Svidande droppar

Något.

Påsk i mars. Ibland händer det att den efterlängtade ledigheten kommer tidigt. Fredag ena veckan, måndag andra. Fyra sammanhängande dagar. Det ger i sin tur två veckor efter varandra med fyra arbetsdagar istället för fem. Det där att folk i villfarelse dyrkar död och tortyr har sina fördelar ibland. Men bara ibland, vill jag understryka.

Så, nu har jag avhandlat påsken. Fast jo, jag kan tillägga att förutom ledigheten gillar jag godiset som flödar under denna helg. Men det gör det i och för sig även andra dagar på året också. Nästan alla andra. Med det sagt har jag inget mer att tillägga om påsken. Då kan jag gå in på annat.

Annat.

Alla texter, denna med, innehåller lögner. Jag måste alltså komma med en sådan så att jag inte rubbar kosmos underliga energifält. En lögn, det är kanske att ta i. Låt oss kalla det för berättelse istället. Berättelser. Vilken eller vilka berättelser tror du på? Alla har vi en sådan. Individer som kollektiva sammanslutningar i form av företag, organisationer, politiska partier med mera.

Inte alla individer i dessa sammanslutningar håller med berättelsen som sammanslutningen saluför. Kanske är det vanligast i företag, att anställda inte håller med det som företaget påstår sig stå för. I organisationer och politiska partier är det säkert vanligare. Dit ansluter väl sig folk mer frivilligt och just för att de håller med berättelsen? En anställning behöver man ju för sin överlevnads skull. Mat kostar ju pengar och hyra lika så. Man måste ta den, oavsett vad berättelsen består av, så att säga.

Individer, vi har också våra mer eller mindre väl valda ord om oss själva, ord som vi vill att andra ska ta på allvar, att andra ska tro på. Sedan skapar ävan andra personer berättelser om en själv och om andra. Om jag får frågan vad X är för en person skulle min berättelse troligtvis vara annorlunda än din när du säger något om X. Och alldeles säkert ändrar både du och jag våra respektive historier om X beroende på vem vi pratar med, vilket humör vi är på och vilken tid på dygnet det är.

Hur påverkas en person av sin egen berättelse? Och vad är det som påverkar berättelsens innehåll? Bristande självinsikt borde ju påverka. Önskan att förhärliga likaså. Eller, man kanske vill ligga lågt i sin profil om sig själv? Och hur anpassar vi oss efter orden vi påstår om oss själva om de egentligen inte är en exakt beskrivning av verkligheten? Om en rädd människa, som är medveten om det, säger att hen är modig till exempel. Ibland gör man sig en björntjänst med sin berättelse om den inte stämmer och man inte kan leva upp till den, ibland kan man vinna allt vad som finns att vinna, trots alla oriktigheter i den.

Vissa personer är värda ett försök med en väl tilltagen manipulerad berättelse. Har man inte vad som krävs får man låtsas än mer än vanligt för att sedan öva och anpassa sig. Vinner man inte personen med berättelsen har man ju i alla fall försökt. Men det är få personer i ens liv som är värda denna risk. Väldigt få.

Nu ska du få en uppgift. Berätta kort, ett halvt A4, din berättelse om dig själv och varför du läste detta blogginlägg. Berätta med papper och penna, eller på dator/i mobil om det känns bättre. Göm undan berättelsen något halvår eller så och läs den sedan igen om sex, sju månader. Håller du då med ditt gamla jag?

Det var vad som inte väntades

Det gick inte att hitta något att skriva om på den andra bloggen idag så jag tog mig hit istället. Här är det ingen som märker hur illa ställt det är med fantasin i det som skrivs. Här hänger ingen. Därför kan jag skriva lite som jag vill här.

Här.

"Den andra bloggen"? Vilken är det? Ja, det kan man fråga sig. Ska jag berätta om den? I så fall måste du lova mig att inget säga till denna blogg, det vore förödande. Carjamming är nämligen lite känslig. Förutom att den skulle bli upprörd över att inte vara ensam blogg i mitt liv tror jag att den känner att jag inte brytt mig så mycket om den de senaste månaderna, att jag inte skrivit ofta nog.

Ta till exempel för någon vecka sedan när jag satt här vid datorn, utan att ha den på, då hörde jag ett underligt ljud som verkade komma från tangenterna. Ett gnisslande och knarrande, morrande och fräsande - en massa ljud som inte brukar komma från datorn. I alla fall inte i det tonläget.

Vid det här laget har du väl tappat tron på den här historien? Jag skriver något annat istället. Men med hjälp av dig. Som vid några tillfällen förut i denna blogg ber jag dig ta en penna och ett papper. Sätt dig sedan på ett bra ställe och skriv ner fem ord på pappret du valt. Vilka ord som helst. Så skriver du en mening för varje ord innehållandes just det ordet. Fem meningar alltså. Ta sedan lappen och lägg i ett kuvert, skriv en adress på det - vilken du vill - och skicka iväg. Det var allt. Lycka till.

PS
Det där med en annan blogg. Det stämmer inte.

Dumt bedömt

Den mest åtråvärda mannen att ha, att vara.

Att ha -
Tyvärr.

Att vara -
Vid tre (vad jag vet) tillfällen i mitt liv har jag varit så nära den mest åtråvärda mannen att ha, att vara, att jag hade kunnat prata med honom utan att höja rösten. En av gångerna var jag till och med så nära att jag hade kunnat röra vid honom. Det gjorde jag dock inte. Rörde vid honom alltså.

Men en av gångerna pratade jag med honom. Och det var faktiskt han som tilltalade mig först. Ett "hej" och "hur står det till med dig?". Lika kortfattad som han var, var jag i mitt svar.

Blev jag starstruck vid dessa tillfällen? Nej. Snarare nedstämd. Nedstämd för att det är han jag önskar vara. Önskar, trots att han inte är någon att vara. Men han är ändå den mest åtråvärda mannen att vara, detta för något han har i sitt vara: Den mest åtråvärda mannen att ha. Tyvärr.

Nerenbart

Var och vart.
Här är jag och jag ska dit.

Kvar och kvart.
Det är jag och så länge.

Svar och svart.
Det ger jag och på vitt.

Allvar och allvart.
Är det inte men det skulle vart.

Lågt och lättköpt

Vilka tecken ska användas i skrift om det skrivna ska föreställa att någon talar?
- Man behöver inte använda något.
- Inte?
- Nej, du kan göra som du gjorde överst. Det är, som med allt annat i språket, sammanhanget som skapar det mesta av förståelsen. Utöver orden alltså.
- Fast blir det inte svårt att skilja tal från annan text om inga tecken finns? Oberoende av sammanhang.
- Det kan det såklart bli. Men en skicklig författare klarar det.
- Inget för mig då.
- Nej.
- Men... kan man inte använda citattecken istället för streck som vi använder här?
"Jo, det kan man. Se här."
"Ja, vad bra. Jag tycker att det är lättare med dessa tecken om man vill klämma in något talat inne i en text, utan att byta rad så som görs i detta blogginlägg."
"Ok."
"Kan man inte kombinera ihop de båda symbolerna då?"
"Hur menar du?"
- "Såhär."
- Det kan man, men det är inte rätt.
- Varför inte?
- Då blir det ju som om det som sägs citeras, alltså att den som säger något citerar någon annan utan att använda sina egna ord.
- Det har du rätt i, det har jag inte tänkt på.
- Nej, du är ju lite korkad.
- Va, vad sa du?
- Jag, nej, jag sa ingenting.
- "Jag sa ingenting."
- Härmas du?
- "Härmas du?"

Panic

Hängde han inte lite med huvudet i fredags, vår egen DJ på jobbet? Efter att ha haft kontroll över musiken som spelats under hela den tid jag har varit anställd på stället, så förlorade han den i fredags. Tror han. Det var nämligen så att vi blev med Spotyfi (ja, du vet hur det stavas). Fram tills i fredags var det YuoTube (ja, du vet hur det stavas) som gällde. Och där var han kung, vår DJ. DJ-M som vi kommit att kalla honom. (Egentligen så nämner vi hela hans namn efter DJ, men detta är en blogg och här låter jag folk vara anonyma.)

Problemet för DJ-M är att han inte tror sig kunna förstå hur Spotyfi fungerar. Han tillhör nämligen den del av mänskligheten som är rädd för datorer. Det är ett berg att bestiga varje gång han ska lära sig något nytt i den digitala världen. När han väl lärt sig något tror han att de nyvunna kunskaperna enbart går att använda på just det han lärt sig för tillfället. En sökfunktion, till exempel, fungerar inte likadant på alla internets sidor eller i telefoners appar. Inte för honom. Rädslan viskar i hans öra att om han testar samma funktion på ett annat ställe så gör han feeeeel. Och gör han feeeel kommer hela systemet att krascha.

Därför tyckte jag mig se honom hänga med huvudet i fredags. Och därför tolkade jag det som att han kände att han nu fått abdikera från sin DJ-tron.

Det är något sorgligt över diskjockeys, vill jag alltid skriva. Men är det verkligen så? Och, tycker jag egentligen det? Har jag på allvar tänkt igenom den där intuitiva känslan över detta som jag anser mig ha? Jag tror inte det. Inte helt. För varför skulle det vara sorgligt att stå i ett bås med ett par hörlurar i ena handen med en av lurarna tryckt mot ett av öronen samtidigt som den andra handen försöker ladda CD-n, skivtallriken eller vad som gäller, med en ny skiva, med en passande låt och få den pågående att avslutas perfekt in i den nya? Det är en imponerande färdighet, något att beundra. Det är inte alla som lyckas med sådana bedrifter.

