut, på en buss och av efter bron. In bland husen i de folktomma kvarteren mellan Lilla Bommen och Gustav Adolfs torg. Ett besök bland filmer och vidare längs gator bort därifrån. Skymningen börjar falla och barer fylls. Min promenad tillsammans med hela arbetsveckan känns i rygg och ben. Och jag är hungrig. I ett café fullt med tomma stolar och bord sätter jag mig med en avancerad smörgås och en dricka utan socker. Lugnet infinner sig. Och tröttheten gör sig än mer påmind. Speciellt efter att maten är uppäten. Jag åker hem och somnar. Framför TV:n.
Denna fredagskväll.
Vid vägskälet har jag inget val. Det blir vänster. Allt är förberett. Jag kommer hem till ett dukat bord och en städad lägenhet. På balkongen såväl som i kylen: utlovad öl, läsk, sprit, vin. På bord och bänk: utlovad chips, ostbågar, jordnötsringar. Med mera. Dricka och tilltugg nog för trettio personer. Eller fler. Men så många kommer naturligtvis inte.
Det blev fel, i huvudet, och jag bjöd hem alla jag känner plus några till. Alla. Alla i min mobillista, alla i min mejllista och alla på fejsbok plus några till. Ja, jag bjöd till och med sådana personer som jag inte längre har i min mobil, mejl eller som inte längre är mina fejsbokvänner. Och personer som är vagt, vagt bekanta till bekanta. Alla i en enda stor hybrisinvit. Med något eller några få, få undantag.
I mass-sms, massmejl och massuppmaningar på fejsbok gav jag dem min inbjudan utan att de behövde o.s.a. Ja, jag var väldigt noga med att påpeka att de inte, inte!, skulle svara. Bara kom om ni vill. Ändå svarar många med ett jättestort tack men tyvärr så kan jag inte den kvällen, men vi får ses en annan gång. Och några, sex stycken tackar ja. Men en ångrar sig ganska snart och sedan en till. Kvar är fyra varav en kanske kommer.
Klockan är 19. Den utsatta tiden är slagen och jag hoppas på att ingen kommer. Att bo på Hisingen, i Backa, är ju ändå lite som att bo i världens ände. Det är inget ställe du har vägarna förbi för att sedan fortsätta in till stan från. Och alla bor någon annanstans. Ingen jag känner bor i Backa, ingen har någon naturlig väg hit eller genom här. Ändå knackar det på dörren (ringklockan är trasig) 19.21.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)