Se, jag kunde inte hålla mig ifrån det här stället trots att jag lovat mig att bara komma hit på lördagar. Idag är det måndag. Så, vad ska jag här och göra idag? Skriva något, så klart. Men vad? Jag kom väl inte hit utan någon som helst tanke på inläggsinnehåll? Nej. Eller jo. Jo är nog rätt svar. Jag har inget förberett. Kanske är det så att jag sitter här och låtsas att det är lördag. Måndag har ju en tendens att...
"en tendens att..." Vad barnsligt det lät. Därför slutade jag skriva just där. För att det lät så löjligt. Jag lutade mig tillbaka och funderade över vad jag skulle använda för ord eller fras istället. Ju längre tid som gick desto mer blev jag övertygad om att texten ovan inte skulle gå att räddas till något intressant så jag satte tre punkter efter 'att' och skrev detta. Nu kommer jag att fundera en stund till för att försöka komma på ett avslutande stycke. När jag skriver detta vet jag inte om det blir något, du som läsare vet eftersom du kan se det redan. Tänk, på ett sätt vet du före mig. Fast inte på ett annat.
Min paus är över och jag kom inte på något. Det borde funnits något att avsluta detta inlägg med men jag fann det inte. Kanske är det bättre att jag kommer hit på lördag, så som det är tänkt att jag ska göra. Tänkt? Tja, det står ju skrivet så i ett annat blogginlägg och som vi alla vet, det som står i en blogg, det är alltid sant.
måndag, oktober 27, 2014
söndag, oktober 26, 2014
En fruktansvärd dröm
Söndag kväll, höst, normaltid, regn, söndag kväll, snart måndag, mörker, regn, söndag kväll - allt det där kan låta...
Ja? Vad då? Det där får andra avgöra. Ord kan låta bra eller dåliga beroende på hur de sätts samman eller hur man mår när man läser dem osv. Men så finns det ord som används som alltid är fula och som alltid skapar fulhet omkring sig. Dock är även detta ett helt individuellt tyckande (jag är ju ingen språkpolis som vill påstå att andra ska tycka om språket så som jag tycker). Jag tycker nämligen att de talspråkliga (men INTE på grund av att de är talspråk!) orden "meh" och "gah" är bland det fulaste som finns. Gah förresten är väl bara ett läte. En annan sak som gärna används och som är ful är när man gör en mening av varje ord bara för att visa hur löjligt det man skriver om är. Så. Det. Så.
Ett helt uttryck som jag helst inte vill se är: Hur svårt kan det vara? Jag vet att det kan användas i olika syften och att det egenpeppande sättet kan tyckas vara ok. Men. Ändå. Sluta. Använd. Det. Vill. Jag. Skrika. Meh. Hur. Svårt. Kan. Det. Vara? Gah!
Nåväl, jag gillar ord som nåväl, hursomhelst och dock.
* * *
Det borde varit lördag idag för sedan jag för en dryg vecka sedan skrev här kryssade jag i bloggers frågeformulär om när jag tänkt publicera mina inlägg i framtiden. Svaret jag gav på den frågan var: lördagar. Tidigare skrev jag och publicerade lite när som helst, men från och med nu kommer det alltså att bli på lördagar. Med undantag för detta inlägg då, för det är ju söndag idag. Söndag kväll. Höst. Normaltid. Regn. Söndag kväll. Snart måndag. Mörker. Regn. Söndag kväll.
Ja? Vad då? Det där får andra avgöra. Ord kan låta bra eller dåliga beroende på hur de sätts samman eller hur man mår när man läser dem osv. Men så finns det ord som används som alltid är fula och som alltid skapar fulhet omkring sig. Dock är även detta ett helt individuellt tyckande (jag är ju ingen språkpolis som vill påstå att andra ska tycka om språket så som jag tycker). Jag tycker nämligen att de talspråkliga (men INTE på grund av att de är talspråk!) orden "meh" och "gah" är bland det fulaste som finns. Gah förresten är väl bara ett läte. En annan sak som gärna används och som är ful är när man gör en mening av varje ord bara för att visa hur löjligt det man skriver om är. Så. Det. Så.
Ett helt uttryck som jag helst inte vill se är: Hur svårt kan det vara? Jag vet att det kan användas i olika syften och att det egenpeppande sättet kan tyckas vara ok. Men. Ändå. Sluta. Använd. Det. Vill. Jag. Skrika. Meh. Hur. Svårt. Kan. Det. Vara? Gah!
Nåväl, jag gillar ord som nåväl, hursomhelst och dock.
* * *
Det borde varit lördag idag för sedan jag för en dryg vecka sedan skrev här kryssade jag i bloggers frågeformulär om när jag tänkt publicera mina inlägg i framtiden. Svaret jag gav på den frågan var: lördagar. Tidigare skrev jag och publicerade lite när som helst, men från och med nu kommer det alltså att bli på lördagar. Med undantag för detta inlägg då, för det är ju söndag idag. Söndag kväll. Höst. Normaltid. Regn. Söndag kväll. Snart måndag. Mörker. Regn. Söndag kväll.
lördag, oktober 18, 2014
Oktoberism II
Oj, det är redan lördag. Denna vecka har gått fort. Och det är redan oktober! Jag har inte varit här sedan i juli. Det är nästan tre månader sedan sist. Vad har hänt? Varför så lång tid? Den tiden har också gått fort.
Jag är lite ringrostig. Det måste vara höstens blöta väder som gör det. Hjälper till med rosten. Annars är det ok med höst för mig. Förresten, det är inte sant att jag inte varit här sedan i juli, jag skrev ett inlägg för några dagar sedan men det blev aldrig färdigt. Därav II:an i titeln på detta inlägg.
Jag kan berätta varför jag aldrig blev färdig: jag var för trött. Jag somnade vid datorn, lämnade den och gick och la mig och sket sedan i att fortsätta med inlägget då piggare tillfälle gavs.
Det spelar ingen roll.
Det spelar ingen roll att det inte blev färdigt. Det spelar ingen roll att det inte blev publicerat. Det påminner ändå om detta och det är ju publicerat. Men spelar det någon roll att jag ljög? För det gjorde jag ju. "Jag har inte varit här sedan i juli" står det högst upp i detta inlägg. Väl medveten om att så inte var fallet skrev jag ända de orden. Spelar det någon roll? Troligtvis inte. Vi ljuger ju alla varje dag. För att göra vardagen lättare. Lögner är inte alltid så farliga.
* * *
Ta en händelse du läser om i en bok. Författaren maler på om den där händelsen sida upp och sida ner, vrider in och ut på allt i den, verkar besöka alla dess offentliga såväl som hemliga vrår. Ja, händelsen kan vara som en liten novell inuti romanen. Så blir boken film och händelsen, om den är med, är över på några få sekunder. Och det är kanske helt ok, för ord har en tendens att bli många även om de beskriver något litet och till synes obetydligt. Gör det lilla till stort, mycket större än det är. Enormt. Ibland.
Ord säger kanske något.
* * *
Det gör kanske tystnad också.
* * *
- Hej, jag lämnade in den här jackan (min favoritjacka) hos er för tvätt (kemtvätt) och fick tillbaka den i måndags, men som du ser, det är en fläck kvar.
Jag visar fläcken på jackan för människan bakom disken och är beredd att ta fram kvittot som bevis på att jag varit deras kund.
- Går inte den att få bort tro?
- Jo, den bör gå att få bort. Underligt att vi inte fixade det. Om du vill kan vi ta den igen, utan kostnad.
- Det vill jag. Kan du garantera att den går bort då?
- Nej, det kan jag inte göra.
Självklart inte. Och jackan - det är livet; kemtvätten - en hjälpande hand och fläcken - ett valfritt passande livsöde. Kvittot däremot, vet jag inte vad det är.
Jag är lite ringrostig. Det måste vara höstens blöta väder som gör det. Hjälper till med rosten. Annars är det ok med höst för mig. Förresten, det är inte sant att jag inte varit här sedan i juli, jag skrev ett inlägg för några dagar sedan men det blev aldrig färdigt. Därav II:an i titeln på detta inlägg.
Jag kan berätta varför jag aldrig blev färdig: jag var för trött. Jag somnade vid datorn, lämnade den och gick och la mig och sket sedan i att fortsätta med inlägget då piggare tillfälle gavs.
Det spelar ingen roll.
Det spelar ingen roll att det inte blev färdigt. Det spelar ingen roll att det inte blev publicerat. Det påminner ändå om detta och det är ju publicerat. Men spelar det någon roll att jag ljög? För det gjorde jag ju. "Jag har inte varit här sedan i juli" står det högst upp i detta inlägg. Väl medveten om att så inte var fallet skrev jag ända de orden. Spelar det någon roll? Troligtvis inte. Vi ljuger ju alla varje dag. För att göra vardagen lättare. Lögner är inte alltid så farliga.
* * *
Ta en händelse du läser om i en bok. Författaren maler på om den där händelsen sida upp och sida ner, vrider in och ut på allt i den, verkar besöka alla dess offentliga såväl som hemliga vrår. Ja, händelsen kan vara som en liten novell inuti romanen. Så blir boken film och händelsen, om den är med, är över på några få sekunder. Och det är kanske helt ok, för ord har en tendens att bli många även om de beskriver något litet och till synes obetydligt. Gör det lilla till stort, mycket större än det är. Enormt. Ibland.
Ord säger kanske något.
* * *
Det gör kanske tystnad också.
* * *
- Hej, jag lämnade in den här jackan (min favoritjacka) hos er för tvätt (kemtvätt) och fick tillbaka den i måndags, men som du ser, det är en fläck kvar.
Jag visar fläcken på jackan för människan bakom disken och är beredd att ta fram kvittot som bevis på att jag varit deras kund.
- Går inte den att få bort tro?
- Jo, den bör gå att få bort. Underligt att vi inte fixade det. Om du vill kan vi ta den igen, utan kostnad.
- Det vill jag. Kan du garantera att den går bort då?
- Nej, det kan jag inte göra.
