Återklappning

Mitt namn är...
Jag har inget namn.
Men jag har en massa att säga. Jag har mycket att säga.
(Jag tvivlar på att det stämmer, det den namnlöse säger här. Men låt oss höra lite till innan vi dömer.)
Mycket, väldigt mycket.
Vill du vara med och ta del av det? Ta del av vad jag har att säga?
Jag tror att du skulle gilla det. Nej, inte bara tror, jag vet. Du skulle gilla det.
De flesta gillar det för de får en helt ny syn på världen.
De får upp ögonen för första gången i sina liv och ser att världen inte är vad den ser ut att vara. Men de gör det först efter att de använt öronen. Och in i dem har ord strömmat, mina ord.
Mina ord sprider sig sedan inne i deras hjärnor och jag kan se hur de ändras, människorna, hur deras ansikten går från ett krokigt och krumt frågetecken till att vara ett stramt och rakryggat utropstecken.
Vad är det då som jag har att säga som är så klargörande?
Undrar du det?
I så fall: Grattis!
För jag vill gärna berätta för dig, här och nu. Låt oss, låt mig, börja.
Jo, det är såhär att...
(Vi vet, eller åtminstone anar lite fördomsfullt, både du och jag att det som nu följer från den namnlöse är en svada av, i dagens IT-värld, inte alls sällan skådat slag. Och inte har svadan någon vidare förankring i verkligheten utanför skallbenet på den namnlöse heller. Låt oss därför avlägsna oss härifrån och gå iväg för att äta grillad kyckling med pommes och någon passande sås samt dricka öl till det. Och så kan vi samtidigt prata med varandra. Äntligen kan vi prata med varandra igen. Som jag längtat efter det. Som jag längtat efter våra samtal.)