Soul Cookies

- Vill du höra en historia?
- Njae... ääh... ok. Vad då för historia förresten?
- Lyssna så får du höra. Det handlar om kakor. Bland annat.
- Jaha. Spännande...
- Jo, det var såhär att jag fick en kaka en gång för några år sedan. En helt nybakad kaka gjord av vete å socker å choklad och med små chokladbitar i. Den var rund och platt och så färsk att den nästan smälte ner i svaljet när jag bet i den och chokladen den innehöll fyllde upp hela munnen med sin ljuvliga smak.
- Låter gott.
- Ja. Och jag gillar ju sånt så jag åt den där kakan med en gång i några få tuggor. Det gick inte att vänta med att äta den vid ett senare tillfälle. Nån dag senare fick jag en ny kaka - en likadan - som jag åt upp lika snabbt den. Inte ofta man blir bjuden på kakor så tätt inpå varandra. Så goda kakor.
- Nej, det...
- Men det är inte slut med det! Nästa dag fick jag en tredje kaka. Även den gjord med samma ingredienser men med ett litet undantag, det var ett russin i och jag gillar ju inte russin. Men jag trodde det var ett fel, en miss av dem som bakat, så jag spottade ut det och brydde mig inte om det så mycket. Dagen efter fick jag ännu en kaka, som de förra men nu med fler russin i. Mer för mig att spotta ut alltså. Den femte dagen...

Vi lämnar de här båda typerna, historieberättaren som fått de där kakorna och dennes något tveksamma lyssnare och beger oss till detta blogginlägg. För vi befinner ju oss ändå på nätet och i en blogg, då krävs lite annat än två kufars samtal med varandra. Tycker jag i alla fall. Vad tycker du? Äsch, jag vet ju vad du tycker, dumt av mig att fråga.

Imorse, när jag gick till jobbet så tänkte jag på det här blogginlägget och vad det skulle få för innehåll. Bilden var ganska klar. Men nu är det kväll och en hel dag har rullats upp framför mig sedan dess. Det är helt enkelt så att jag glömt de där tankarna från imorse. Kanske är det lika bra det? Om du vill kan vi gå tillbaka till de där båda som pratar om kakor? Till kakprataren och kaklyssnaren. Det är inte mycket kvar av historien nu när vi återvänder. Men vad gör väl det? Det blir ett bra avslut på detta blogginlägg i alla fall.

Här är de igen:

- Var den kakan enbart gjord av russin?
- Ja, och det underliga var att trots russinen så åt jag upp den. Därefter var alla kakor gjorda av russin, bara russin. Alla som gavs mig. Och jag fick dem jämt. De lades på mitt fikabord på jobbet, på mitt köksbord hemma, som tilltugg på möten, som efterrätt på restaurang - ja, överallt, vart än jag var så fick jag dem. Och jag åt upp dem varje gång.
- Trots russinen?
- Trots dem.