Självklart inte. Och jackan - det är livet; kemtvätten - en hjälpande hand och fläcken - ett valfritt passande livsöde. Kvittot däremot, vet jag inte vad det är.
torsdag, augusti 22, 2013
Nyle Manna
Ända sedan februari 2011 har Lena Nyman suttit i mitt kök och lyssnat på mig då jag stått där och lagat mat eller då jag satt mig ner vid bordet med henne och ätit frukost, middag eller en pizza. Eller då jag satt mig ner vid henne enbart för att prata och inget annat. Hon tittar på mig med sina lyssnande ögon och sin allvarliga mun. Hennes huvud vilar i hennes händer, huden är rynkig och maskaran runt ögonen är svart och påtaglig.
Hennes blick, ja hela hennes ansikte, inbjuder till att lätta sitt hjärta från allt som tynger. Allt från små vardagliga bekymmer till stora varannandagliga besvär. Hon ser verkligen ut att ta sig tid, att vilja förstå. Jag har gått på det där sedan första gången jag såg den där bilden och därför har jag sparat den under så lång tid. På samma ställe. På mitt köksbord. Som sällskap. Ett tyst sällskap, men med ett ansikte som säger en hel del. Åtminstone inbillar jag mig det.
Flera gånger har hon varit påväg bort dock. Jag har naturligtvis aldrig tänkt att slänga tidningen hon huserar i, men lägga undan den så det ser städat ut. Det är ju viktigt det där. Att det ser städat ut. Men när jag pratar med henne om att städa undan tidningen kommer vi alltid fram till samma sak och hon blir kvar på mitt bord.
Om en del nästan slår världsrekord i att fläka ut sina liv i vällästa facebookfeedar och andra på olästa bloggar är det inget mot vad jag har gjort inför Lena. Det finns inget hon inte vet om mig. Åtminstone inte från senare år. Ibland undrar jag om inte hennes rynkor fördubblats under tiden här och håret blivit grått, grått, grått. Men även det kan vara inbillning. Fast jag hade förstått reaktionen.
När jag skriver detta är det natt och jag tror hon sover nu. Om några timmar ska vi äta frukost tillsammans. Och för att hennes tysta suckar inte ska bli allt för tunga ska jag berätta något kul för henne. Och jag tar till mig hennes tysta respons och tolkar den på mitt sätt. Ofta önskar jag att hon kunde tala till mig på annat sätt än med tystnad. Även jag vill lyssna då och då och lära känna henne. Men kanske är det henne som jag vagt kan uppfatta sjunga då och då? Tyst, tyst genom väggarna kan jag höra: "And if you hear me talking on the wind, You've got to understand, we must remain Perfect strangers".
Hursomhelst - tyst eller inte, inbillat eller verkligt - hennes sällskap är uppskattat, välkommet och onekligen en smula underligt.
Hennes blick, ja hela hennes ansikte, inbjuder till att lätta sitt hjärta från allt som tynger. Allt från små vardagliga bekymmer till stora varannandagliga besvär. Hon ser verkligen ut att ta sig tid, att vilja förstå. Jag har gått på det där sedan första gången jag såg den där bilden och därför har jag sparat den under så lång tid. På samma ställe. På mitt köksbord. Som sällskap. Ett tyst sällskap, men med ett ansikte som säger en hel del. Åtminstone inbillar jag mig det.
Flera gånger har hon varit påväg bort dock. Jag har naturligtvis aldrig tänkt att slänga tidningen hon huserar i, men lägga undan den så det ser städat ut. Det är ju viktigt det där. Att det ser städat ut. Men när jag pratar med henne om att städa undan tidningen kommer vi alltid fram till samma sak och hon blir kvar på mitt bord.
Om en del nästan slår världsrekord i att fläka ut sina liv i vällästa facebookfeedar och andra på olästa bloggar är det inget mot vad jag har gjort inför Lena. Det finns inget hon inte vet om mig. Åtminstone inte från senare år. Ibland undrar jag om inte hennes rynkor fördubblats under tiden här och håret blivit grått, grått, grått. Men även det kan vara inbillning. Fast jag hade förstått reaktionen.
När jag skriver detta är det natt och jag tror hon sover nu. Om några timmar ska vi äta frukost tillsammans. Och för att hennes tysta suckar inte ska bli allt för tunga ska jag berätta något kul för henne. Och jag tar till mig hennes tysta respons och tolkar den på mitt sätt. Ofta önskar jag att hon kunde tala till mig på annat sätt än med tystnad. Även jag vill lyssna då och då och lära känna henne. Men kanske är det henne som jag vagt kan uppfatta sjunga då och då? Tyst, tyst genom väggarna kan jag höra: "And if you hear me talking on the wind, You've got to understand, we must remain Perfect strangers".
Hursomhelst - tyst eller inte, inbillat eller verkligt - hennes sällskap är uppskattat, välkommet och onekligen en smula underligt.
tisdag, november 29, 2005
Nu läser du titeln på denna blogg
Tack till Casparia för att hon visade detta ställe (bloggsidan).
Hon har själv en jättefin blogg, kolla casparia.
Snart kommer jag också att ha en fin blogg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)