Ingen dröm precis

Med huvudet fullt av underligheter går jag från hållplasten över parkeringsplatsen mot utrymmet mellan husen som leder in i området där jag bor. Bussens motor rusar när den startar bakom mig. Hur var det nu? Blommiga skor med klackar som gjorde nattlinnet mer lik en klänning? Ja, något sådant. Och mer? Jo, en lägenhet vars hallgolv var fyllt med reklam och post. En frän doft som mötte i dörren. En egenkär man som zappar mellan TV-kanaler, pratar nedlåtande till dem i rutan och klär sig i speedos på stranden. Detta och mer följer mig på min promenad från buss via bilar till min lägenhet.

*

Någon gång under året skulle jag sluta göra ringar för varje månad som passerat och som inte innehållit något eller några ovälkomna möten. Men mars fick sin ring. Det var inte glömskan som skulle göra att ringarna slutade att ritas (eller kryssen för ett möte skrivas) utan den efterlängtade likgiltigheten. Något exakt datum då denna inträdde i mitt liv kan jag inte ge men jag tror att det var någon vecka in i juni. Det kändes som en vinst, en högvinst, när den uppenbarade sig. För att testa att den var verklig och tålig tänkte jag en tanke som annars omgående skulle satt mig i förtvivlan. Samtidigt betraktade jag mina axlarna i hallspegeln. Tanken for genom huvudet. Knappt sekunden senare ryckte axlarna upp mot kinderna och direkt efter det föll de ner igen. Ett axelryck och med det - känslolöshet. Det hade alltså hänt. Den var här. Jag var likgiltig. Och det var sommar. En underbar kombination. Underbar.

*

Det finns inget som kan hindra mig från att somna inom kort. Jo, det gör det väl. Men genom att skriva "inget" så visar jag på hur trött jag är. Innan jag somnar ska jag bara avsluta detta inlägg. Jag gör det snabbt så att inte du också somnar. God natt!

Wishful madness

"Det blev för mycket galenskap över det hela." Jag citerar mig själv. Nyss hade jag ett inlägg skrivet, det var tre stycken långt med sex, sju meningar i varje. Inte många ord. Men för mycket galenskap. Jag raderade det därför och skrev detta istället.

Ännu inte säker på vad jag skall fylla detta inlägg med kommer jag att tänka på en önskan jag hade för några år sedan, en önskan som gick i uppfyllelse. Det är inte ofta det händer. Men när det händer är det oftast den näst bästa. Ungefär: jag vill ha allt eller inget, helst allt. Och så får man inget. Det där sista är ju en del av önskan, men den önskan som blir om det man helst vill ha inte går att få och det som finns mellan allt eller inget inte är något att önska.

Varför tänker jag på denna gamla önskan när jag befinner mig här i ett skrivande ingenmansland? Mellan ett galet inlägg och inget inlägg alls. Jo, för det var just den - galenskapen - jag såg i det nyss raderade inlägget som påminde så mycket om galenskapen i den där tiden med den där önskan. Allt var galet då. Min högsta önskan var galen då, likaså den näst högsta önskan, den som gick i uppfyllelse. Galet, galet. Det blev för mycket galenskap över det hela.

Svidande droppar

Något.

Påsk i mars. Ibland händer det att den efterlängtade ledigheten kommer tidigt. Fredag ena veckan, måndag andra. Fyra sammanhängande dagar. Det ger i sin tur två veckor efter varandra med fyra arbetsdagar istället för fem. Det där att folk i villfarelse dyrkar död och tortyr har sina fördelar ibland. Men bara ibland, vill jag understryka.

Så, nu har jag avhandlat påsken. Fast jo, jag kan tillägga att förutom ledigheten gillar jag godiset som flödar under denna helg. Men det gör det i och för sig även andra dagar på året också. Nästan alla andra. Med det sagt har jag inget mer att tillägga om påsken. Då kan jag gå in på annat.

Annat.

Alla texter, denna med, innehåller lögner. Jag måste alltså komma med en sådan så att jag inte rubbar kosmos underliga energifält. En lögn, det är kanske att ta i. Låt oss kalla det för berättelse istället. Berättelser. Vilken eller vilka berättelser tror du på? Alla har vi en sådan. Individer som kollektiva sammanslutningar i form av företag, organisationer, politiska partier med mera.

Inte alla individer i dessa sammanslutningar håller med berättelsen som sammanslutningen saluför. Kanske är det vanligast i företag, att anställda inte håller med det som företaget påstår sig stå för. I organisationer och politiska partier är det säkert vanligare. Dit ansluter väl sig folk mer frivilligt och just för att de håller med berättelsen? En anställning behöver man ju för sin överlevnads skull. Mat kostar ju pengar och hyra lika så. Man måste ta den, oavsett vad berättelsen består av, så att säga.

Individer, vi har också våra mer eller mindre väl valda ord om oss själva, ord som vi vill att andra ska ta på allvar, att andra ska tro på. Sedan skapar ävan andra personer berättelser om en själv och om andra. Om jag får frågan vad X är för en person skulle min berättelse troligtvis vara annorlunda än din när du säger något om X. Och alldeles säkert ändrar både du och jag våra respektive historier om X beroende på vem vi pratar med, vilket humör vi är på och vilken tid på dygnet det är.

Hur påverkas en person av sin egen berättelse? Och vad är det som påverkar berättelsens innehåll? Bristande självinsikt borde ju påverka. Önskan att förhärliga likaså. Eller, man kanske vill ligga lågt i sin profil om sig själv? Och hur anpassar vi oss efter orden vi påstår om oss själva om de egentligen inte är en exakt beskrivning av verkligheten? Om en rädd människa, som är medveten om det, säger att hen är modig till exempel. Ibland gör man sig en björntjänst med sin berättelse om den inte stämmer och man inte kan leva upp till den, ibland kan man vinna allt vad som finns att vinna, trots alla oriktigheter i den.

Vissa personer är värda ett försök med en väl tilltagen manipulerad berättelse. Har man inte vad som krävs får man låtsas än mer än vanligt för att sedan öva och anpassa sig. Vinner man inte personen med berättelsen har man ju i alla fall försökt. Men det är få personer i ens liv som är värda denna risk. Väldigt få.

Nu ska du få en uppgift. Berätta kort, ett halvt A4, din berättelse om dig själv och varför du läste detta blogginlägg. Berätta med papper och penna, eller på dator/i mobil om det känns bättre. Göm undan berättelsen något halvår eller så och läs den sedan igen om sex, sju månader. Håller du då med ditt gamla jag?

Det var vad som inte väntades

Det gick inte att hitta något att skriva om på den andra bloggen idag så jag tog mig hit istället. Här är det ingen som märker hur illa ställt det är med fantasin i det som skrivs. Här hänger ingen. Därför kan jag skriva lite som jag vill här.

Här.

"Den andra bloggen"? Vilken är det? Ja, det kan man fråga sig. Ska jag berätta om den? I så fall måste du lova mig att inget säga till denna blogg, det vore förödande. Carjamming är nämligen lite känslig. Förutom att den skulle bli upprörd över att inte vara ensam blogg i mitt liv tror jag att den känner att jag inte brytt mig så mycket om den de senaste månaderna, att jag inte skrivit ofta nog.

Ta till exempel för någon vecka sedan när jag satt här vid datorn, utan att ha den på, då hörde jag ett underligt ljud som verkade komma från tangenterna. Ett gnisslande och knarrande, morrande och fräsande - en massa ljud som inte brukar komma från datorn. I alla fall inte i det tonläget.

Vid det här laget har du väl tappat tron på den här historien? Jag skriver något annat istället. Men med hjälp av dig. Som vid några tillfällen förut i denna blogg ber jag dig ta en penna och ett papper. Sätt dig sedan på ett bra ställe och skriv ner fem ord på pappret du valt. Vilka ord som helst. Så skriver du en mening för varje ord innehållandes just det ordet. Fem meningar alltså. Ta sedan lappen och lägg i ett kuvert, skriv en adress på det - vilken du vill - och skicka iväg. Det var allt. Lycka till.

PS
Det där med en annan blogg. Det stämmer inte.