(fortsättning från gårdagens inlägg, Charad del 1)
Med pekfingret på bordsytan går jag stegen mot diskbänken. En linje skärs genom dammet efter fingret, jag samlar ihop det som fastnar och släpper ner i diskhon. Hur var det nu med det här bordet? Höll inte det på att...? Jag nyper tag med pekfinger och tumme om kanten och rycker till lite i skivan. Bordet är stabilt. Minsann, tänker jag och tittar på dess ben. Under dem sitter tassar, en var under tre ben och två under det fjärde.
Skåpen. I snabb takt öppnar jag dem alla, de under bänkarna och de ovan samt garderoben och skafferiet. Öppnar och stänger. Alla är tomma. Så även lådorna. Men köksbordet är kvar. Alltså, mattan i hallen, golvlampan i vardagsrummet och bordet i köket. I övrigt inget kvar på denna våning.
Trappan upp till andra våningen knakar för varje steg. På det näst översta trappsteget ligger en blyertspenna inrullad mot kanten. Jag plockar upp den. Spetsen är vass, som nyvässad. Jag stoppar ner pennan i bakfickan på mina byxor. På hallgolvet, som är av trä, en bit från sista trappsteget ser jag fyra ringar placerade i hörnen av en osynlig fyrkant. De är märken efter byrån som stod där under alla år. Kanske är det så att det bara är olika färg jämfört med övriga golvet, kanske har byråns tyngd tryckt ihop träet? Jag vet inte, jag känner inte efter.
I hallen finns fyra dörrar, en direkt till vänster om trappen, den går till ett badrum. Efter den kommer dörren som leder till vinden. På nästa vägg två dörrar till var sitt sovrum. En snabb titt in i badrummet med fötterna kvar i hallen räcker för att konstatera att där inte finns något kvar. Jag skjuter upp de båda sovrumsdörrarna samtidigt. Tomt och tomt. Från stället jag står i hallen ser jag även att den garderob som finns i ett av sovrummens ena hörn är utrensad. Dags för vinden.
Det vore förvånande om där finns något, tänker jag eftersom trappen upp är smal och brant vilket gjort att den sällan använts. Mycket riktigt, vindsutrymmet som bara består av ett trägolv, synliga takstolar och hustaket som snedväggar är som jag föreställt mig. Bortsett från en sak. En stor koffert i trä står i mitten. Ljuset från det enda vindsfönstret, som sitter på andra sidan utrymmet, träffar kistans sida och slänger iväg en lång skugga som når nästan bort till mig där jag står, fortfarande ett par steg ner i trappen. Från vinkeln där de båda takhalvorna möter varandra, en dryg meter ovanför kistan, är ett snöre fäst. I snörets andra ände hänger en nyckel. Den pendlar lite lätt ett par decimeter ovanför locket.
Till skillnad från allt annat i huset, de få möbler som är kvar, de fasta bänkarna och även golven så är kistan helt fri från damm. Inte ett korn får jag på handen när jag drar den över den brunmålade lockytan. Med ett tag om nyckeln rycker jag till så att snöret lossnar från sitt fäste i taket. Låset sitter på kistans ena långsida. Ett gammalt klassiskt nyckelhål, runt hål upptill och i rundningens nederdel en skåra neråt. Jag sticker in nyckel och vrider om ett varv, tar tag i lockets kanter och försöker öppna. Men locket sitter fast. Inte heller efter två varv med nyckeln får jag upp locket. När jag vridit ett tredje varv hör jag hur det klickar till. Mitt hjärta ökar takten en aning. Så tar jag tag i kanterna igen för att lyfta locket men innan jag hinner göra något slår dörren nedanför trappan igen med en smäll och från fönstret kommer ett vinande ljud. Jag tappar taget om locket och sätter mig på golvet av förvåning.
(fortsättning följer i Charad del 3, inom kort)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar