Återklappning

Mitt namn är...
Jag har inget namn.
Men jag har en massa att säga. Jag har mycket att säga.
(Jag tvivlar på att det stämmer, det den namnlöse säger här. Men låt oss höra lite till innan vi dömer.)
Mycket, väldigt mycket.
Vill du vara med och ta del av det? Ta del av vad jag har att säga?
Jag tror att du skulle gilla det. Nej, inte bara tror, jag vet. Du skulle gilla det.
De flesta gillar det för de får en helt ny syn på världen.
De får upp ögonen för första gången i sina liv och ser att världen inte är vad den ser ut att vara. Men de gör det först efter att de använt öronen. Och in i dem har ord strömmat, mina ord.
Mina ord sprider sig sedan inne i deras hjärnor och jag kan se hur de ändras, människorna, hur deras ansikten går från ett krokigt och krumt frågetecken till att vara ett stramt och rakryggat utropstecken.
Vad är det då som jag har att säga som är så klargörande?
Undrar du det?
I så fall: Grattis!
För jag vill gärna berätta för dig, här och nu. Låt oss, låt mig, börja.
Jo, det är såhär att...
(Vi vet, eller åtminstone anar lite fördomsfullt, både du och jag att det som nu följer från den namnlöse är en svada av, i dagens IT-värld, inte alls sällan skådat slag. Och inte har svadan någon vidare förankring i verkligheten utanför skallbenet på den namnlöse heller. Låt oss därför avlägsna oss härifrån och gå iväg för att äta grillad kyckling med pommes och någon passande sås samt dricka öl till det. Och så kan vi samtidigt prata med varandra. Äntligen kan vi prata med varandra igen. Som jag längtat efter det. Som jag längtat efter våra samtal.)

Bara bar

Jag vill inte använda ordet bra i det tänkta inlägget, men det återkommer gång på gång. För det jag skriver om är bra. Jag tycker att det är bra. Bra. Bra. Här däremot, i detta inlägg, kan jag skriva ordet hur många gånger som helst. Om det är bra vet jag inte. Dock.

Och eftersom det går bra att använda ordet här så gör jag det i samma sammanhang som i det tänkta inlägget, det i vilket jag inte vill använda ordet.

Vad är det som är så bra då? Det vet jag faktiskt inte. Eller jo, jag vet, men det känns inte som att jag vill uttrycka mig så. Inte med det ordet. Inte med bra. Inte i det sammanhanget.

Här också alltså. Visst är det konstigt? Något bra borde ju få kallas bra om det är bra. Vad är det med mig? Varför är jag så emot att kalla något som är bra för bra i en text om det som jag tycker är bra?

Kanske borde jag leta efter synonymer? Förträffligt. Eller välja något annat att skriva om? Vädret. Eller helt enkelt skärpa mig, inte bry mig om mina stelbenta hjärnkonventioner och bara göra. Sätt igång!

Hur skulle han gjort, tänker jag, han som fick allt. Fick allt gjort. Hur, skulle, han, gjort? Jag försöker att se honom framför mig (det är ingen rolig syn) och följer hans rörelser.

Hur går han? Var sätter han ner fötterna? Hur använder han händerna? Var använder han händerna? Följer kroppen med i hans rörelser? Är huvudet stelt där uppe på nacken?

Jag tar bilderna av honom och gör om till ord i ett litet block. Så tittar jag på mig, ser hur jag skulle gjort och skriver ner det på en annan sida. De båda sidorna med text, om honom, om mig, river jag sedan ut och lägger bredvid varandra. Jämför.

Vi är olika han och jag. Punkt efter punkt visar på skillnader. Jag är nöjd med vad jag läser om mig och likgiltig inför det som står om honom. Det är ok. Nej, bättre än så. Det är bra.