Men tillbaka till DJ-M. Han står inte i ett upphöjt bås med skivspelare och skivor omkring sig och med en självklar rytm i kroppen. Han har inte ett hav av guppande huvuden nedanför sig som dansar till tonerna av de utvalda alstren. Nej, han har en verkstad runt sig, en datorskärm på en pelare med en gammal videokanal uti. Eller hade i det sista fallet. För nu är det andra tider. Spotyfi har ersatt de reklamtyngda låtlistorna på tuben och DJ-M vet inte hur man fixar biten. Men imorgon är det måndag. Då börjar en ny arbetsvecka. Då är det dags för DJ-M att lära sig nytt om hur gamla låtar spelas i nya ramar. Sedan kommer huvudet hållas högt igen. Och inget sorgligt kommer det att finnas över vår DJ-M.

Skrivspöke

Vet du vad en Schemal är? Det vet inte jag heller. Med förra meningen utgick jag ifrån att ditt svar på första frågan var ett nej. För det var det väl? En Schemal, tänkte du med rynkade ögonbryn, menar han Shaman kanske? Nej, det gör jag inte. Jag menar precis det som står: Schemal

Självklart har jag googlat ordet. Det första jag fick upp var, typiskt nog, något från porrindustrin. Men jag tvivlar på att det är där jag hittar ordets betydelse. Istället tror jag på att en Schemal är något från djurvärlden. Varför tror jag det? Jo, för det verkar som att de lägger ägg och det är med den sammansättningen jag först fick upp ögonen för ordet: Schemalägg. Det är så det står till höger om denna orbehandlingsdel jag skriver dessa ord i (som inte syns för dig då du läser den publicerade texten).

Och ordet ovan Schemalägg är också konstigt. Ett moraliskt gift av något slag: Etiketter.

Nej, nu får det vara slut på de här dumheterna. Tillbaka till det viktiga och verkliga livet istället. Du till ditt och jag... tja, till mitt.

Lakrits

Visst är det kul när man kommer på att man glömt av en chokladbit i jackfickan? Där ligger den, i den i hallen hängande jackans högra ficka. Ska jag hämta den nu eller ska jag gå och lägga mig och istället få den som en överraskning ännu en gång, men då imorgon? Jag tror jag gör det senare.

Ja tänk, en sådan godsak, en liten chokladbit, hamnar i detta inläggs centrum. Men finns det någon bifigur i inlägget? Någon eller något som också är med här i texten men som hamnat lite i periferin? Jackan? Jackfickan? Min hunger och mitt sug efter choklad? Din medverkan som läsare?

Ja! Där har vi det. Det är din medverkan som finns med här lite i periferin. Men i och med dessa ord hamnar du ju i centrum. Det gör mig lite avundsjuk för där finns min chokladbit och nu står, eller sitter, du där med den. Vad tänker du göra med den? Äta upp den? Ser den god ut? Jag vill veta för jag ser inte härifrån. Jag kan bara tänka mig den.

Om den är kvar imorgon när jag tagit på mig jackan och är på väg till jobbet så vill jag redan nu tacka dig! Tack för att du inte åt upp min chokladbit kära läsare. Men är den borta förstår jag det. Skulle jag vara där du är nu, i centrum med en bit choklad, skulle även jag äta upp den biten. Så smaklig måltid. Eller tack!

Så osmaklig måltid

Tänk att folk inte kan bete sig och göra rätt. Visst är det beklagligt? Tänk att det finns folk som gör fel. Det är så man gråter. Men så mitt bland tårarna, genom regnet, ut ur dimman kommer dom. De rättgörande. De som kan. De som vet. De självgående. Och de räddar dagen. De väger upp det eländiga. De vänder bort det dåliga. De skapar ljus i mörkret. De gör.

Tänk att folk inte följer vad som är sant. Visst är det sorgligt? Tänk att det finns folk som inte vet. Det är så man storknar. Himmel! Nej, jag ska inte halvupprepa mig. Det är lite skitenödigt, jag vet. Det är lite som att göra fel. Och det gör man bara inte. Inte vi i alla fall. Inte du, inte jag. Och inte du där borta. Inte heller han där eller hon där. Men kanske han. Och han kanske får hjälp av sin mamma att göra fel. Eller av någon annan. Så svårt att greppa för oss andra. Så svårt.

Men då kommer dom, dom som räddar dagen. De rättofärdiga, de som aldrig kan bli färdiga med att göra rätt. De sparkar lite nedåt och visar vilken skit som ligger där nere och gör fel. Så tittar de på varandra och gillar varandra och myser och så gör de rätt. Dagens rätt är serverad. Serverad av dem som gör rätt.

Förotydligande

Du, jag har ingenting emot höstmörkret.
Inte heller regnet som faller.
Jag gillar den svala vinden och molnen som tornar sig där uppe.
Att det är höst gör mig glad.
Det är väl så det ska va?
Pölarna på den våta asfalten.
Löven som gulnar och faller.
September, oktober, november.
Det är min tid nu. Och jag delar gärna med mig.
Vill du ha?

Oklart vilket ok

"Mer av sånt", sa jag igår. Men nu, ungefär 24 timmar senare är jag tveksam till om jag verkligen är intresserad av mer.

Vad betyder ett ord? Vad tänker du på när jag skriver ordet "kort"? Vilka tankar får du som har med ordet att göra? Tänker du på ordets motsats - lång? Kanske på andra storleksord som bred? Smal? Eller tänker du på bild, foto, kamera?

Eller ta det underliga ordet "perverst". Handlar det bara om sexuella saker? En del andvänder det för att påpeka andra sjukliga avvikelser från det normala, andra än sexuella alltså.

Men att säga ifrån, är det att sätta en gräns? Ett mer värdeladdat ord? "Jag har sagt ifrån!" känns lite skarpare än "jag har sagt till."? Eller går de att använda synonymt?

Mångtydligheter, semantiska skillnader, värdeladdningar och fler saker än så gör att språket är ett ständigt debattämne. En del ser språket som klart, färdigt, att alla regler är huggna i sten. Andra ser språket för vad det är, en ständig förändring som böljar fram och tillbaka, upp och ner på ett hav av klarheter och oklarheter.

Metaforer, ironi, lögner är ytterligare delar språket som gör det svårhanterligt. Men de sägs i sammanhang som också är en del av kommunikationen. Dock är inte heller sammanhang alltid entydiga. Människorna i sammanhanget har olika anledningar till sina ordval. Det kan vara trötthet, lathet, ointresse, debattglädje, okunskap, provokationsvilja, kärlek, hat, ja vad som helst som spelar roll och utgör en del av sammanhanget. Dessa sägs ju inte i ord. Men de är ändå en del av språket.

Och det är spännande, tycker jag. Onekligen. När två kollegor igår pratade med varandra och hamnade i en metadebatt om ordval - huruvida ordet "ifrån" var rätt att använda - tog de tag i mig som någon slags domare för vem som skulle få rätt. Kul, tänkte jag och nämnde något om att de båda hade rätt för när ordet används i ett sammanhang så ska det helst tolkas utifrån det och inte på annat sätt. Men också, det kan tolkas på ett annat sätt i andra sammanhang. Så avslutade jag med att det var intressant med språkdiskussion och att jag ville ha mer av sånt prat här på jobbet.

"Mer av sånt", sa jag till dem. Men nu ångrar jag mig lite, ämnet är förvisso roligt, men det är en källa till perversa evighetsdiskussioner som mest går runt, runt och blir svåra att korta ner. Nästa gång får jag säga ifrån!

Bedriver dagg förefaller regn

En bok damp ner i min brevlåda idag, en bok jag nästan glömt bort att jag beställt. När jag plockade upp den ur lådan, då den fortfarande var inslagen i sitt omslag, funderade jag en stund över vad det kan vara för bok som jag köpt. Spännande, tänkte jag och tog in den i lägenheten och lät den fortsätta att vara inslagen och anonym en stund till. Jag kunde verkligen inte påminna mig om vad jag hade klickat fram på boksajten någon vecka tidigare.

Några timmar senare bestämde jag mig för att sätta mig och blogga. Det är det jag gör nu. Inte sällan i skrivande stunder händer det att jag använder mig av verb som berättar vad jag gör eller har gjort. Det är lätt, alltför lätt, att då skriva samma ord, samma verb, varje gång. Det märker jag inte när jag skriver, men när jag efteråt läser det jag skrivit ser jag det. Tydligt. Så jag sträcker mig efter min synonymordbok, ett måste då orden i huvudet är alldeles för få, för att få ombytelse. I synonymordboken läser jag vardagliga varianter av det upprepade ordet. Jag väljer ut en variant och byter ut mot ett av de upprepade orden.

Då jag sedan är i färd med att ställa tillbaka boken i hyllan stöter den på motstånd. Något är i vägen. Något... En blå plastmapp. Det ligger en blå plastmapp där bakom böckerna och nu när jag ska ställa tillbaka synonymordboken är den blå plastmappen i vägen. Den måste legat på böckerna och ramlat ner då jag drog ut min bok och lagt sig mellan de båda andra böckerna.

Vad är det i den, undrar jag och drar fram den i ljuset. Den är full med papper, A4-ark, A5-ark, men det går inte att se vad det står på dem då de båda yttersta är blanka. De skymmer. Innehållet är anonymt. Som paketet med boken. Båda två är något jag fixat åt mig. Båda två var överraskningar. Vad kan de innehålla?

Nu när jag sitter här och skriver det sista stycket i detta inlägg vet jag innehållet i både mappen och bokpaketet*. Dessutom har jag klart för mig innehållet i detta blogginlägg. Det är tre saker jag vet något om. Resten av världen är fortfarade en gåta för mig. Hur är den för dig?


___________
*Här borde jag egentligen skriva vad det var för bok jag fann i det där paketet och vad det stod på de där arken i olika storlekar i den blå plastmappen. Men jag låter det vara osagt. Dålig stil av mig, jag vet.

Måttfylleri

Sedan första gången jag la märke till dig har du på ett eller annat sätt funnits i min intressesfär. Ibland nästan i centrum men oftast på lite olika platser i periferin. Men aldrig utanför. Du är för viktig för att inte bry sig om. Eller för att inte ha koll på. Men jag har ingen bra koll på dig. Du har, trots din förmåga att ständigt synas och höras, ibland varit svår att greppa.

"Sedan första gången...". Första gången ja, det var längesedan. Då var du bara ett ansikte och en kostym som hette Gösta. Vad du stod för visste jag inte något om. Eller vad du var. Du fanns där i rutan tillsammans med andra slips- och kostymklädda ansikten. Det var du, Olof, Ola, Torbjörn och Lars. Ni var bara fem stycken då. Och ni var naturligtvis alla män. Gubbar.

Snart kom ditt ansikte att heta Ulf och jag började förstå vad du sa och vad du ville. Du var den av alla som jag kände minst samhörighet med. Detta, tillsammans med att du var den största av dem som hade anspråk på makten, fick mig att tycka att just du var mest intressant. Mest intressant av alla. Men då, under Ulf-eran, var det svårt att hitta något om dig. Förutom flyktiga tidningsartiklar. Men så kom Carl...

Med Carl var du nu inte bara störst på din planhalva, du blev även kapten över hela landet. Och i och med detta kände jag mig tvungen att söka upp information om dig, om vem du egentligen var och vart du tänkt styra skutan som även jag satt i. Vem skulle berätta?

Jag sökte upp information om dig på bibliotek, i böcker och tidskrifter. Mest var det dina meningsmotståndare, de som jag ansåg mig tillhöra, som berättade om dig. Du var, fick jag veta, konservativ och du var nyliberal. Vad nu det betydde. Det visade sig vara ett ypperligt ideologiskt par att kombinera. Konservativ i själen, nyliberal i kroppen. Båda lika viktiga för dig. Och trots att de kan verka motstridiga parar du ihop dem väl.

Tiden gick och du hamnade åter lite i periferin för mig. Och i landet. Carl ersattes av Bo som inte gjorde något större väsen av sig. Och du hade åter tappat fattningen om den styrande ratten. Ditt inre verkade inte må bra. Där fanns för mycket av det gamla kvar, som verkade ha kört fast. Trots en tillbakagång var du ändå störst bland de dina. De andra, små, patetiska, hade inget att komma med. De var inte i närheten av dig i storlek trots att de blivit tre istället för två som då vi först möttes.

Tre. Du hade fått en ny allierad sedan några år tillbaka. Mindre liberal, mer konservativ än du. Och därtill uttalat kristen. Men liten och inte så intressant för mig. Du var, på grund av din storlek, ditt manér och bullrighet fortfarande den mest intressanta av dem alla. Och intresset skulle öka hos mig snart igen, då du bytte ut Bo mot Fredrik. Och du bytte ut mycket gammalt mot nytt. Så mycket att du la till ordet 'nya' till ditt namn. En del trodde kanske att du ändrat ideologi i och med det, men det stämde naturligtvis inte. Det enda som ändrades, förutom lite folk i din ledning, var hur ditt budskap skulle levereras ut till oss som skulle köpa det.

Folk köpte det. Med hull och hår. Du vann åter makten och triumferade. Fredrik blev hjälte med stora delar av svenska folket. Nu var det dags för mig att åter knyta bekantskap med dig och vem du var, nu när du var på banan igen. Och nu fanns det mycket mer att läsa om dig. Meningsmotståndarna skrev om dig, du skrev om dig, journalister skrev om dig och forskare skrev om dig. Nu kunde väl inget stoppa mig från att lära känna dig? Om det inte varit för monstret i garderoben.

Folk började fly. De flydde från dig, de flydde från dina allierade och de flydde från dina meningsmotståndare. Men de flydde inte från monstret i garderoben - de flydde till det. Visst låter det underligt!? Sakta men säkert öppnade de flyende dörren. Den gnisslade och knarrade. Ut kom en gammal, unken stank. Många av oss ulkade när den spred sig ut ur sitt skrymsle. Men de som så glatt sprungit och öppnat dörren drog djupa andetag och verkade njuta av den.

I springan mellan dörren och karmen går det nu att se vidundret röra på sig. En brun, slemmig arm har tagit sig ut och dess hand har med sina krokiga fingrar greppat dörrhandtaget och är på väg att öppna dörren på vid gavel. Ett ben har också tagit sig ut och satt sin fot på golvet utanför. Det är på väg ut. Mot oss. Det är på väg att krossa oss alla, även de blåögda som så entusiastiskt, hoppandes, applåderandes, låter det komma ut. Och därmed måste jag koncentrera mig på det nu, istället för på dig. En stund till. Och denna gång ska jag inte bara studera för att få veta mer. Nu måste jag veta för att kunna bekämpa. Men du finns självklart kvar hos mig även under denna stund. Som alltid.

Och du! Våga inte alliera dig med monstret!

Vrövel

Så tog det då slut till slut. Och jag ska skriva om det här. Om slutet, om början och om den underliga tiden i mitten. Men hur? Ska jag börja med början? Hur var den? Minns jag det? Lite. Fragment. Men så är ju minnena av det andra också. Om den underliga tiden i mitten och om slutet. Bara fragment. Ibland stora block av minnen. Oftast små, små bitar av minnen.

När började det? Var började det? Det började en kall dag i december. Och det slutade en varm sommardag i augusti. Se, jag är redan på slutet! Hoppat över alla små minnen om början, ignorerat den underliga tiden i mitten och fann därmed slutet på en gång. För det är slutet som är närmast i tid. Det är slutet som är mest påtagligt. Det är slutet som känns mest. Ska jag då kanske börja med slutet istället?

När slutade det? Var slutade det? Det slutade alldeles nyss. Under solen. Under en stekande varm sol. Fast gjorde det verkligen det? Var det inte upphörandet som infann sig då? Slutet började långt tidigare. Någon gång under det som jag kallat den underliga tiden i mitten. Då började slutet. När blickar slutade mötas. Blickar och händer, armar och kroppar. När det började ta tid för det som inte brukade ta tid.

Då började slutet. Och nu tar det sådan tid, det som en gång i tiden inte hade någon tid mellan sig, att det är över. Tiden är nu oändlig mellan gångerna. Och oändligheten upphör aldrig. Därför är det slut. Därför har det upphört.

Äh, låt mig sluta med allt det här. Jag har ingen aning om vart det ska ta vägen. Eller varför jag skrivit det. Blogginläggsutfyllnad. Men nu är det slut, det här inlägget, för jag har inget mer att säga. Och det kom jag på nu. Eller var det för en stund sedan då jag var i mitten av texten? Var det då jag började tänka på slutet av den? Hur det skulle se ut. Fanns det något slut? Eller var det redan i början då jag började skriva orden där uppe? Var början egentligen början till slutet? Det började ju med ett konstaterande av att det tog slut. Och nu i slutet konstaterar jag denna början. Däremellan: något underligt i mitten.

I mitten av augusti

Det enda som finns kvar i mitt liv är min blogg. Denna. Nästan. En dator, ett bord, en stol finns kvar också. Och en benlös madrass där borta i hörnet. I övrigt är lägenheten helt tom. Vad som tillhör den finns naturligtvis kvar; toastol, handfat, spis och kylskåp. Jo, det finns en macka kvar i kylskåpet också, en macka och en flaska juice.

En lägenhet som för inte länge sedan var fylld av böcker, hyllor, lampor, en soffa, kläder, stolar, bord. Inte alltid så ordnade. Nu är de borta.
En kyl som för inte länge sedan var fylld med drickor, ostar, korvar, gurkor, peperoni, smör, köttbullar. Inte alltid så ätbara. Nu är de borta.

Jag har inget kvar.

Lägenheten är alltså näst intill tom. Bordet med datorn på står i mitten av det ödsliga vardagsrummet. Två kablar från den går längs golvet bort mot en vägg. Den ena in i ett vägguttag, den andra till routern som tar mig hit, hit till carjamming.

Vad är en människa? skriver jag i den tomma ruta som visar sig då jag loggar in mig. "Vad är en människa?" Stort ämne. Väldigt existentiellt. Väldigt pretentiöst. Tänker jag besvara den? Nej, det tänkter jag inte. Jag kan nog inte. Jag kan bara hänvisa, löst, till vad biologer och andra kommit fram till.

Men jag har väl skrivit de där orden av någon anledning? Jo, men jag kan inte minnas. Försöker. Det är för abstrakt och för stort.

---
Vad tycker du om inlägget såhär långt? Är det ok att jag förbjuder dig att inte gilla detta blogginlägg? Du har ju kommit hit till mig och min blogg. Här är det jag som bjuder på ord som du läser och då vill jag att du ska tycka att de är bra. Om du inte tycker det vill jag inte prata med dig om det. Vill du vara kvar här och läsa detta eller andra av mina inlägg igen så ska du vara tyst. Om du inte gillar inläggen såklart. Och det bör du göra. Du bör vara tacksam för mina ord nu när du är här. Är du inte det vill jag inte ha dina ord.
---

Min lägenhet är åter fylld med saker. Prylar. Överallt. Kylskåpet lika så. Fast av mat. Överflöd. Hur kan det komma sig? Hur kan det komma sig att allt var tomt för bara en stund sedan och nu fullt igen? Visste jag om att alla mina saker skulle återkomma? Var jag bara en turist i det spartanska livet en kort stund? Turister har ju en förmåga att gilla läget där de är, tycka att det är pittoreskt, trots att de aldrig skulle välja att leva så själva. De har ju alltid något att återvända till. Hann jag ens känna efter hur det kändes att ha förlorat allt? Nästan allt. Nej. Hade jag ens förlorat något? Nej. Kan jag ens inbilla mig hur det känns att förlora allt? Nej.

Om du bara visste

Personen i mitten på bilden vet jag inte vem det är. Så tänkte jag skriva då jag skulle beskriva bildens innehåll och mina tankar runt den. Personen i mitten. Ser man bilden förstår man att mitten egentligen är mellan två andra personer. Tre personer. En av dem i mitten som jag inte vet vem det är. Låter det som om jag vet vilka de två andra är? Kanske. Och det är det där kanske:et som gör mig tveksam nu. För inledningsvis trodde jag att jag kunde berätta om bilden och människorna på den som om jag visste vilka två av dem var men först snabbt bara förklara att personen i mitten på bilden vet jag inte vem det är. Och det stämmer ju på den personen. Men det stämmer ju på de två andra också. Jag har ingen aning om vilka de är. Om jag skulle säga att jag känner dem eller vet vilka de är så kan jag ju säga det om vilken kändis som helst jag sett på bild och läst en intervju med. Man kommer dem lite närmare efter en läsning, men man känner dem inte. Nej, man känner dem inte. Och frågan är om man verkligen kommer dem närmare.

Personerna på bilden, de tre, jag vet inte vilka de är. De ser bekanta ut. Åtminstone två av dem. Men jag vet inte vilka de är.

"Nähä", är det någon som ropar, "du vet inget om personerna på bilden påstår du".
"Nej", hade jag svarat om jag visste varifrån orden kom.
"Men han då?", orden fortsätter komma och jag känner ett visst obehag.
"Vem menar du?", svarar jag frågande. Jag har inte den blekaste aning om vem "han" är men är väldigt nyfiken på det.
"Han du kallar opportunisten".
"Jaså han", mumlar jag tyst för mig själv.
"Ja, han. Känner du honom då? Det måste du ju göra om du kan ge honom ett sådant epitet."
"Kanske det." Min blick är fäst på mina fötter. Jag känner hur röd jag är på kinderna. En typisk reaktion när jag är tagen på bar gärning.
"Gör du det? Känner du honom så noga att du kan kalla honom opportunist eller är det bara ett önsketänkande från din sida att han är sådan?"
"Jag vet inte. Men han är ju det. Inte bara jag vittnar om hans otrevliga attityd mot folk han inte drar någon nytta av medan de som ser honom som trevlig inte har en aning om att han bara är kallt beräknande..."
"Så du vet att det är så? Eller slänger du bara ur dig ord om någon..."

Nu måste jag avsluta det här blogginlägget, inte för att jag förlorar diskussionen ovan - för det gör jag - utan för att det är sent och för att inlägget inte ska bli för långt. Och även om jag nu är den som får gå med sänkt huvud och svansen mellan benen så kan jag ändå avsluta inlägget såhär: Han är en opportunist!

Så funkar makten och här har jag den.

Egen micro

Nyss hemkommen - har blivit - det var en stund sen. Den yttre kroppstemperaturen har sänkts efter en uppvärmning av för många plagg i värmen. Raskheten i promenaden gjorde sitt till. Nu är det bara ryggen som är varmare än bör, mest på grund av att den vilat mot en fåtölj. Bilderna, jag tittar på dem. De finns i min mobil och är tagna under den varma promenaden. Byggnader, gräs, broar, träd, bilar, blommor, asfalt, stål, himmel och sol. Inte ett ansikte. Inte en människa. Som så ofta. En av bilderna borde kanske postas på nätet...?

Ryggen kyls av då jag reser mig från fåtöljen för att ta mig till köket. Drycken i frysen borde vara kall nog nu. Den köptes efter halva utflykten för att intas direkt men fick följa med hem. Med ett glas i min hand fortsätter jag att studera bilderna. De ser så annorlunda ut nu än då jag tog dem. Inga är bra. Pretentiöst skit. Jag överger dem för den nyinköpta boken som ligger i en kasse bredvid mig på golvet.

Fantasians

Vi grillar korv till barnen. De gillar ju korv med bröd. Och så är de ju inte så förtjusta i det marinerade köttet som är till oss. Eller i potatissallad. Vi turas om att stå vid grillen för att vända på köttet och rulla på korvarna. Ingen får bli bränt. Nu är det min tur. Du sitter vid bordet och löser det korsord jag påbörjat. Jag undrar om du kan lösa de tomma rutorna uppe till höger. Vi resonerar fram och tillbaka om några ord ett tag. Det fräser från grillen när marinad droppar ner bland kolen. Barnen låter i bakgrunden. Du undrar om jag tror att det kommer bli regn. Ska vi sitta inne? Nej, vi chansar, vi vevar ner markisen om regnet kommer. Det är bara mysigt. Du, jag, barnen, grillat här ute på altanen. Det börjar bli klart på grillen. Du räcker mig en tallrik att lägga köttet på. Men korvarna är inte riktigt klara än. De la vi på sist. Någon minut till för dem på gallret. Jag vänder mig mot barnen och säger till dem att maten snart är klar. Kanske kommer de till bordet. Så har du löst korsordet. Så bra, precis lagom till att vi ska äta. Ikväll när barnen har somnat kan vi lösa korsord tillsammans i sängen. Något kul att se fram emot. Vi har många korsord kvar att lösa, många som inte är påbörjade. Så vänder jag mig mot korvarna igen. Fyra korvar som ligger där i stekpannan. Jag rullar lite på dem och beslutar att de är klara, den bruna ytan skvallrar om det. De hamnar i var sitt bröd. De får ketchup och senap, torkad lök och gurkmajonäs. De läggs på en tallrik som jag bär från köket in till fåtöljen framför TV:n. Där äter jag dem samtidigt som jag tittar på ett avsnitt av Columbo. Jag har alla avsnitt på DVD. När korvarna är uppätna är det en halvtimme kvar av avsnittet. Den sover jag bort. Timmar senare vaknar jag och tar mig till sängen. Måste sova lite till, utsträckt under täcke, i sängen. Det är jobb imorgon.

Att tolka är att resa

Vips så fanns de där igen. Dock inte på exakt samma ställen i förhållande till varandra som sist eller gångerna dess förinnan. Inte heller alla var tillbaka och dessutom fanns en del nya. Detta sammantaget gjorde det hela till något nytt.

Låt oss vänta lite, är det inte välbekant ändå, allt det där nya? Lite väl välbekant kanske? Trots att det inte är som förr. Se dig omkring. Andas in vad du ser med ögon och näsa och med allt du känner för att andas med. Låt det sjunka in hos dig.

Får du något svar då? När du låtit det vara hos dig ett tag? Fast du är nog snabb, du hade svaret redan och visst är det: Jo, det är bekant. Det borde vara bekant. Dessa ord. Detta blogginlägg. Det är som alla andra blogginlägg. Det har samma gamla ord och det handlar mest om sig själv. Så som internets alla andra hålor gör och erbjuder. Sig själv. Om sig själv.

För finns det något mer fascinerande än att se sina ord flyga ut på skärmen och landa i internet? Där står de sedan och hoppas bli sedda, lästa, tolkade, förstådda. Men de flesta blir nog inte sedda, knappt lästa, feltolkade, missförstådda.

Har vi väntat färdigt nu? Låt oss i så fall gå vidare.

Brev till en tyst vän

Vi går förbi bion i Pajala som fortfarande ger Den sista färden. Du tittar frågande på mig. Jag läser dina tankar, du undrar om jag minns känslan jag hade i maj. Mina tankar, med ett svar, försöker ta sig till dig, men jag tror de stannar i mitt huvud. Vi fortsätter vår promenad, ut på heden. Luften vibrerar av mystik.
- Titta vilken himmel, säger du, hög och stjärnklar.
Men jag ser skuggor i skymningen. De dansar som en flyende aning av evighet. Bland dem, en spegel som närmar sig oss. Då den passarer skickar du den en sista blick. Vad såg du däri?

- Ska det vara såhär nu?
Du undrar saker.
- Hur då?
Det gör även jag.
- Att vårt liv är som låtar.
Du har analyserat vår situation.
- Vad menar du?
Jag förstår inte.
- Men läs de översta raderna. De plagierar svensktoppen från 80-talet.
Du är belevad på musik jag inte känner till.
- Är de?
Jag är förvånad. Eller spelar jag bara?
- Du spelar bara.
Avslöjad.

- Kom, vi går dit. Dit bort.
- Dit? Där huserar ju Tomas Ledin.
- Exakt och promenaden blir kort.
- Som som som sommaren.
- Kan det aldrig bli.
- Där gnäller musiken.
- Och gnall.
- Hör en räv stämmer in i den usliga låten.
- Går vi nu är du för alltid förlåten.
- Nej, rimma inte på varje rad.
- Utan varannan?
- Vi håller tyst istället. Tyst.