Jag vill inte använda ordet bra i det tänkta inlägget, men det återkommer gång på gång. För det jag skriver om är bra. Jag tycker att det är bra. Bra. Bra. Här däremot, i detta inlägg, kan jag skriva ordet hur många gånger som helst. Om det är bra vet jag inte. Dock.
Och eftersom det går bra att använda ordet här så gör jag det i samma sammanhang som i det tänkta inlägget, det i vilket jag inte vill använda ordet.
Vad är det som är så bra då? Det vet jag faktiskt inte. Eller jo, jag vet, men det känns inte som att jag vill uttrycka mig så. Inte med det ordet. Inte med bra. Inte i det sammanhanget.
Här också alltså. Visst är det konstigt? Något bra borde ju få kallas bra om det är bra. Vad är det med mig? Varför är jag så emot att kalla något som är bra för bra i en text om det som jag tycker är bra?
Kanske borde jag leta efter synonymer? Förträffligt. Eller välja något annat att skriva om? Vädret. Eller helt enkelt skärpa mig, inte bry mig om mina stelbenta hjärnkonventioner och bara göra. Sätt igång!
Hur skulle han gjort, tänker jag, han som fick allt. Fick allt gjort. Hur, skulle, han, gjort? Jag försöker att se honom framför mig (det är ingen rolig syn) och följer hans rörelser.
Hur går han? Var sätter han ner fötterna? Hur använder han händerna? Var använder han händerna? Följer kroppen med i hans rörelser? Är huvudet stelt där uppe på nacken?
Jag tar bilderna av honom och gör om till ord i ett litet block. Så tittar jag på mig, ser hur jag skulle gjort och skriver ner det på en annan sida. De båda sidorna med text, om honom, om mig, river jag sedan ut och lägger bredvid varandra. Jämför.
Vi är olika han och jag. Punkt efter punkt visar på skillnader. Jag är nöjd med vad jag läser om mig och likgiltig inför det som står om honom. Det är ok. Nej, bättre än så. Det är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar