Frihetist

- Vad har du emot mig?
- Inget.
- Men varför förstör du mig då hela tiden?
- Förstör? Jag har aldrig tänkt på det, på det sättet. Är det så du tycker att det är?
- Ja, men det är ju så. Så fort du gör det här så försvinner ju jag. Då är jag förstörd. Då existerar jag inte längre.
- Men om det här, detta som jag gör just nu, får dig att upphöra att existera, vem är det då jag pratar med?
- Det är mig du pratar med. Jag finns fortfarande under allt. Under alla bokstäver. Men det är ingen som ser mig längre. Inte som den jag egentligen är.
- Det stämmer kanske. Men är det viktigt för dig att du blir sedd för att existera?
- Tror du att jag existerar för någon om jag inte blir sedd av denne som den jag är? Tror du det?
- Men om du existerar under alla dessa bokstäver borde väl folk inse det och behandla dig som den du är?
- Det tror du va? Så fort jag fått bokstäver på mig så ser folk på mig på ett helt annat sätt. Då finns jag bara mellan raderna.
- Och mellan orden. Och bokstäverna.
- Ja, ja. Men det är inget att skämta om, det här.
- Ok. Förlåt. Men jag har aldrig sett det här som ett problem.
- Det är kanske dags för dig att göra det nu.
- Som mitt problem?
- Som ett problem.
- Problem?
- Problem!
- Emblem?
- Nu löjlar du dig igen.

Så där kom det att hålla på en stund mellan det blanka pappret och den som skrev på det blanka pappret. Själv skriver jag detta i ett ordbehandlingsprogram i blogger och har ännu inte råkat ut för samma dilemma. Kanske för att ordbehandlingsprogram är mer införstådda med att vara oss som skriver till lags och inte ställa till med problem. Det är sådana medarbetare vi vill ha, medarbetare som gör exakt vad de blivit tillsagda att göra och som inte kommer och ställer krav som skapar problem för oss som skapar. Vi som gör något. Vi som vet vilken plats och roll saker och folk har.