V

- Vad tänker du på?
Jag släpper datorskärmen med blicken och tittar på henne. Hon står med en rykande mugg i höger hand nära sin mun och armbågen stödd mot sidan av kroppen. Den andra armen går i en vinkel från axeln snett neråt, vänder av in mot kroppen igen vid armbågen och slutar med handen mot höften. Hennes kläder är svarta. Jeansen smala och tröjan har en krage som når upp till hakan. Hennes hår är fullt av lockar som spretar åt alla håll.
- På namn, svarar jag.
- Namn?
- Ja, jag vet inte om jag ska byta ut ditt namn eller förkorta det till din initialbokstav.
- I see, säger hon, nickar lite och dricker ur muggen. - Du kan väl använda mitt riktiga namn?
- Jo, i och för sig. Men jag känner inte att jag vill det. Jag...
- Du gör som du vill. Mig spelar det ingen roll.
- Jag vet.
Hon lämnar rummet.

Mitt pågående projekt tittar på mig från datorns skärm. Det öppnade dokumentet i word och alla mappar på skrivbordet. För att inte tala om anteckningsböckerna som ligger utspridda i soffan bredvid mig. Och på golvet. De tittar på mig och pratar med mig. Men de säger aldrig vad jag ska göra utan bara att jag måste göra något.

Måste jag vara konsekvent med namn? Nej. De som inte bett om att få vara med i detta, de kommer bara betecknas med sin initial. Men de andra då?

Jag ställer ifrån mig datorn på fotpallen och sträcker mig efter en av anteckningsböckerna i högen J. Det är den hög med flest sidor och slitnast pärmar. Vissa sidor sitter lösa. Jag har för säkerhets skull numrerat alla blad och block så att jag vet vad som tillhör vad om något ramlar ur. Anteckningarna i boken jag fick tag på ser ut att vara i kaos. Fullt med överstrykningar och understrykningar. Vissa ord och en del meningar inringade. Svart bläck, rött bläck. Jag ser mönstret. Jag vet vad jag ska leta efter. Men anteckningsboken blir liggande i knät, uppslagen på en sida jag inte behöver. Min blick hittar inte fokus i rummet och mina tankar vandrar bort i tiden.

- Var är du nån stans?
Jag vrider huvudet mot henne så hastigt att blocket som ligger i knät faller till golvet.
- Oj, det var inte mening att skrämma dig.
- Det är lugnt, jag... Jag...
- Är du hungrig? Jag är sugen på pizza. Tänkte beställa.
Hon fiskar fram sin mobil ur framfickan och söker efter pizza online-appen.
- Kan vi inte ta en promenad istället och äta på plats? säger jag.
- Brunnsbo?
- Selmas.
- Ok.

Jag samlar ihop anteckningsböckerna som ligger i soffan och på golvet och lägger dem i en tygkasse. Datorn låter jag vara på men innan jag reser mig sparar jag det senaste jag skrivit.

Vi promenerar med kyrkogård och rödorange-tegelhus på vår högersida och parkeringsdäck och parkeringsplatser på vår vänstra. Vägen är spikrak och vi ser den grå fasaden som vi ska till redan då vi lämnar vårt område en kilometer bort. En strimma gräsplantering med oxlar som sträcker sig över oss som ett tak skiljer vår gångväg från den lokala körbanan. Lukter och ljud avlöser varandra från de rödorange-tegelhusen. Cigarettrök och stekos, hostningar och musik.

V:s mobil ringer. Hon svarar. Under hennes samtal funderar jag åter igen på namn. Jag beslutar att bara kalla henne vid sin initial. Jag gillar det egentligen inte. Men jag har ingen bättre lösning. V avslutar samtalet och tittar leende på mig när hon lägger mobilen i fickan. Hon lägger handen på min axel och stryker den snabbt längs ryggen. Även jag ler när jag lägger min arm över hennes axlar och drar henne till mig.