Och belägg

Det var inte meningen att skriva om dig i detta inlägg men det visade sig att det blev så ändå. Jag vet att du inte vill att jag skriver om dig så därför varnar jag så här i inledningen om vad som komma skall. Så att du kan välja att inte läsa samtidigt som du vet vad du missat. Bra va?

Min beskrivning av dig går du inte med på. Och jag håller med dig. Jag håller i princip med dig, heter det väl. I princip. Fast jag vet inte riktigt vad "i princip" betyder i sammanhanget. Men ändå, vi håller inte med varandra du och jag, om min beskrivning av dig. Det är helt ok för mig.

"Du har en glorifierad bild av mig", säger du och fortsätter: "en bild jag aldrig kan leva upp till".
Nej, det kanske inte går att leva upp till någons utopi av en annan. Eller?
"Det kanske är du som en en dålig självbild?" säger jag, men jag säger det så tyst att det inte hörs men ändå tillräckligt högt för att förses med citattecken.
"Vad sa du?"
"Äh, inget."
"Nähä."

Tänk om det är så? Tänk om jag har rätt om det där, rätt om att min bild av henne är enligt verkligheten och hennes bild av sig själv är baserad på uselt självförtroende. Spelar det någon roll? Vi möts ju ändå inte. Antingen har jag huvudet ovanför molnen eller så är hennes stucket i sanden.

"Ser du regnbågen?" undrar jag.
"Nej, men regntyngda moln."

"Ser du bloggen där?" undrar jag.
"Ja."

"Känner du hur solens strålar värmer vår hud?" undrar jag.
"Nej, men hur regnet kyler den."

"Hör du hur fåglarna kvittrar?" undrar jag.
"Nej, men hur kråkorna kraxar."

"Känner du... du... du ser bloggen?"
"Ja."
"Vill du det?"
"Nej, det vill jag inte."
"Ok, då fixar jag det. Jag skriver en varningstext i början av inlägget, så kan du titta bort under tiden detta händer."
"Vad bra. Tack!"

Nu hade jag lovat något, men jag glömde att hålla det. Det berodde på att jag var så trött att jag gick och lade mig istället. Lade mig och sov. När jag vaknade nästa morgon hade jag fått ett sms från henne där det stod att hon läst hela inlägget och hon hade gjort det eftersom jag inte varnat henne om dess innehåll.
"Det var ett så tråkigt inlägg" skrev hon också. "Så tråkigt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till efter ett tag. Och det ville inte sluta heller. Det bara höll på och höll på. Precis om de här orden som jag sms:ar dig. Till slut hade någon utomstående gått in och stoppat bloggaren mitt i en meni"

Som representant för de korta blogginläggens intresseorganisation måsta jag nu be dig att sluta trycka fram mer ord i det här inlägget.

"Men..."
Stopp!
"Får jag inte ens..."
Stopp!

Ett par dagar bara

Jag tänkte gå händelserna i förväg och redan nu säga att det är juni.

Det är inte juni än, inte ens under nuvarande vecka kommer juni att inträda, utan gör det först på onsdag i nästa vecka. Och nästa vecka börjar inte förrän om tretton minuter. Men, det är juni nu och därmed sommar på allvar. Maj är ju mest en vårmånad medan juni låter oss ta del av sommaren på ett helt annat sätt. Ja, jag vet, det finns mindre somriga dagar även i juni, men det gör det ju i juli och augusti också. Precis som det finns riktigt sommarlika dagar i april och maj såväl som i september och ibland till och med i oktober.

Men nu är det juni och hela sommaren ligger framför oss. De soliga dagarna, de lediga dagarna, de ljusa dagarna. Alla finns de här och de finns här nu för oss att andas in. Nu kommer folk uppleva grill, bad, klarblå himmel, äventyr, solbränd kärlek, glass, vita nätter, dallrande hetta, kortbenta byxor och svalkande skugga tillsammans. Tillsammans hand i hand. För nu är juni här. Glad sommar!

Soul Cookies

- Vill du höra en historia?
- Njae... ääh... ok. Vad då för historia förresten?
- Lyssna så får du höra. Det handlar om kakor. Bland annat.
- Jaha. Spännande...
- Jo, det var såhär att jag fick en kaka en gång för några år sedan. En helt nybakad kaka gjord av vete å socker å choklad och med små chokladbitar i. Den var rund och platt och så färsk att den nästan smälte ner i svaljet när jag bet i den och chokladen den innehöll fyllde upp hela munnen med sin ljuvliga smak.
- Låter gott.
- Ja. Och jag gillar ju sånt så jag åt den där kakan med en gång i några få tuggor. Det gick inte att vänta med att äta den vid ett senare tillfälle. Nån dag senare fick jag en ny kaka - en likadan - som jag åt upp lika snabbt den. Inte ofta man blir bjuden på kakor så tätt inpå varandra. Så goda kakor.
- Nej, det...
- Men det är inte slut med det! Nästa dag fick jag en tredje kaka. Även den gjord med samma ingredienser men med ett litet undantag, det var ett russin i och jag gillar ju inte russin. Men jag trodde det var ett fel, en miss av dem som bakat, så jag spottade ut det och brydde mig inte om det så mycket. Dagen efter fick jag ännu en kaka, som de förra men nu med fler russin i. Mer för mig att spotta ut alltså. Den femte dagen...

Vi lämnar de här båda typerna, historieberättaren som fått de där kakorna och dennes något tveksamma lyssnare och beger oss till detta blogginlägg. För vi befinner ju oss ändå på nätet och i en blogg, då krävs lite annat än två kufars samtal med varandra. Tycker jag i alla fall. Vad tycker du? Äsch, jag vet ju vad du tycker, dumt av mig att fråga.

Imorse, när jag gick till jobbet så tänkte jag på det här blogginlägget och vad det skulle få för innehåll. Bilden var ganska klar. Men nu är det kväll och en hel dag har rullats upp framför mig sedan dess. Det är helt enkelt så att jag glömt de där tankarna från imorse. Kanske är det lika bra det? Om du vill kan vi gå tillbaka till de där båda som pratar om kakor? Till kakprataren och kaklyssnaren. Det är inte mycket kvar av historien nu när vi återvänder. Men vad gör väl det? Det blir ett bra avslut på detta blogginlägg i alla fall.

Här är de igen:

- Var den kakan enbart gjord av russin?
- Ja, och det underliga var att trots russinen så åt jag upp den. Därefter var alla kakor gjorda av russin, bara russin. Alla som gavs mig. Och jag fick dem jämt. De lades på mitt fikabord på jobbet, på mitt köksbord hemma, som tilltugg på möten, som efterrätt på restaurang - ja, överallt, vart än jag var så fick jag dem. Och jag åt upp dem varje gång.
- Trots russinen?
- Trots dem.

För blind för att kunna se

- Här sitter jag och hittar på vad vi ska säga.
- Vad säger du?
- Jag sa att här sitter jag och...
- Jag hörde det. Men vad menar du med det?
- Precis vad jag säger, ord för ord.
- Menar du att du hittar på mina ord också?
- Ja. Självklart.
- Det gör du ju inte. Vad kommer jag att säga nästa gång då?
- Du kommer att säga att det bara var en lycklig chansning att jag gissade rätt.
- Men du har ju inte gissat än... Ha! Du var ju inte ens i närheten.
- Ok, jag hade fel. Men det betyder ju inte att det inte är jag som hittar på allt ändå.
- Nej, visserligen inte. Men kan du bevisa det? Kan du bevisa att det är du som hittar på dessa ord och inte jag?
- Hmm. Det är svårt. Ska jag bevisa för dig eller för alla i hela världen som vill ta del av detta?
- Är det någon skillnad? Bevisar du för mig bör det ju vara ett bevis du kan använda för andra?

Tiden går.

- Har du kommit på något sätt att bevisa än? Förresten, du har inte en redbull eller något sådant? Jag är så förbannat törstig.
- Det finns vatten i kranen. Mycket bättre än sån där skit.
- Men det är ju gott.
- Tycker du? Det är ju äckligt sött och jätteonyttigt. Drick vatten istället.
- Du har alltså ingen läskeblask?
- Nej. Men det är inte långt till butiken. Gå och köp en dricka där om du är så sugen. Då får du ju precis det du vill ha.
- Bra idé! Jag tror att jag gör det. Vi ses sen.
- Ok, ha det.

Frihetist

- Vad har du emot mig?
- Inget.
- Men varför förstör du mig då hela tiden?
- Förstör? Jag har aldrig tänkt på det, på det sättet. Är det så du tycker att det är?
- Ja, men det är ju så. Så fort du gör det här så försvinner ju jag. Då är jag förstörd. Då existerar jag inte längre.
- Men om det här, detta som jag gör just nu, får dig att upphöra att existera, vem är det då jag pratar med?
- Det är mig du pratar med. Jag finns fortfarande under allt. Under alla bokstäver. Men det är ingen som ser mig längre. Inte som den jag egentligen är.
- Det stämmer kanske. Men är det viktigt för dig att du blir sedd för att existera?
- Tror du att jag existerar för någon om jag inte blir sedd av denne som den jag är? Tror du det?
- Men om du existerar under alla dessa bokstäver borde väl folk inse det och behandla dig som den du är?
- Det tror du va? Så fort jag fått bokstäver på mig så ser folk på mig på ett helt annat sätt. Då finns jag bara mellan raderna.
- Och mellan orden. Och bokstäverna.
- Ja, ja. Men det är inget att skämta om, det här.
- Ok. Förlåt. Men jag har aldrig sett det här som ett problem.
- Det är kanske dags för dig att göra det nu.
- Som mitt problem?
- Som ett problem.
- Problem?
- Problem!
- Emblem?
- Nu löjlar du dig igen.

Så där kom det att hålla på en stund mellan det blanka pappret och den som skrev på det blanka pappret. Själv skriver jag detta i ett ordbehandlingsprogram i blogger och har ännu inte råkat ut för samma dilemma. Kanske för att ordbehandlingsprogram är mer införstådda med att vara oss som skriver till lags och inte ställa till med problem. Det är sådana medarbetare vi vill ha, medarbetare som gör exakt vad de blivit tillsagda att göra och som inte kommer och ställer krav som skapar problem för oss som skapar. Vi som gör något. Vi som vet vilken plats och roll saker och folk har.

Ansvarig för verksamheten

- Sitter du och skriver blogginlägg igen? Eller vad gör du?
Jag var tvungen att lägga till den där sista frågan eftersom han satt där vid datorn med blogger framtryckt men utan att skriva, bara stirrandes tomt in i skärmen med armarna hängandes längs sidorna och händerna vilandes på låren.
- Mmm.
- Vad skriver du om då?
- Inget. Än.
- Kommer du inte på något att skriva om?

- Jooo...
Hans svar dröjde en stund efter min fråga och blev sedan det där utdragna jo:et som innehöll så mycket funderingar i sitt läte.
- Vad är det då?
- Det är... Alltså varje gång jag skriver här, så tror folk att det jag skriver är på riktigt. De tror att mina ord är sanna. Att...
- Vad menar du?
- ...alla ord stämmer med verkligheten till 100%. Det är så frustrerande. Det här är ju en blogg. Jag använder mig av verkligheten för att komma igång, sedan blandar jag den med fantasier och...
- Aha. Men kan inte det bero på att de som läser din blogg inte känner dig och därför tror att du skriver om ditt eget liv och dina egna tankar och känslor?
- Förmodligen. Jag vet, men... Ja, det är väl så och jag kan inte göra så mycket åt det. Har folk bestämt sig så har de.
- Du har läsare i alla fall, var glad för det. Hur är det annars då?
- Det är väl bra. Själv då?
- Bra här med. Hur är det med...
Nu var jag på minerad mark, det visste jag och min halva, tvekande fråga hade säkert redan avslöjat vart jag var på väg. Jag tog därför ett djup andetag i den korta pausen och fortsatte sedan frågan i en utandning som gjorde min röst kraftfull och bestämd.
- ...tankarna då? Återkommer dom fortfarande?
- Ja.
Ett kort svar som kom direkt. I det kunde jag dock inte tolka ifall det var ok för mig att fortsätta prata om detta eller ej. Men han bad mig ju inte att hålla tyst, så jag fortsatte, jag hade nämligen en idé.

- Du vet att du har makten över dina skrivna ord va? Du kan skapa vad du vill med dem. Du kan leva det du skapar. Du kan känna det. De där tankarna du har, du kan få annat bränsle till dem, annat än det där värdelösa som verkligheten kom släpandes med. Skriv det du vill skulle hända, skriv det du vill ska hända och låt det skrivna bli en del av dina minnen. Du kommer, jag lovar, känna av varje påhittad händelse i din kropp som om de har hänt. Du kommer drömma om dem på natten, tänka på dem när du är på jobbet, när du äter, är på stan med nån kompis, tittar på film, överallt och jämt - allt du skriver kommer bli som en verklighet för dig, som nya minnen, tankar och känslor, och du har makten att skapa detta precis så som du önskat att det skulle bli.
- Jag... jag vet det. Men jag har aldrig vågat. Jag vet inte hur jag ska börja. När jag ska börja. Var jag ska börja.
- Du kan börja här och nu. Börja i din blogg. Eller börja med att berätta för mig. Bara börja och skriv sedan hela tiden. Ha alltid papper och penna med dig. Bra att du redan tänkt att göra detta.

Efter att vi båda suttit tysta ett tag började han sedan, lite trevande, att prata med mig om sina minnen och snart kom han in på berättelsen. Berättelsen. Den som ska komma att möblera om i hans känsloliv, den som ska skapa ett alternativ till de existerande minnena och känslorna. Den som till slut ska komma att ersätta den verkliga verkligheten.