V

- Vad tänker du på?
Jag släpper datorskärmen med blicken och tittar på henne. Hon står med en rykande mugg i höger hand nära sin mun och armbågen stödd mot sidan av kroppen. Den andra armen går i en vinkel från axeln snett neråt, vänder av in mot kroppen igen vid armbågen och slutar med handen mot höften. Hennes kläder är svarta. Jeansen smala och tröjan har en krage som når upp till hakan. Hennes hår är fullt av lockar som spretar åt alla håll.
- På namn, svarar jag.
- Namn?
- Ja, jag vet inte om jag ska byta ut ditt namn eller förkorta det till din initialbokstav.
- I see, säger hon, nickar lite och dricker ur muggen. - Du kan väl använda mitt riktiga namn?
- Jo, i och för sig. Men jag känner inte att jag vill det. Jag...
- Du gör som du vill. Mig spelar det ingen roll.
- Jag vet.
Hon lämnar rummet.

Mitt pågående projekt tittar på mig från datorns skärm. Det öppnade dokumentet i word och alla mappar på skrivbordet. För att inte tala om anteckningsböckerna som ligger utspridda i soffan bredvid mig. Och på golvet. De tittar på mig och pratar med mig. Men de säger aldrig vad jag ska göra utan bara att jag måste göra något.

Måste jag vara konsekvent med namn? Nej. De som inte bett om att få vara med i detta, de kommer bara betecknas med sin initial. Men de andra då?

Jag ställer ifrån mig datorn på fotpallen och sträcker mig efter en av anteckningsböckerna i högen J. Det är den hög med flest sidor och slitnast pärmar. Vissa sidor sitter lösa. Jag har för säkerhets skull numrerat alla blad och block så att jag vet vad som tillhör vad om något ramlar ur. Anteckningarna i boken jag fick tag på ser ut att vara i kaos. Fullt med överstrykningar och understrykningar. Vissa ord och en del meningar inringade. Svart bläck, rött bläck. Jag ser mönstret. Jag vet vad jag ska leta efter. Men anteckningsboken blir liggande i knät, uppslagen på en sida jag inte behöver. Min blick hittar inte fokus i rummet och mina tankar vandrar bort i tiden.

- Var är du nån stans?
Jag vrider huvudet mot henne så hastigt att blocket som ligger i knät faller till golvet.
- Oj, det var inte mening att skrämma dig.
- Det är lugnt, jag... Jag...
- Är du hungrig? Jag är sugen på pizza. Tänkte beställa.
Hon fiskar fram sin mobil ur framfickan och söker efter pizza online-appen.
- Kan vi inte ta en promenad istället och äta på plats? säger jag.
- Brunnsbo?
- Selmas.
- Ok.

Jag samlar ihop anteckningsböckerna som ligger i soffan och på golvet och lägger dem i en tygkasse. Datorn låter jag vara på men innan jag reser mig sparar jag det senaste jag skrivit.

Vi promenerar med kyrkogård och rödorange-tegelhus på vår högersida och parkeringsdäck och parkeringsplatser på vår vänstra. Vägen är spikrak och vi ser den grå fasaden som vi ska till redan då vi lämnar vårt område en kilometer bort. En strimma gräsplantering med oxlar som sträcker sig över oss som ett tak skiljer vår gångväg från den lokala körbanan. Lukter och ljud avlöser varandra från de rödorange-tegelhusen. Cigarettrök och stekos, hostningar och musik.

V:s mobil ringer. Hon svarar. Under hennes samtal funderar jag åter igen på namn. Jag beslutar att bara kalla henne vid sin initial. Jag gillar det egentligen inte. Men jag har ingen bättre lösning. V avslutar samtalet och tittar leende på mig när hon lägger mobilen i fickan. Hon lägger handen på min axel och stryker den snabbt längs ryggen. Även jag ler när jag lägger min arm över hennes axlar och drar henne till mig.

Mitt i en gäspning

Boken beskriver mannen. Eller, den låter honom göra det med hans egna ord. Han är 58 år, ensamstående och har - jag nämner bara den - en beige jacka.

Mannen ovan finns inte. Han är fiktion. Men vilken man, som bor ensam i en lägenhet, har inte en beige jacka? I våra huvuden. Det är kanske stereotypt? Men också arketypiskt. Väldigt typiskt?

Jag tar med mig det där. Lägger undan boken och fortsätter själv.

Bör han inte också ha kvar håret över öronen och längs bakhuvudet men inget på toppen? Ett lönlöst försök att hålla kvar i något som oundvikligen kommer att försvinna. Han går till sin frisör och klipper sig varannan månad. Och mustasch, såklart, en kraftig mörk sak som han ansar själv var morgon innan han beger sig till jobbet, finns där under näsan.

Han är naturligtvis tjänsteman. Ingen arbetare i blåställ. Ingen chef i kavaj och slips. Nej, han har sin beige jacka och under den en pullover och skjorta. På näsan ett par glasögon vars tjocka linser får dem att kana ner längs näsryggen.

Framme vid skrivbordet i hans lilla kontorsrum, med ett fönster ut mot grannbyggnadens stålvägg, ställer han sin portfölj på golvet. Han hänger av sig sin jacka på en krok bakom dörren, tar av sig sina skor och tar på sina arbetstofflor. På morgonen drar han upp fönstrets persienner. Han böjer sig lite åt sidan så att han kan se förbi väggen ner mot gatan han nyss gått på. Den är dränkt av solsken. Framåt middagen sänker han persiennen igen för att hindra solen att göra rummet till en bastu. Någon AC är inte att tänka på.

Längre ner i korridoren i ett öppet kontorslandskap jobbar en ung kvinna, relativt nyutexaminerad från en utbildning han inte riktigt greppat vad den gått ut på. Inte heller har han förstått vilken typ av skola hon läst på. Det finns ju så många varianter numer. Han vet att ingen kommer att ta över det jobb som han gör nu, när han går i pension. Han och hans sätt att jobba på är obsoleta. Den unga kvinnan är övergången till det nya. Därför har han och hon jobbat ihop sedan dagen då hon började.

Då han avslutar ett projekt trycker han ut det väsentliga på papper och skriver en rapport på en halv till en A4-sida med Times New Roman, storlek 12 och en och en halv i radavstånd om dess innehåll. Han gör ett titelblad där han skriver projektets namn och nummer och fokuserar det i mitten av pappret. Längst ner till vänster skriver han dagens datum och längst ner till höger sitt namn, sin titel och sitt mobilnummer. Detta sätter han sedan en plastmapp. Detta gör han för henne.

Med en sådan mapp liggandes i knäet andas han djupt några gånger och blundar under tiden. Det sista andetaget stannar kvar i lungorna en, två, tre, fyra sekunder. Så blåser han ut luften med läpparna formade som ett o samtidigt som han öppnar ögonen. Han greppar mappen, reser sig från sin stol, öppnar dörren lite på glänt och tittar ner längs korridoren bort mot det öppna landskapet. Hennes plats är tom men hennes ryggsäck ligger på golvet vid ett av skrivbordsbenen.

Det här är sista rapporten. Det här är sista promenaden ner längs korridoren in bland de många skrivborden och de unga nya. Det här är sista gången han lämnar över till henne. Om två timmar är han pensionär. Flera år tidigare än han planerat. Men det är nya tider nu och företagets erbjudande var för bra för att inte tacka ja till. Han väntar vid dörren tills han ser att hon satt sig vid sin dator.

Under alla år som han varit anställd på företaget är hon den enda som han kommit nära, den enda genom alla år som han vill kalla arbetskamrat och inte kollega. Hans jobb har passat honom. Genom telefon, brev och under senare år även mejl har han kommunicerat med klienter och kollegor. Lunch har han värmt i mikron ute i lunchrummet men ätit för sig själv inne på sitt rum. Den mänskliga kontakten mellan fyra ögon har varit minimal. Tills för ett halvår sedan då hon började.

Nu ska han lämna över sitt sista projekt till henne och samtidigt fråga henne om hon vill följa med och äta en bit mat efter jobbet som en liten avskedsfest. Han är medveten om att han borde ha frågat henne för länge sedan, så att hon kunnat planera in det. Men det var först under gårdagen han kom på tanken. Eller snarare vågade tänka tanken fullt ut.

Han tittar på henne genom dörrspringan. Hon är försjunken i lapptoppens skärm. När hon koncentrerar sig närmar sig hennes ögonbryn varandra och skapar ett veck mellan sig. Hennes huvud rör sig lite uppåt och neråt. Blicken hoppar mellan skärm och tangentbord. Ibland lutar hon sig tillbaka mot ryggstödet och sträcker upp händerna över huvudet. Hon gäspar och tar tag i sin mobil. Scrollar lite innan datorn och jobbet tar över uppmärksamheten igen.

Sidan av pullovern får ta emot svetten från hans handflator. Han skjuter upp glasögonen mot näsroten, harklar sig, öppnar dörren och börjar stegen mot henne. Med sin rapport. Med sin fråga. För sista gången.