Jag såg dig ikväll men slog snabbt ner blicken och ökade på stegen runt hörnet. Utom synhåll från dig och dina åhnej-blickar fortsatte jag en stund med de raskande fötterna. Beredd att lugna ner armar och ben drogs jag med i en vindpust som slet tag i jacka och halsduk. Vinden vände och tryckte tillbaka mig några steg för att sedan dra i mig igen. Det ven genom luften och gula och bruna löv och vita blad virvlade runt mitt huvud. Från ingenstans började det regna. En kort skur. Vinandet fortsatte. Det lät som ett långt utdraget öh. Det hackade en stund innan det tystnade. Sedan tog det fart igen. Husen som jag haft vid min ena sida och gatan på den andra under min promenad var borta. Runt mig fanns nu bara träd som steg upp mot himlen och vars grenar och kronor bildade ett välvt tak fyllt med hål över mig. Salens golv var en stig av stark doftande fuktig jord och multnande löv. Trädens rötter blottades på båda sidor av mig. Som långa sjöodjur steg de upp och ner ur jorden och drogs mot varandra över stigen där de såg ut att medvetet vilja vara i vägen för mina fötter.
"Varföhöhöhör?"
Vad var det? Hörde jag det där? Var det ett "varför" som vinden bar på? Från vem? Från vinden själv? Jag tittade fram och tillbaka bland grenarna och upp mot den grå himlen ovan dem. Alla färger var som punkter framför mig men blev till långa streck i fallet. Så blev allt svart.
"...är det med dig? Hördu, vakna. Hur är det med dig?"
Någon slog mig lätt på ena kinden. Och sedan på den andra.
"Det... är, aj, bra", fick jag ur mig, fortfarande med stängda ögon.
"Så bra då," hörde jag och sedan följde ett knakande som om flera grenar brutits.
"Kan du sätta dig upp?"
"Ja. Jag ska."
Jag kände hur det brände i pannan. Jag antog att jag slagit i den i fallet. Nu låg jag på rygg och började jobbet med att resa på mig. Jag stötte mig på höger och vänster arm om vartannat till jag halvsatt bland rötterna som fått mig på fall. Jag kisade ut i trädsalen för att se vem det var som tagit hand om mig efter fallet men jag såg bara skog. Stammar, grenar, rötter, jord.
"Nej, jag är inget träd."
"Va? Vem? Var är du?"
"Du tittar på mig. Eller kisar. Här!"
Två grenliknande armar (eller var det armliknande grenar?) sträcktes ut på var sida om en stam. Längst ut på dessa grenar spretade fem bladklädda kvistar som nu skakade för uppmärksamhet. Mellan armgrenarna en bit högre upp på stammen stack en knubbig gren ut som såg ut som en barknäsa. Under den ett hål som log lite mot mig och på var sida lite ovanför näsan två hål som tittade på mig. Grenarna som tog vid ovan där spretade åt alla håll. Några hade löv på sig, andra var kala. Längst ner på stammen: rötter som fötter.
"Du... du är ett..."
"Nej, jag är inget träd. Det SA jag ju!"
"Men du ser precis..."
"...ut som sett träd, jag vet. Men saker är inte alltid vad de ser ut att vara."
"Nej, Det stammer, äh, stämmer förvisso. Men vad är du då?"
"Det vill du inte veta."
"Det är klart att jag vill. Berätta."
"Nej, du kommer inte att gilla vad du får höra."
"Hur kan du veta det? Du känner väl inte mig?"
Jag hade nu lyckats sätta mig upp utan att behöva stödja mig på någon arm.
"Men du är en människa. Ni är likadana allihop."
Stammens ögonhål stängdes och tårar började rinna från dem längs med dalarna i barken. Munnen öppnades och ett andetag inåt drog ta i mig för att sedan skjuta iväg mig åt andra hållet under utandningen. Ett vinande som ringde i öronen följde med och tårarna längs stammen splittrades och föll över mig. Som en kort regn.
"Du gråter som ett oväder", sa jag och torkade ansiktet från vätan.
"Men du behöver inte vara ledsen. Tror jag. Varför är du ledsen?"
"För att jag bara gör fel hela tiden."
"Hjälpte inte du mig nyss när jag föll?"
"Jo. Lite kanske. Förlåt."
"Men... inte "förlåt"! Varför ber du om ursäkt? Jag är jätteglad att du ville hjälpa mig. Tack!"
"Är du?"
"Ja, självklart."
Stammen hade slutat att gråta. Den tittade ner i marken. I sin kvisthand höll den en avbruten kvist från ett annat träd och ritade små oregelbundna cirklar i jorden med den. Den slängde iväg en snabb blick på mig men sänkte blicken igen.
"Jag gillar dig och jag tror att jag kommer att gilla dig även om du säger vem du är", sa jag.
Stammens bark blev en aningens röd över och bredvid näsan. Men den fortsatte att vara tyst och att rita sina cirklar. Vi satt så en stund. Jag la mig ner igen, vek armarna så jag kunde vila huvudet i händerna. Tittade upp bland trädkronorna. Blå himmel hittade ner mellan deras grenar och försvinnande blad.
En liten hög med löv hade bildats vid min sida. Jag greppade tag i så många jag kunde och kastade iväg mot stammen.
"Hej, du som gör fel hela tiden. Vem är du egentligen. Berätta nu."
Utan framgång vek stammen åt sidan. Den släppte ifrån sig ett litet "hehe" och kastade sin ritkvist mot mig. Jag greppade den i farten.
"Vad är det för fel du inbillar dig att du gör?"
Stammen suckade så att jag fick hålla i mig för att inte dras med i vinden som uppstod.
"Jag vet inte vad jag gör för fel. Men ni människor, ni skyller alla era problem på mig. Ni ser så glada ut på avstånd, men så kommer jag och då blir era ögon så mörka, era armar läggs i kors över era bröst och så gömmer ni er i era täckjackor och mössor. Ni pratar aldrig med mig bara om mig. På avstånd verkar ni tycka att jag är... tja, vacker, vilket är snällt, men när jag väl är här så hjälper inte det."
Jag nickade utan att titta på stammen.
Vi lät tystnaden ta över en stund.
"Vet du?", sa jag "jag tror inte att allt är som det ser ut att vara med oss människor heller. Fast vi vill nog inte själva erkänna det. Det är så enkelt att skylla allt på någon annan. Jag tror att det är det som hänt mellan oss och dig, det är inte ditt fel, det är vårat men vi klarar inte av att konfrontera oss själva. Så när du dyker upp gör du det så lägligt för oss. För många av oss i alla fall. Och så får du skulden för något du inte är skyldig till. Men du ska veta att jag gillar dig. Jag gillar dig mer än någon av dina tre andra syskon."
"Är det sant? Säger du inte bara det nu för att vi är..."
"Nej, det är sant. Tro mig."
"Så du gillar mig? Men vem är du då?"
"Ja, bra fråga, vem är jag?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar