Det är söndag... nej, det är lördag. Eller är det måndag? Tisdag? Oavsett vilket, vi börjar en helt annan dag.
Fredag.
Det är fredag och jag är nyss utstämplad till friheten, till helgens frihet. Men den efterlängtade helgkänslan vill inte infinna sig hos mig när jag står i omklädningsrummet och byter om. Inte som den brukar. För varje plagg jag tar av mig, för varje klädtrasa jag hänger in i skåpet så fylls den på, helgkänslan. I vanliga fall. Men denna fredag gäller annat. Och det är mitt fel.
I duschen blir jag kvar längre än vanligt. Mina tankar förbannar mig och mitt val för kvällen. Med huvudet böjt bakåt så att vattenstrålarna träffar ansiktet går jag igenom kvällens agenda och längtar samtidigt till en vanlig fredagskväll.
En vanlig fredagskväll.
Efter dusch och påklädd mina egna kläder går jag genom korridoren bort från omklädningsrummet. I kuvösen på min högra sida sitter säljarna vid sina bord och lismar och ljuger för kunder i telefon en timme till. De är dock färre på fredagar. Jag skickar iväg ett "trevlig helg" när jag passerar deras öppna dörr, utan att veta om det träffar och utan att bry mig om något i retur.
Så trappan ner, ett "Hej då" plus en vinkande hand till butikspersonalen och äntligen ut genom dörrarna över asfalten mot grindarna och ut på stigen som går längs bilvägen, stigen som får agera trottoar (någon asfalterad finns naturligtvis inte, gångtrafikanter är teoretiskt avskaffade i detta industriområde).
I slutet av vägen har det trots allt dykt upp en trottoar. Lera och jord blir till asfalt och höjs en aning över körfältet och avskiljs med kantsten. Den dyker upp cirka femtio meter från korsningen där jag måste göra ett vägval. Till vänster är lika med hem, till höger in till stan.
Vanlig fredag - oftast höger. In mot Hisingens stora buss- och spårvagnsknut, på en buss och av efter bron. In bland husen i de folktomma kvarteren mellan Lilla Bommen och Gustav Adolfs torg. Ett besök bland filmer och vidare längs gator bort därifrån. Skymningen börjar falla och barer fylls. Min promenad tillsammans med hela arbetsveckan känns i rygg och ben. Och jag är hungrig. I ett café fullt med tomma stolar och bord sätter jag mig med en avancerad smörgås och en dricka utan socker. Lugnet infinner sig. Och tröttheten gör sig än mer påmind. Speciellt efter att maten är uppäten. Jag åker hem och somnar. Framför TV:n.
Denna fredagskväll.
Vid vägskälet har jag inget val. Det blir vänster. Allt är förberett. Jag kommer hem till ett dukat bord och en städad lägenhet. På balkongen såväl som i kylen: utlovad öl, läsk, sprit, vin. På bord och bänk: utlovad chips, ostbågar, jordnötsringar. Med mera. Dricka och tilltugg nog för trettio personer. Eller fler. Men så många kommer naturligtvis inte.
Det blev fel, i huvudet, och jag bjöd hem alla jag känner plus några till. Alla. Alla i min mobillista, alla i min mejllista och alla på fejsbok plus några till. Ja, jag bjöd till och med sådana personer som jag inte längre har i min mobil, mejl eller som inte längre är mina fejsbokvänner. Och personer som är vagt, vagt bekanta till bekanta. Alla i en enda stor hybrisinvit. Med något eller några få, få undantag.
I mass-sms, massmejl och massuppmaningar på fejsbok gav jag dem min inbjudan utan att de behövde o.s.a. Ja, jag var väldigt noga med att påpeka att de inte, inte!, skulle svara. Bara kom om ni vill. Ändå svarar många med ett jättestort tack men tyvärr så kan jag inte den kvällen, men vi får ses en annan gång. Och några, sex stycken tackar ja. Men en ångrar sig ganska snart och sedan en till. Kvar är fyra varav en kanske kommer.
Klockan är 19. Den utsatta tiden är slagen och jag hoppas på att ingen kommer. Att bo på Hisingen, i Backa, är ju ändå lite som att bo i världens ände. Det är inget ställe du har vägarna förbi för att sedan fortsätta in till stan från. Och alla bor någon annanstans. Ingen jag känner bor i Backa, ingen har någon naturlig väg hit eller genom här. Ändå knackar det på dörren (ringklockan är trasig) 19.21.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar